15

Lätthet i cykeltrampen vidare genom stan.
Det var rätt beslut att ta honom först. Eftersom det var en handling som inte krävde någon eftertanke, eller ens någon ånger. Tvärtom.
Hon hade aldrig kunnat föreställa sig friheten, lättnaden, befrielsen.
Hon borde ha gjort det här för länge sen!

Svårare då.
Det som låg för henne härnäst, men hon kunde bara inte låta farmor försvinna på det där viset. Så ovärdigt.
Denna starka och kloka kvinna. Som varit hela hennes uppväxt. Hennes stabila klippa.
Nu var det Jacquelines tur att vara stabil och hjälpa farmor. Hon skulle genomföra det hon föreställt sig! Det var redan påbörjat.
Tidpunkten var noga vald.
På hemmet fanns inte lika mycket personal en söndagsmorgon. Ingen nyfiken föreståndare.
Jacqueline skulle kunna smyga in obemärkt. Hon var väl förtrogen med hemmets rutiner och visste exakt när det passade bäst.
Därför tog hon en stunds paus, parkerade cykeln på ett helt annat ställe. Tog med sig vad hon behövde och gick sakta gatan upp mot hemmet.
Entrén såg lika övergiven ut som hon förväntat sig. Tystnaden innanför var mäktig.
Jesusbilden, det första man såg. En sepiabrun målning i svart tung ram. Föreställde Jesus i bön inför sista måltiden. Passande.
Man hade förberett för gudstjänsten i samlingsrummet, men ingen såg henne passera. Svag pianomusik från stereon i hörnet skulle välkomna pensionärerna till gudstjänsten. Farmor brukade inte delta i den. Hon blev så orolig av folksamlingar.
Farmor satt på sin vanliga plats vid fönstret i det lilla rummet. Hon var klädd och hade blicken fäst i det där tomrummet som vanligt. Hennes händer plockade med varandra. Tycktes sakna sysslorna de alltid haft.
När Jacqueline stängt dörren, så där tyst, vände farmor ändå huvudet åt hennes håll.
Utan igenkännande i ögonen.
Hade det bara funnits minsta glimt av vanlighet i de där ögonen. Minsta lilla leende.
Men ansiktet var precis lika ovetande som de varit det senaste året. Alzimerdimman blev bara djupare. Tog farmor med sig allt längre utom räckhåll. Hon var så välbekant och trygg i hela sin skepnad. Ändå så skrikande obekant och otrygg. Hon var inte längre farmor. Vem var hon egentligen?
Gudstjänsten påbörjades i samlingsrummet medan Jacqueline ställde ifrån sig ryggsäcken. Orgelmusiken från stereon hördes ända hit.

Jacqueline rätade på ryggen. Drog ett djupt andetag. Böner låg inte för henne. Handlingskraft var hennes ledord.
Det som skulle ske, skulle ske.
Av blod är du kommen.
Hon var en hjälpande hand. Hjälp till självhjälp.

Lilla farmor. Nu skulle allt bli bra.

3 reaktioner på ”15

  1. Vilken berättelse! Hu så otäckt men välskrivet! Vågar jag läsa fortsättningen ….?! Vilket liv din hjältinna måste ha haft…..
    Väntar med spänning på den rysande fortsättningen och lilla farmors öde.

    Gilla

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.