14

Det hade funnits tider när hon ålagt sig normaliteten. Kommenderat sig att sluta vara konstig. Om hon inte var så konstig kanske folk hade kunnat umgås med henne.
En konstighet var till exempel kluckandet. Ibland hörde folk. Då slutade hon genast. Men oftast märkte hon inte själv att hon kluckade. Liksom tryckte fram ljud i strupen som lät kluckigt.
När hon var koncentrerad. Eller osäker. Mest.
Det krävdes verkligen att man var väldigt tyst och strikt. Perfekt rent av. Om folk inte skulle reagera. Denna tysta erfordran av perfektion. Den blev tryckande och kvävande.
Jacqueline hade försökt att klucka medvetet, hemma i ensamhet. Det lät inte så mycket i öronen men hur mycket lät det utanför?
Andra var minsann sällan helt perfekta själva. Var det bättre att peta näsan till exempel? Eller vicka runt äckliga munpiercingar med tungan. Tusen andra exempel som hon tyckte var värre än lite kluckande. Ändå tittade folk. Med föraktet klistrat vid hornhinnan.
Hon hade kommit fram till att de fick hållas med sitt.

Nu, i den allvarsamma stunden visste hon med säkerhet. Att hon kluckade. Medan hon hällde upp lämpliga substanser i flaskan. Medan hon packade sin väska. Medan hon ännu en gång gick igenom planeringen och under cykelturen. Koncentration.
Det var fortfarande tidig söndagsmorgon när hon kom till stan och parkerade cykeln intill parken. Bänkdjuren hade inte vaknat ur gårdagens dvala och hunnit samlas ännu. Det fanns gott om tid. Hon ville inte placera ut betet för tidigt. Riskera att det kom i fel händer.
Hon slog sig ner på en bänk i utkanten av parken och väntade. Därifrån skulle hon hinna se dem komma.
Och hennes beräkningar slog väl ut drygt en timme senare! Mycket väl.
Pappadjuret hade kravlat sig ut först av alla denna morgon. Han letade i soptunnorna. Hoppades hitta kvarglömda skvättar. Morgonpaniken närmade sig, fyllan hotade ebba ut.
Inget hindrade henne från att resa sig. Leta fram flaskan i väskan på pakethållaren. Hon skakade om den lite. Gick sakta mot en av bänkarna. Ingen annan fanns i parken. Träden skymde henne och pappan i denna ensamma park. Ingen skulle invända.

Han skulle hitta flaskan först.
Han skulle titta på innehållet, skruva av korken, känna lukten av alkoholen. Se sig om, knappt kunna tro sin lycka. Han skulle inte ens hinna sätta sig ner på bänken innan han förde flaskhalsen till munnen.

Jacqueline tog sin cykel. Ledde den in mellan träden, där bänken fortfarande fanns inom synhåll. Hon hade avsett att snabbt cykla därifrån men kunde ändå inte förmå sig. Måste hänga kvar likt en med kudden halvt framför ansiktet vid en läskig film på teve. Halvt dold mellan träden såg hon sin plan ta form. Utspela sig precis som hon trott. Det hade varit lätt att förutse.
När hon tillslut cyklade därifrån hade han redan sjunkit ihop. Bakåtlutad mot bänkens ryggstöd i all sin skröplighet. Med den sista klunken kvar i mungipan. När ögonen slutits hade hon lämnat sin plats.
Sakta gått fram för att granska skalet.
Han hade skrynkliga kläder, som om han sovit i dem. Smutsiga, liksom hela han, lukten kröp sakta mot henne. Ville ta struptag.
Hon drog upp halsduken över näsan och plockade upp flaskan som ramlat ur hans grepp. Händerna, torra, spruckna och smutsiga naglar. Kloliknande. Skulle aldrig mer behöva gripa efter flaskhalsar.
Han hade inget att tillföra. Inte nu längre.
Hade aldrig haft.
Hon stoppade flaskan i väskan igen. Lämnade urtidsdjurskalet på bänken. För någon annan att rensa bort.
Hon hade befriat sig.

3 reaktioner på ”14

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.