13

De närmaste dagarna gick åt till förberedelserna.
Turligt nog hade Rut åkt till stan och Jacqueline var ensam kvar på Holmskäret för tillfället. Ensamheten bekom henne inte. Den var en följeslagare.
Människor var alldeles för beroende av varandra. Alldeles för fästa vid kravet att ha vänner. Strävan efter bekräftelse.
Det fanns inte så många andra barn i hennes närhet som liten. Mamma och pappa hade varit alldeles för unga. Ingen av deras kompisar hade haft barn då. Farmor blev hennes kompis och Jacqueline mådde alltid bäst hos henne. Speciellt  ensam, utan mamma och pappa. Och det fick hon vara ofta, föräldrarna fann henne jobbig och tråkig. Farfar var också bra. Han lärde henne viktiga saker, om världen.
I skolan fanns det som kallades skolkamrater. Farmor uppmanade henne nog att leka med dem. Sa att hon behövde jämnåriga kamrater.
Hon behövde inte dem. De var så dumma. Kunde ingenting. Och sa att hon luktade och var ful.
Det som luktade var såklart fyllelukten från pappa. Den tycktes aldrig gå ur så länge hon bodde under samma tak. Numera var den bortskrubbad, sedan länge.
Jacqueline brydde sig faktiskt inte om det. Var bättre än skolkamraterna. Kunde så mycket mer och ville inte sänka sig till deras nivå. Det förstod hon tidigt. Farmor kunde också se skillnaden. För hon slutade tjata om behovet av kamrater. Och brydde sig heller inte om vad Berit eller de andra sa. Berit som var lärare. Pratade ibland om att flickan behövde kamrater. Farmor som visste bättre viftade bort allt det där.
Det var möjligt att vanliga barn behövde kamrater men Jacqueline var inte vanliga barn. Det var det Berit missade. Men hon var väl mest van vid vanliga barn.

Farmors spretiga och välcirklade bokstäver, blått bläck i det lilla häftet som utgjorde kokbok. Det var köttbullarna som var det bästa receptet, en dag skulle hon få dem att smaka lika bra som i minnet.
Tårarna sved och svämmade över i de löksvidande ögonen. En stor klick smör, inte margarin. Smör. Smälte i mitten av den tunga järnstekpannan. Den som man aldrig fick diska. Bara hetta upp vatten i för att lösa upp fettet och sedan torka ur med papper. Och olja in till nästa gång.
Färsen, den frästa löken, grädde, riktig grädde så klart! Ströbröd, salt och precis ett kryddmått vitpeppar. Bullarna skulle vara små. 43 stycken tätt radade bullar i smörskyn. Sen gällde det att skaka så att de rullade runt och förblev runda och blev jämt stekta.
Potatisen var nästan färdigkokt, brunsåsen klar. Som tur var fanns det för närvarande fyra burkar lingonsylt kvar i källaren.
På en tallrik med färgglada blomklasar längs kanten låg maten och såg fantastisk ut. Ett stort glas mjölk, korgen med hårt bröd och smörasken stod redan på bordet. Helst hade hon velat ha smöret i kulor på ett litet fint fat.
En helt perfekt och stärkande måltid som gav henne styrka och mod.
Inget vanligt barn skulle kunna ta sig an den uppgift som nu låg framför henne. Men hon skulle klara den.
Av nöd är du tvungen.

En reaktion på ”13

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.