12

Bara en sån sak som hennes namn. Jacqueline. Typiskt att ett par som hennes föräldrar skulle komma på att döpa ungen till Jacqueline, och dessutom stava till det så omständigt som möjligt, med både c och q och u. Det tvingade henne till tidsödande bokstaveringar. Ideligen.
Jacqueline var ett namn för en gracil och fånig varelse. Hon brukade istället tänka på sig själv som en robust Anna.
”Du kommer att bli ett stadigt fruntimmer som din farmor du.” Farfars ständiga uttryck. Hon hade trott att han menade att farmor aldrig kunde ramla. Men han menade naturligtvis kroppsbyggnad och karaktär.
Det var tack vare denna karaktär som Jacqueline nu skulle planera sin hjälp till självhjälp på bästa sätt. Hon kunde nästan förnimma en grov farmorsmekning sticka i huden på kinden. Grovhet som framkallats av allt hårt arbete men som ändå alltid varit hjärtligt och kärleksfullt.
Farmor hade alltid uttalat hennes konstiga namn med självklar trygghet. Jacklin! Kort och gott och hon undvek märkvärdiga sje-ljud i början och krumbukter i q;et.
Lilla farmor. Snart skulle det bli bättre!
Klockan tickade ljudliga svar. Allt satt i väggarna.
Hon skymtade Rut mellan buskarna som skiljde tomterna åt. Hon höll på att göra höst utanför sin stuga. Snart skulle det se öde och tillbommat ut överallt. Det brukade ske sist här hos änkorna. Sommargästerna hade bommat igen sina ställen för länge sedan. Skrapat ur grillarna, tömt regnvattentunnorna och låst förråden. Innan de packat bilarna fulla och åkt. För dessa sommarmänniskor fanns Holmskäret bara i gassade högsommarvärme.
För henne var Holmskäret levande hela året om. Hon hade tänkt bo här tills snön kom. Nu undrade hon om det inte var möjligt att bo här även inom snön. Ved hade hon. Snö gick att skotta undan.
Fast hon behövde ta hand om bänkdjuret innan snön föll! Han skulle inte sitta där en vinter till.
Det skulle göras på enklast möjliga vis och ingen skulle ifrågasätta. Ett bänkdjur mindre i stan bara.
Jacqueline tog fram sitt anteckningsblock och skrev.
Ångrade sig och rev ur sidan. Knölade den till en boll och kastade rätt in spisen, såg den malas av elden. Allt var ändå memorerat. Hon sträckte på ryggen. Ålade sig att bestämma en tidpunkt.

2 reaktioner på ”12

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.