11

Hon skulle då aldrig dricka! Det var löftet hon gav sig själv för tio år sedan. När hon försökt få honom ur sängen för att skjutsa henne till skolan. Det var då Jacqueline insett att han omöjligt skulle kunna köra bil eller omöjligen någonsin mer kunna ikläda sig någon fadersroll.
Då hade hon tagit ryggsäcken och gått ut genom dörren. Lämnat honom där i sängen med dreglet på kinden och spritstanken i tapeterna. Fast besluten att aldrig försätta sig i en liknande situation igen. Fast besluten att heller aldrig se honom i den situationen mer.
Hon slutade besöka honom, slutade bo hos honom de helger som det var meningen att han skulle vara pappan. Mamma försökte övertala henne. Det var antagligen för att hon ville ha några helger för sig själv. Så Jacqueline lärde sig att hålla sig undan, för att mamma skulle kunna fortsätta låtsas att dottern var hos en fungerande far som tog henne på McDonalds och bjöd på bio.
Efter det där mötet i parken hade en tanke placerat sig över allt annat medvetande. Hon skulle snart ta hand om sin farmor, på bästa sätt. Det kanske var dags att ta hand om pappafiguren på bästa sätt också. Han som inte längre hade någon faderlig form utan mer liknade ett urtidsdjur med det alkoholtorra ansiktet. Rösten som för länge sedan drunknat i vodkan och aldrig ägt någon förmåga till ömhet.
Viskningarna bakom ryggen, som envisa ekon. Tisslade om det där vraket till bänkvärmare hon var släkt med. Hon måste få slut på det!
Farfar nickade belåtet åt henne när hon kom tillbaka till stugan. Hon visste så klart att han skulle hålla med.

Stugans inre väggar omslöt henne. Skapade lugn i sinnet. Ensamhet var en skön kompanjon. Det fick bli ravioli igen. Och medan hon åt den sakta, direkt ur plåtburken satt hon vid sina anteckningar. Där hade hon nu en del att lägga till. En ny ekvation i en sagolik uppställning.
Först han med all dryckesskapad förvirring. Sedan farmorn, i sin åldersframkallade förvirring. Ingen av dem skulle ha möjlighet att tacka henne för hjälpen.
Hon lämnade de sista plåtsmakande raviolikuddarna i burken och granskade sina uträkningar. Telefonen ringde plötsligt och en vanlig förväntan spred sig innan hon hade hunnit hejda den. Farmor skulle inte ringa den här telefonen mer. Någonsin mer. Och Jacqueline hade raderat farmors nummer och namn den där kvällen i stormen. För att få sinnesro. Ändå fanns förväntan kvar. Att kanske.
Mamma. Stod det istället på displayen. Jacqueline svarade inte. Lät bara signalerna störa tills hennes mamma gav upp och lät henne vara ifred.

2 reaktioner på ”11

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.