10

Rut skulle plocka upp henne utanför biblioteket om en timme. På vägen dit passerade Jacqueline parken. Det fanns alltid en viss risk i att passera vissa delar av stan, speciellt parken. Därför såg hon sig alltid noga för, hade lärt sig var han brukade hålla till och ville vara den som såg honom först.
Han som skulle ha kallats pappa i ett annat liv.
De hördes på långt håll och fast hela hon ville vända och gå runt parken gick hon ändå närmare. Drogs av nyfikenhet eller avsky? Från en säkrad plats bakom en rutschkana såg hon dem. Ingen såg henne. Det skulle mycket till innan någon av de där skulle se annat än innehållet i kassen vid fötterna. Eller den som för dagen skaffat fram mest sprit för att fyllan skulle vara räddad.
Pappadjuret skulle dessutom aldrig kunna fokusera blicken tillräckligt för att se förbi ruset och se henne. Han öppnade ännu en öl och förde den till munnen. Han hällde i sig, tills burken var tom, utan att ta den från munnen en enda gång för att hämta andan. Torkade sedan munnen med baksidan av handen. Hans enda mål i livet var att sitta på en bänk och dricka, för att behålla fyllan i tryggt förvar.
Han hade aldrig varit intresserad av att hålla sitt barn i tryggt förvar. Men ölburkarna skulle han antagligen döda för. Det var patetiskt.
Vad skulle någon egentligen kunna göra åt hur man var? Man kanske kunde förändra vissa saker. Om man ens visste att man var en sån som borde förändras. Men i grunden var man väl ändå som man var.
Det fanns olika sorter.
Var detta ett hållbart resonemang även i fallet fader alkoholist?
Ordet alko-ho-list var egentligen alldeles för fint för den samling urtidsdjur som satt på bänken framför henne. Alla lika tunna, under skrynkliga och smutsiga kläder. Huden dinosaurieaktig, såriga och torkade läppar och djupt liggande ögon i en urblekt färg. Som om spriten avfärgat dem och snart skulle ögat bara bestå av en ogenomskinligt vit klump.
Det fanns kvinnor på bänken också. Bland alla de där äckliga karlarna. Med ölburken, som en sorts trofé i ena handen.
Folk gick förbi och glodde på gänget vid bänken.
Jo, glo kunde dom. Men det var ingen som rakryggat kunnat stå upp för henne när hon var liten och pappa raglade omkring i dimmorna.
Viskande, pekande och gloende är alla människor.
Ingen sade ifrån när pappa blev full nog för sin favoritlek och skickade mamma att gömma sig bakom knuten. Sedan skrattade han hänfört åt att Jacqueline började gråta för att mamma försvann. Hon blev alltid så ledsen när mamma gick och visste inte när hon skulle komma tillbaka. Han lekte med det. Som en grej man trycker i magen så den piper. Och han tryckte, om och om igen.
Skrattade lika gott varenda gång. Mamma spelade med. Jacqueline grät. Ingen sa något. Ingen tröstade.
Utom farmor. Och hon fick tillslut sin troglodyt till son att lägga av med leken.
Då hade han redan tryckt sitt barn i magen tillräckligt många gånger för att hon aldrig skulle glömma det.

En reaktion på ”10

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.