8

Hon brukade inte besöka farmor på torsdagarna. Det var bäst att ha en regelbundenhet i visiterna. För att farmor skulle känna igen rutinen. Om det var möjligt. Man måste akta sig för planlösheten. Den gagnade ingen.
På hemmet påstod de att det inte spelade någon roll vilken dag man kom! Klart det spelade roll! Jacqueline stod inte ut med deras översittarfasoner. De kunde inte komma och säga att de kände farmor. Hennes farmor!
Nu var hon tvungen att elda bastun, äta lunch och vara klar i god tid!

Bastun låg intill vedboden. Man bara gick från den ena dörren till den andra. Snart värmde en redig brasa även i bastuugnen och medan hon väntade på rätt temperatur passade hon på att äta en lätt lunch och städa i stugan. Allt låg såklart redan som det skulle. Som farmor brukade ha det. Korsordet där hon lämnat det. Till hälften ifyllt med gammaldags rundade bokstäver. Dammtrasan fick inte störa ordningen. Därefter sprang hon och fyllde på ved i bastun och bar in några hinkar regnvatten till tvättningen, fyllde i vattenbehållaren på bastukaminen. Där skulle det snart finnas skönt hett vatten.
Hett skulle det vara, så det sved i skinnet, tills hela kroppen var riktigt ren. Det var lite mörkt i bastun och i den lilla fönstergluggen skymtade havet. Om man torkade av den immiga fukten på glaset.
Det var så skönt att bara sitta där, i det slutna lilla rummet. En varm kapsel som stängde omvärlden ute. Hon hällde skopa efter skopa med regnvatten över huvudet och det rann längs kroppen. Hon andades lugnt och uppfiskande och lutade ryggen mot den varma väggen. Tillslut fick det vara nog. Hon svepte in sig i det stora badlakanet och gick ut och mötte svalka. Satt en stund på bänken i det lilla omklädningsrummet. Rosig och ångande. Liksom ren. Och lätt.

Inne i stugan, när kroppen slutat släppa ifrån sig fukt, tog hon på sig rena kläder. Kammade håret och satte sig sedan i soffan och väntade. Fortfarande glödvarm i skinnet. Här i stugan kunde hon slappna av och vara sig själv. Utan någon som tjatade på henne och utan någon som glodde på henne. Men nu måste hon samla sig för att åka in till stan ingen, tidigare än hon räknat med.
Hon kände sig på en gång smutsig igen. Måste samla sig! Innan Rut kom med bilen.

Framför tavlan på vedbodens vägg, med pilarna tryggt samlade i handen gick det att andas igen. Hon radade pilarna i vänster hand, så att vingarna bildade mönster. Det räfflade metallgreppet på den första pilen lugnade fingertopparna och hon fokuserade på de svartvita cirklarna, borrade in pilarna i tavlan. Samlad målbild, hon brydde sig inte om att räkna, drog bara loss dem igen. Stegade tillbaka till kaststället och släppte iväg dem ännu en gång.
Först då kunde hon börja om.
Trettiotvå steg mellan vedboden och trappan, en nicka åt farfar innan hon stängde dörren så där tyst bakom sig. Sen satt hon i soffan tills Rut tutade till ute på vägen.

2 reaktioner på ”8

  1. Tack för ett nytt kapittel, skulle vara skönt med bastu i snövädret,men jag avstår nog. Bra skrivet igen väntar på fortsättningen. Kram och ha en bra dag.

    Gilla

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.