7

Hon vaknade nästa morgon av att Rut pumpade vatten ur sin brunn. Brunnen låg mellan de två stugorna och fast Rut, så väl som alla andra hade indraget vatten i stugan, envisades hon ändå med brunnsvattnet. Det blev godare kaffe på det.
Alltså skulle tystnade brytas av en energisk Rut hela dagen.
Jacqueline suckade och vände på sig för att försöka somna om. Klockan var bara lite över åtta. Hon var precis på väg att rulla tillbaka in i en skön dröm när Ruts slemmiga hostljud tog sig genom väggen.
Den första cigaretten tände hon alltid vid sextiden. Brukade stå på verandan med koftan tätt omkring nattlinnet och dra djupa andetag om cigaretten. Därefter en ny minst varje halvtimme, ibland varje kvart. Vissa dagar var Rut utan nikotinet knappt tio minuter innan hon tände en ny.
Rut borde sluta! Borde vara upplyst om rökningens skadligheter vid hennes ålder. Och som det stank dessutom.
”Nåja, jag har rökt i över femtio år och jag lever ännu.” var alltid Ruts svar med ett skratt som slutade i djup hosta.
Röklukten var inte värst. Det var hostningarna. De kom djupt inifrån hennes taniga kropp, blöta och slemfyllda. Äcklighet.
Fick alltid illamåendet att komma och sömnen gav genast vika i försöken att andas bort kväljningarna. En gång hade hon varit på väg att spy rätt över Rut men hunnit vända sig i tid och stoppat kväljningarna.

Nu avstannade pumpljuden, det var alldeles tyst utanför stugan igen, Rut hade sitt kaffevatten.
Jacqueline tittade på Abbaplanschen som farfar häftat upp i taket och mumlade sig igenom texten till Mamma Mia för att bli av med ljudet av hostningarna. De gånger det inte hjälpte räknade hon takbräder. Tjugoåtta stycken. Eller tjugosju och en halv om man skulle vara noggrann. Sovrumstaket var välräknat. Som så mycket annat.
Tyst var det egentligen aldrig på Holmskäret. Man sa att det var tyst bara för att varken trafik eller stadsljud hördes. Egentligen var det ett väldigt oväsen. Havet, vågorna som slog över stranden, blåsten i skogen och alla dessa fåglar. Skrikande måsar och kvittrande småfåglar. Tyst var det inte.
Det var svinkallt i stugan efter natten. Det behövdes en brasa. Hon drog på sig mysbrallorna och tjocktröjan, klev i stövlarna och gick ut på dass. Borde antagligen elda bastun också, bli lite ren.
I vedboden hämtade hon en famn björkved och gick de trettiotvå stegen tillbaka till stugan. Farfar såg nöjd ut. Det var väl för att hon äntligen vaknat. Man borde inte sova bort sin tid.
Innan hon hann stänga dörren, så där tyst, hördes en röst vid husknuten.
”Jacqueline!” Det var Rut.
”Jag tänkte hälsa på Aina idag, ska du med?” Hon tog ett bloss och blåste röken åt sidan.
”När då?”
”Tja, kanske till eftermiddagskaffet. Aina gillar ju eftermiddagskaffe. Vi kunde handla med något gott. Wienerbröd kanske, de där med jorgubben i mitten som hon tycker så mycket om.”
Det ingick verkligen inte i Jacquelins planer men det fanns ingen vettig anledning att neka. Så hon nickade, såg att farfar också nickade belåtet.
”Då säger vi det! Kom över till mig när du är klar!” Rut stegade iväg igen, åt Berits håll. Berit var inte där så Rut skulle väl bara titta till.
Rut var snäll, kunde ta det där med att farmor inte längre var med. Hon pratade på om allt möjligt ändå och struntade i att farmor svarade osammanhängande och glömde bort vad som alldeles nyss hade sagts.
Som farmor alltid brukade säga när hon hade kontroll på sina egna meningar; ”Vad spelar det för roll om man är rik och smart om man ändå inte har något i hjärtat.” Rut hade något i hjärtat.

3 reaktioner på ”7

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.