6

Farmor hade berättat om förr i tiden. Om liv och rörelse, skratt, gemenskap och picknickkorgar. De hade varit sex familjer från början. Sex brokiga familjer med olika liv som alla samlades ute i skärgården hela somrarna. De hade sommarlivet gemensamt, inget annat. Tanterna och barnen på heltid. Männen jobbade och kom till kvällen. Cyklande eller bilåkande. Ibland hade man haft gemensam picknickmiddag på stranden medan ungarna badade.
Tanterna i umgänge, mellan alla sysslor. Fast som farmor brukade säga, sysslorna var lite färre här ute, umgänget desto mer. Stugorna var inte stora, inte skötselkrävande som deras hus hemma i stan. Gav dem lite mer kaffetid.
Jacqueline hade sett bilder, änkorna visade gärna sina nötta, minnesfyllda album. Små, svartvita foton på leende kvinnor i konstiga baddräkter, plaskande barn i havet. Leende män med hatt och kavajen över axeln.
Farmor Aina, fick pappa sent.
Därför var Jacqueline också det enda barnbarnet på änkornas kaffebjudningar. De andras barn hade redan vuxit upp. Hade annat att göra än att hänga på Holmskäret. De kom ibland med stökiga barn en kort stund, för att hälsa på sina mammor. Men bara på sommaren och bara när det var varmt och vackert och då låg dom mest på stranden.
Annars var det hon sälv och tanterna. Som Ainas barnbarn fick man en del fördelar och hon lärde sig hur man satt tyst bakom saftglaset och fick hemligheter. Minnen byttes som bokmärken. Hon blev som allas barnbarn, nästan. Ainas barnbarn, Gertrudes, Siris, Ruts, Berits och Lisas.
Vad fanns kvar nu?
Hon drog in av havsluften som fanns även inomhus och såg ut på tomheten som brukade bestå av de tillfälliga semesterbesökarna och några änkor. De var på sätt och vis också tillfälliga. Änkorna. Hon själv däremot, var inte tillfällig. Inte på långa vägar.
Hon packade upp maten. Tyckte om räta rader av varor i skåpen.
Lisa dog förra året. De hade varit på begravningen, farmor och hon. Farmor hade varit upprörd, över att det snålats in och inte alls som Lisa hade velat. En alldeles för liten dödsannons. Skämsliten, så liten att Lisa skulle vända sig i graven.
Jacqueline vek omsorgsfullt plastkassarna till små fyrkanter.

Lilla farmor. Satt i åldringsförvaring och mumlade osammanhängande. Rynkig som ett hopkramat och sedan utslätat silkespapper om kinderna. Med ulliga vita lockar på huvudet. Som vanligt på utsidan. Men inte längre någon hemma på insidan. Hon har dragit för gardinen och släppt all verklighet och stuckit. Släppt sitt barnbarn.
Ett barnbarn som var en sån man släppte, förr eller senare. Det var det Jacqueline var. Om man överhuvudtaget tog tag i henne.
Tant Siri och farmor satt på samma hem. Och så galna Gertrud i sin cell.
Alltså återstod de närmaste grannarna, tant Rut bakom stugan och tant Berit intill. Som en treenighet.
Märkligt hur alla karlarna dött före änkorna. En efter en hade trillat av. Kanske hade tanterna egentligen hjälpt gubbarna iväg! När de blev för gaggiga och tråkiga. Kanske tanterna hade suttit på något av alla dessa kafferep och tänkt ut hur man bäst blev av med en gammal, ålderssvag gubbe. Utom farmor då. Hon skulle aldrig göra en sån sak!

En reaktion på ”6

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.