En tidsresa till

För en tid sen satt jag och fantiserade om tidsresor. Då var jag inne på rätt seriösa och känslosamma nedslag i min historia.
Men om man nu ändå hade möjligheten att resa bakåt i sitt eget spår. Nog fanns det väl en massa grejer att kolla upp! Om man tänker att man får åka som en tidsresenär i sin egen skepnad, iakttagande och osynlig för dåtiden. Utan möjlighet att påverka.
Skulle definitivt börja med att ta ett dopp. I havet vid en viss strand skulle jag simma omkring tills havsvattnet kylde långt in i benmärgen. Sen sitta en stund på en solvarm klippa och bara njuta.
Man brukar bli hungrig av att simma. När jag tänker efter skulle jag gärna göra ett besök till i skolmatsalen. Bland alla skränande högstadieelever skulle jag sätta mig med en portion av den där blodkorven som serverades där ibland.
Bara för att kolla, om den verkligen var så god som minnet säger. Killarna tävlade om vem som kunde få i sig flest. Men jag skulle nöja mig med en nu, bara för att prova.
När jag var mätt kunde jag passa på att ta mig en titt på den där killen. När jag nu ändå var i skolan. Var han så snygg egentligen?
Efter det skulle jag lämna skolan kvickt. Slösat nog med tid i den. För spänningens skull tar jag vägen över den smala kraftverksbron som fanns på sjuttiotalet. Med allt åvatten forsande jäms med fötterna nästan. Bara för att känna efter hur farligt det var och hur läskigt det kändes. Vi tog den för att korta av skolvägen. Fast egentligen blev det kanske längre tidsmässigt, så sakta som man var tvungen att gå på den där bron. Efter den rysaren lämnar jag barndomsstaden.
Svävar istället vidare till den där unga och nyanlända invandrartjejen som hänger i ett fönster i höghuset. Jag skulle vilja se var jag la den där sammetsblommiga boken med samlade dikter. Fick jag med mig den överhuvudtaget? Eller slängdes den av misstag när vi packade prylarna i hemstaden?
Jag vet vad jag spanar på där i fönstret och behöver alltså inte undersöka det närmare. Får jag ingen reda i det där med diktboken kan jag lika gärna fara vidare.
Tittar istället in i Makens gamla Amazon. Förundras igen över det där otroligt lurviga taket och allt annat lull som Maken klistrade in. Jag skulle allt sätta mig i baksätet och åka med ett varv. Lyssna på vad vi pratade om, då.
Och sen åka med till den där korvkiosken som vi frekvent besökte, tills den jämnades med marken. För nu känner jag mig allt lite hungrig igen. En hamburgare med två ostskivor skulle sitta fint. De där hamburgarna var stans bästa och slår alla dagens hamburgare. Vill jag minnas.
Risken finns att jag skulle komma hem med en viss besvikelse. Det kanske inte alls var som jag minns! Nånting av det. Men det är värt en chansning! Jag åker, om nån bara kommer på hur man gör.

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.