Minnen av båtar

Där vid stranden, medan sotflagorna regnar från Valborgselden, står jag och tittar på barnen som leker. Lite förstrött tittar jag när de springer ut på bryggan. Min uppmärksamhet är mitt i samtalet intill mig.
Så ser jag båten i andra änden av snöret som flickan håller. Det är en fin båt. Ihopspikad av en överbliven plankbit och andra träbitar från något större bygge. Sågad till en spetsig för i fram och med en vimpel i snöre mellan överdelarna på båten.
Blicken fastnar i leken och samtalet och stranden med sina sotflagor försvinner medan jag rusar genom tid och rum. Just den där båten som helt ovetandes har förlagor i min barndom.
Som vi spikade båtar, min bror och jag. Somrarna igenom där i barndomsidyllen. Vi satt utanför vedlidret på varsin liten stol vid det lilla bordet från lekstugan och spikade. Båtar med spetsigt sågad för. Just sågandet var svårast, för sågen högg sig fast och kärvade, ville inte ta sig igenom plankbiten efter den uppritade vinkeln. När det äntligen var gjort, med eller utan pappas hjälp, började det roliga. Att fylla plankbiten, nu båtskrovet, med klossar av olika storlekar med hjälp av rejäla spikar. Ibland spikade vi tätt med nubb längs hela relingen och snodde ett snöre mellan. Det experimenterades med roder, vimplar och segel eller annat mer eller mindre båtlikt.
När vi var nöjda och spikat oss mätta, sattes en sista spik i förens spets. Där knöts dragsnöret ordentligt runt. Sedan sprang vi stigen ner till stranden och drog våra båtar otaliga varv runt bryggan. Vi hade en hel flotta av plankbåtar, min bror och jag. Och jag minns hur de plaskade mot vattenytan. På samma sätt som båten som i nutid dras runt en annan brygga. Av en annan flicka.
Där vaknar jag till med ett leende som framkallats av ett lyckligt barndomsminne. Ett av många minnen.
Plankbåtar ger lyckliga barndomsminnen och en dag kanske den här flickan också kommer att stå på en annan strand och tänka tillbaka på den här stunden.

Min bror och jag spikar båtar!

7 reaktioner på ”Minnen av båtar

  1. Ja det var tider det , minns med ett leende hur ni två samsades om både hammare och div. andra verktyg och hur rethumöret ibland tog vilda uttryck, men allt slutade i vänskap som forsätter i vuxen livet.

    Gilla

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.