Pizzamuffins

Inte direkt GI men vad sjutton. Det är fredag!
Det var Maken som ville ha pizzamuffins idag. Ända sedan första gången de gjordes har dessa muffins varit en klar favorit i vårt kök.
Och så enkelt sen.
En helt vanlig pizzadeg kavlas ut på bordet (i storlek ugnsplåt ca.)
Pensla ut tomatpuré eller krossade tomater. Sedan önskad fyllning. Köttfärs med tacosmak och skinka blev det i mina idag. Och så givetvis en massa riven ost.
Sedan rullas hela degen ihop till en rulle, som när man bakar bullar. Rullen skärs i lagom stora bitar som sedan placeras i stora muffinsformar. Lite riven ost strös ovanpå och sedan in i ugnen.
Serveras med en rejäl grönsallad med fetaost och oliver. Ett glas rött är inte heller dumt att ha till.

P.s En helt vanlig Pizzadeg!
4 dl mjöl
2 msk bakpulver
1½ tsk salt
4 msk matolja
1½ dl mjölk

nr1083.jpg

Min bärbara dator är hos farbror doktorn. Det har den varit i hela två veckor nu. Jag saknar den.
Familjens stationära dator i en kall källare lockar inte alls lika mycket. Den känns främmande och konstig att ens blogga från. Det är något med tangenterna på detta bord som inte alls är lika mjuka och behagliga som på min kära bärbara.
Dessutom kan jag inte sitta i mitt fina arbetsrum heller.
Texten går ändå framåt. den får inte bli lidande av detta datastrul. Allt finns på Usb! Jag skrev ut hela rasket, så långt som jag kommit. Sitter i soffhörnan med rödpennan. Det är ett nyttigt skede i arbetet. Så mycket tydligare allt blir när man läser igenom det på papper. Det är lättare att hitta stavfel eller annat som behöver ordnas till. En del nya vinklar kommer upp.
Nu är genomläsningen nästan klar. Sidorna är fulla av rödmarkeringar att ta in i dokumentet. Jag vill helst göra det från den bärbara datorn. Men, får jag inte tillbaka den snart måste jag få det att fungera på denna.
Är det larvigt? Nja, säg den snickare som tar vilken hammare som helst! Den bärbara är mitt arbetsredskap och det är på den jag tänker bäst.
Så nu hoppas jag att ett Sms ska trilla in vilken dag som helst om att datorn är klar att hämta! Jag vill ha den nu!

I går hade jag en riktigt bra GI dag tycker jag själv. Inga otrevligheter slank obevakade ner.
På affären hittade jag nyttiga och GI vänliga flingor i lösvikt. Stora behållare på rad med härliga naturliga produkter. Jag blandade en påse frukostmysli. Det blev dinkelpuffar, bovetepuffar och quionoapuffar. Dessutom hela linfrön och solrosfrön.
Det strödde jag över onakafilen som inte innehöll något vanligt socker utan bara lite honung och ingefära. Det låter väldigt nyttigt. Gott var det också. Och mättande faktiskt.
Till middag blev det strimlad, stekt lövbiff och en skön blandning av strimlad squash, lök och chamoinjoner till. Stekt i olivojla och kryddat med mangocurry. Mums.
Jag kände mig lätt och nyttig när jag gick och lade mig. Min kropp mår absolut bra av att minska på kolhydraterna.
Fast idag är magen inte så glad på mig. Kanske beror det på alla frön eller så samlade jag på mig någons magsjukebaciller någonstans. Idag känns det mest som att jag inte vill äta alls. I alla fall inte än på ett tag. Hu.

Stickade klar min cape igår. Nu är garnet bedrövande slut igen.
Stickandet har blivit rena beroendet. Jag känner mig tom och rastlös när jag sätter mig i soffan om kvällarna utan stickning.
Det är ett komplement till orden. Alla ord jag skriver och bearbetar behöver vägas upp med avslappnande rät och avig arbete för händerna. Då är det händerna som tänker.
Det är bara det att jag hela tiden tycks ha för lite garn. Jag skulle vilja ha en stor korg full med garnnystan av olika slag. Att välja och vraka bland färger och kvalité för nästa projekt som lockar.
Nu har jag bara ett ynkligt litet nystan rött och ett lika ynkligt nystan beige. Det kommer jag inte långt med. Vet ännu inte vad händerna vill skapa nästa gång heller.
Jag måste avvakta helt enkelt.

Missekatten

nr1081.jpgDet börjar bli vår och det rycker faktiskt lite i kattnerven på min gamla dam. Helst ligger hon djupt nergosad i en soffhörna, gärna på en filt, och varken hör eller ser mycket av livet under dagarna. När man är en snart artonårig Kattdam består livet av sova och äta lite och sova mera.
Men så plötsligt kommer våren med sina lockelser och långt inne i kattsjälen tycks något vakna till. För en kort stund. Hon sitter gärna i fönstret och tittar ut på världen. Som en åskådare till livet fast hon har tillstånd att vistas utomhus. Men nu lockar det vårlika, lite varmare vädret fram Kattdamen ända fram till ytterdörren.
Nyfiket, vaksamt och lite tvivlande tittar hon ut. Nja. Kan det vara något?
Hon trippar efter lång betänketid ut, med de alldeles vita tassarna. Stannar och vädrar högt i luften med spretande morrhår och hittar spännande dofter på bildäcken.
Så passerar det lilla rycket av vanligt kattliv. Hon vänder och går in. Skuttar in i husvärmen igen och kurar förnöjt ner sig i sin hörna. Där är det ändå allra bäst.

Tänder

nr647.jpgFick domen hos tandhygienisten.
En del tandsten på grund av självförvållat slarv med tandtråden. Lättåtgärdat med en ny tid nästa månad hos samma hygienist som ska ägna förtiofem minuter åt att skrapa loss stenen från tänderna.
Det brukar inte vara behagligt.
Värre var att det ser ut att finnas en del sprickor i mina tänder. Det är orsakat av det svarta stenåldersamalgamet. Det är inte så lättfixat. När det går sönder är det inte lagningen utan tänderna som går sönder. Det kan bara fixas med nya dyra kronor. Suck. Kanske borde man övergå till soppa resten av livet och definitivt undvika alla typer av hårda karameller!

Motion

nr643.jpg

Lyckades traska iväg ut på en promenad i morse efter jobbet. Att det ska vara så svårt att komma sig för! När jag väl går där med stavarna är det hur behagligt som helst. När jag kommer in igen är jag motiverad och taggad att fortsätta nyttigheten och äter bra.

Dit det bär så bär det.

När jag slarvar med promenerandet så slarvar jag också med maten.

Fast jag inget hellre vill än tappa dessa envisa kilon som jag släpar på, tycks det ändå inte överstiga viljan att äta när något gott kommer i min väg.

Jag kan ha en eller två veckors enorm beslutsamhet, när jag till och med överraskar mig själv med att så strängt avstå. Godissuget försvinner på ett kick. Jag äter kolhydratsnålt och motionerar och mår genast bättre.

Så kommer en helg eller bara en låg dag och så trillar jag dit och karaktären blåser iväg likt en pappersnäsduk i storm.

Jag tror att jag tappat lite. Men när jag skulle kolla det på vågen häromdagen var vågen svart och orkeslös. Den behöver ett nytt batteri. Men jag tror inte jag ska byta än. Jag ska hålla mig karaktärsfast ett tag till och hoppas på en skön siffra när jag satt i det nya batteriet. En liten tävling med mig själv!

Kanske det kan vara modellen?