Jag kom lite ur spår …

Den där flytten tog på krafterna, som var lite klena innan på grund av en förkylning som jag hämtade nånstans och som höll mig i soffläge i ett par dagar innan. Men när lördagen kom ignorerades allt sånt med hjälp av nässpray och en tablett.
Jaja, det är sånt en mamma gör. Och det gick bra, jag kände mig pigg och kry veckan efter också. Förutom en envis hosta som höll sig kvar. Men den hade mer påhittighet i beredskap och det är orsaken till att jag sitter här i soffan igen. Utrustad med en varm filt och te med ingefära och citron i en kopp och sånt. Det blev helt enkelt pausläge den här veckan. Jaja, nog om det.

Dottern och hennes Sambo har i alla fall hamnat i en jättetrevlig lägenhet och kommer att få det väldigt trivsamt bara allt blir klart. Där bor också en elvaåring varannan vecka, Sambon har en son sedan tidigare, och han har fått ett supermysigt rum. Det är en lägenhet i ett gammalt hus med fungerande öppen spis och lite knarr i trägolven. Jättemysigt helt enkelt.

Äntligen är helgen slut!

Det är inte sånt jag vanligen säger! Men nu gör jag det, för den här har varit mer än lovligt intensiv och tröttsam.
Vi började i lördags vid nio. Dottern och Sambo var redo för att flytta sitt bohag och hans föräldrar och vi föräldrar kom för att hjälpa till. Meden bra lastbil som hjälpmedel.
Det är skitjobbigt att flytta. Ner för trappor och uppför trappor. Bärandes på tunga kartonger och möbler. I det här fallet var också uppförstrapporna betydligt fler än nerförstrapporna. Det gjorde stegen allt tyngre och tyngre tills benen nästan bad om nåd. Varmt var det också. Tillslut var ändå allt i nytt bo och vi andades lättade ut.
Idag tog vi oss an flyttstädningen. Det är ännu skitjobbigare egentligen. Det ska skuras och gnos in i minsta vrå. Men när vi slog igen dörren sista gången var det om en skinande ren lägenhet.
Nu är tröttheten inlindad i varenda muskel och samtidigt är systemet helt upp i varv. Jag borde somna tvärt, men det känns som att sömnen är bortstädad även den. Kanske hittar jag den nånstans i mörkret bakom stängda lock. Annars vete sjutton hur det går.

Lite av varje från en fredag

Appspöken räddar tydligen runt i bloggappen. Slukade ett helt inlägg utan hänsyn i går kväll och lät den bara försvinna ut i tomma intet. Sånt kan göra en trött kvinna galen och jag orkade verkligen inte skriva om alltihop igen. Så skit indet då! Kollade om det inte laddats upp ändå lite senare och även i morse men nix.
Åså nu plötsligt, så låg inlägget där och påstods vara misslyckat! Skit på dig, det var ett välformulerat inlägg så det så. Jag provade igen … efter att först ha säkrat texten i urklipp, men det vägrades på nytt. Då gjorde jag ett nytt inlägg, klistrade in hela urklippet och då orkade de tydligen inte jävlas mer. Nu ligger det där, på gårdagens datum. Rätt ska vara rätt.

En veckas jobbig värme tycktes ha mattats av efter gårdagens regn och åska och en skön sval luft fanns utanför dörren i morse. Puh, jag orkar inte med nån sån värme nu. Det finns för mycket att göra. Men jag gissar att jag inte blir bönhörd i den frågan eftersom väderkartan innehåller massa starka solar. Det blir en svettig morgondag.

Nu har jag sett den, lägenheten som blir Dotterns nya boende. De fick sina efterlängtade nycklar idag och tog med sig mig för att kolla läget. Ser riktigt bra ut, jag tror de kommer att stortrivas där. Det blir större, och det var en bra planlösnig med en delmcharmiga lösningar eftersom huset inte är av nyaste slag. Det innehåller inte mer än en knapp handfull lägenheter och till huset hör en fin trädgård som det är fritt fram att vistas i.

I morgon är det då alltså flyttdags. Det är inte kul, mycket spring i trappor blir det och nog så svettigt oavsett väder. Mycket grejer ska flyttas från och till.
Maken och jag är med och hjälper till. Liksom föräldraparet som tillhör Sambon. Så det ska nog bli bra. Men jag ser redan fram emot duschen när jag kommer hem och allt är klart. Sen är det också det där med städningen av den förbrukade lägenheten kvar. Det använder vi söndagen till. Tur att jag är ledig på måndag.

Idag såg jag …

När jag sätter mig i bilen hemma en morgon för att köra till jobbet har jag en knapp halvtimmes körning bara. Från stadsdel till stadsdel genom utkanten av stan. Ibland med radion påslagen, ibland bara med egna tankar så där lite svävande hit och dit som det lätt blir i bilen.
En stund i ensamhet, omgiven av andra morgontrötta medtrafikanter som passerar som bilder. Jag ser dem, men lägger sällan nån särskild vikt vid det. Fast jag i det korta mötet ändå hinner med att registrera förvånansvärt många detaljer.
Jag mötte till exempel en bil med ett barn i passagerarsätet. Tyckte barnet hade nåt märkligt på huvudet och hann se att nån slags nackkudde spänts över pannan istället för nacken. Pannskydd? Bromsades det häftigt i den bilen ibland? Nja, det var antagligen nån lek. Kanske simulerades nån slags cyberspel, den där man har en virtuell värld i ett par rediga glasögon. Tja. Barn har väl jämt en virtuell värld på gång, oavsett nackkuddar.
En bit senare kom en man med en hund gående och närmade sig ett övergångsställe. Tyvärr hann han inte ända fram så att jag var tvungen att stanna! För det hade jag gärna gjort … för utsiktens skull … och då menar jag inte hunden. Nu fick jag nöja mig med en snabb sidoblick och en glimt i backspegeln. Undrar om han rastar huden samma tid varje dag?
Hamnade bakom en bil som körde som om hastigheten var i klass med att knuffa fram bilen. Jag kunde se att det var en man vid ratten. Han stannade mer än två billängder ifrån det röda stopplyset som om han var rädd för anfall och kom knappt iväg när det blev grönt ljus på grund av snigelfarten. Där bytte jag fil och körde om, så där kan jag inte hålla på.
Apropå hundar, i en korsning stod en bil och väntade på sin tur att åka ut. Inget uppseendeväckande i det, om det inte varit för hunden. Som satt i famnen på föraren! En kvinna och hennes hund i en bil, men hur tänkte hon när hon valde att ha hunden lös i sin famn medan hon körde? Diverse läskiga senarion turades om att visa upp sig för mitt inre medan jag åkte vidare.
Längs en del av vägen möter jag eller passerar jag många cyklister. Stadigt trampande mot sina arbeten. Eller hem efter jobbet. Jag mötte en kvinna med cykelhjälm över lockarna. Bra så, inte alla har satt på sig nån hjälm alls över sitt dyrbara huvud. Om det inte vore för att hon placerat hjälmen långt bak över enbart bakhuvudet. Lämnade hela pannan och ansiktet fritt för otaliga skador om hon skulle få en olycklig anleding att skydda dem. Det är inte alltid viktigast att se snygg ut. Hon kunde lika gärna skippat hjälmen i så fall.
Ja, sen var jag framme och släppte hela resans iakttagelser och tog mig an jobbet.

En skatt!

Föll i mina händer! En god vän kom på besök och sa att hon hade med nåt till mig. Nåt som hon ärvt men trodde skulle passa mig bättre. Nyfiken blir man!
Hon plockade fram en rund sammetsbeklädd ask, lika stor som en vinylskiva (LP-skiva) ungefär. Runt kanten på både ask och lock hade det dekorerats med ett guldigt band och en guldtoffs satt mitt på locket.
Jag lyfte på locket och hittade en hel hög med fina gamla spetsdukar av varierande slag. Insidan av asken var klädd i ett blommigt tyg och hela asken var hel och fin men kanten hade bucklats till något och lutade sig inåt på några ställen.
En ask med kvinnokraft! Jag älskar gammalt kvinnligt hantverk. Börjar ha en fin samling sådant. Flitiga kvinnohänder som skapat små styngn i broderier, virkat maska efter maska till spetsar. Små vackra dukar som man sällan använder numera men jag kan heller inte kasta sånt. Jag vill istället rädda dem. Det var verkligen en skatt jag fick i händerna. Vännen hade helt rätt i att den passade mig och jag är glad att hon kom hit med den och inte bara slängde.
Jag grunnade lite på hur jag skulle fixa kanten på bästa sätt. Det kändes som att asken var tillverkad av papp i grunden. Säkert limmat och sedan klätt i tyg. Jag valde att fukta hela kanten lite, sen tryckte jag ner locket i botten för att styra upp formen. Och så placerade jag stenar som tyngd och stabilitet runt hela kanten. Lät den stå så och torka i ett dygn.
När jag plockade ur all sten och drog upp locket igen var kanten som ny! Sammetsytan putsade jag upp med en lätt fuktad hård borste. Hela asken blev jättefin igen. Sen strök jag alla dukarna, en efter en och lade sen tillbaka dem innanför sitt lock.
Asken står nu i all sin prakt på farmors gamla synaskin. I sällskap av annan samlad kvinnokraft.

Sista augustiveckan är inledd

Oj, oj vad tiden ramlar på i nån slags rask takt som känns overklig. Augustikalendern här är mer eller mindre tom och tiden har helt trillat ur händerna på mig.

Efter semestern … som redan är över en månad in i minnesgömmorna … kändes det som att jag bara var på jobbet. Så var det givetvis inte, men semesterperioderna på jobbet orsakar en del extra jobb för de som inte har semester just då. Men nu är alla tillbaka och schemat rullar i sin vanliga takt igen och då är det lite mer hemmahäng ändå. Just hemmahäng är mitt bästa element.

Sommaren har växlat i varierande väder och soldyrkarna är missnöjda. Själv är jag relativt nöjd över att ha sluppit alltför långa värmeböljor som sliter för mycket på mig. Kunde dock ha avstått en del regn. Uteplatserna i trädgården har inte kunnat utnyttjas speciellt flitigt. Och all blåst som farit omkring har kastat runt massa naturskräp och jag har mest städat uteplatserna men knappt hunnit njuta av städningen innan nästa regnskur var ett faktum. Blommorna har mått bra av de växlande temperaturerna, utom de där som drabbades av nån envis ohyra som jag inte lyckades utrota innan de utrotade hela växten. Sånt händer. Trädgårdslivet är inte bara en dans på rosor … he he. Än är hösten bara i periferin och en sent påkommen värmebölja svepte in över oss i helgen.

Den där nya lilla bebisen som tillkom familjen i slutet av juli är alltså redan en månad gammal och jag har hunnit sticka en tröja till som han kommer att kunna värma sig i nångång i vinter. Sockor i samma stil ska det också bli. Vi bor ju tyvärr många mil i från underverket och har bara träffat honom en enda gång än. Som tur är får vi följa honom via nätet där hans föräldrar uppdaterar oss regelbundet. Ibland är man extra tacksam för Internet. Det känns lite närmare då.

Just nu är dagarna fyllda av packning. Dottern och hennes Sambo packar för att flytta till sin nya bostad nästa helg. Jag är med och hjälper till när tid finns. Som nu i helgen. Vi packade hela köket och en del annat innan jag gav upp. Packningen bör stå i sträng givakt på lördagsmorgonen när en bokad lastbil ska hämtas. Vi hjälper dem såklart med att fylla lastbilen och tömma den på nya stället också. Sen återstår den där erbarmligt trista flyttstädningen innan vi kan stänga den där dörren för gott. Sen hoppas jag hon låter bli att flytta på ett tag. Jag har inte sett det nya boendet på annat än några bilder ännu, det ska bli spännande att se hur det ser ut och hur de kommer att ordna det i sitt nya hem. Det blir bra för dem, att påbörja nåt nytt tillsammans. De har visserligen varit sambos sen i november men det är skillnad på att flytta in hos någon eller att påbörja ett nytt ställe tillsammans.

Fifflade till mig en förkylning nånstans ifrån i slutet av förra veckan. Det var inte alls meningen och helt utan förvarning var den där. Med halsont och hosta och till och med feber. Det är inget som hör till vanligheterna för min del. Febern har jag blivit av med men hostan klänger sig envist kvar i systemet och den är en riktigt dryg jävel.

Mina nya glasögon anlände som utlovat en vecka efter beställningen. Mitt när jag klippte gräsmattan trillade ett sms in om att de fanns att hämta i butiken. Den gräsmattan var inte att leka med och det var inte jag heller efter den striden. Men en snabb huvudräkning sa mig att jag hade tid med en snabb dusch och klädbyte och om Maken körde mig till stan så att jag slapp leta parkering skulle jag hinna innan stängning. Jag klev in i butiken med tjugo minuter till godo. Inte ett dugg mindre svettig än innan duschen och den stackaren som skulle prova ut mina nya glasögon fick ta smällen. Jag hade önskat att jag stod där sval och fräsch … men jag fick mina glasögon inställda och kunde bege mig hem med dyrgriparna. Jag är jättenöjd med dem och skönt att slippa de gamla tejpade bågarna. Men jag är speciellt nöjd över att ha kostat på mig även progressiva solglasögon. De gör mig mycket nytta när jag kör och när jag sitter ute med nåt att läsa. Slipper välja mellan att kisa och bländas eller inte se nåt. Även om det blir mycket glasögonbytande emellanåt.

Skolstartminnen

Skolstart, säger en av rubrikerna på reklambroschyren framför mig. Det börjar bli dags att utrusta barnen för ett nytt skolår alltså. Ordet skolstart för med sig minnen av nya pennor, sudd, bokpapper och skolväskor.
På min tid var det just en väska man skulle ha. Inga ryggsäckar var i omlopp då såvitt jag minns. Denna skolväska skulle vara stabil nog att bära omkring sina läxor i men också inneha ett antal fack för diverse. Väskor med fack både på utsidan och invändigt för att avdela innehållet var bäst. Därtill skulle också ett nytt penfodral inhandlas. Eller penal som vi kallade det. Stor nog att innehålla nödvändiga och onödvändiga pennor och sudd och annat bra att ha.
I ett av väskans mindre fack slank man ner en liten kaleder i fickformat för att hålla koll på provdatum och annat viktigt vetande. Linjalen fick ligga i botten av väskan för att inte gå av.
Skrivblock tillhandahölls av skolan. Eller häften snarare. Dessa spiralbundna collegieblock var inget vi hade. Istället var det tunnare häften med klammer i ryggen. Med randat eller rutat papper och större eller mindre format.
Böckerna lastades på oss första veckan och dessa skulle bäras hem i den där nya och ännu rena skolväskan, för att plastas in. Var man ambitiös plastades även skrivhäftena in. Eller plastades, det kunde lika gärna vara papper. En vaxad variant med fina mönster och färger. I så fall behövdes också en etikett på pärmen för att man skulle hålla reda på vad boken innanför pappret hette och vems den var. Den svagt färgade plasten var genomskinlig. Var man riktigt fingerfärdig använde man sig av självhäftande bokplast men det var överkurs. Fina prydliga böcker och häften bars sen tillbaka till skolan för att staplas i bänken eller i nåt skåp.
Mot slutet av terminen var varken böckerna eller skolväskan så krispigt fina längre. Den där plasten gick att repa upp i kedjemönster om man vinklade nageln rätt. Frestande sysselsättning på tråkiga lektioner. Och den där vaxytan på pappret kunde skrapas av med linjalen. Eller i vissa fall skalas av som en torkad limyta. Sjok efter sjok tills bara en matt och tunn pappersyta var kvar.
Penalen innehöll från början snyggt vässade blyertspennor och en eller annan bläckpenna och hela sudd. Sudden borrades igenom av spetsig blyerts eller bröts i bitar. Blyertsen bröts lätt av i pennförvaringen och låg i botten av penalen och suddade runt bland små suddbitar. Bläckpennorna orsakade bläckplumpar på tyget.
En sorts blyertspenna jag helst använde hade lösa pluppar med blyertsspets staplade i pennröret. När den yttersta trubbat ihop drog man bara loss den och släppte ner en ny plupp och stoppade i den förbrukade i toppen av pennan. Jag var också ägare till en reservoarpenna som fylldes med bläckpatroner. Om den inte användes torkade bläcket i spetsen och den blev omöjlig att skriva med. Patronerna kunde också läcka nån droppe bläck när de tagits ur pennan när de var slut. Av nån anlednig hamnade dessa tomma patroner i penalen och fläcka ner istället för i soporna.
Det är nåt visst med skolmaterial, i alla fall så här års. Jag skulle absolut inte vilja gå tillbaka i tiden till den där skolbänken igen. Men skolmaterial av diverse slag lockar mig ännu. Speciellt block och pennor. Jag måste nog ta en sväng till den där skolstartsbutiken tror jag ….

Shit happens …

Först gick diskmaskinen sönder. Vi kom hem från lilla semesterresan, packade upp och tog oss an en fortsatt semester i godan ro. Första gången jag tömde diskmaskinen efter hemkomsten var det inte vidare rent. Jag plockade tillbaka och körde igång igen. Ibland har det hänt att vi stängt av när vi åkt iväg en sväng (Vi vägrar ha diskmaskinen igång när ingen är hemma. Det räcker med en vattenläcka för att man ska lära sig det) och så glömt att sätta igång igen när vi kom tillbaka. Eller så kan det blivit dåligt diskat om något hindrat de där vingarna som spolar vattnet från att snurra som de ska. Så ingen fara. Diska igen bara. Men det hjälpte inte! Maken konstaterade att den slutat värma vattnet. Blev diskmaskinen nån slags miljökämpe plötsligt? Det som diskas i kallt vatten är inte diskat! Diskmaskinen hade trots allt varit med bra länge konstarerade vi efter att ha huvudräknat en stund. Äh, googlande en stund och hittade en utmärkt variant av samma pålitliga märke på rea. Klickade på beställ och lipade åt det gamla åbäket. Leveransen skulle dock dröja ett par veckor varpå handdiskning blev ett faktum. Den gamla diskmaskinen blev därmed degraderad till torkställ.
Den ny är numera anländ och fackmannamässigt installerad av sådan god vän som endast ville ha korvstroganof i betalning. Underbart. Och vilken skillnad, den nya blanka är en tystlåten och effektiv hjälpreda och den gamla står ute och sparkar i gruset i väntan på sista färden.
Frid och fröjd? Nä. Sen gick mina glasögon sönder. Knäppte till i den tunnaste delen av bågen när jag putsade dem en dag. Just den delen som håller glaset på plats. Jag var på jobbet, hade stort behov av dem många timmar till. Det blev en osnygg tejpning, men det höll dem i alla fall igång. Efter år av progressiv användning blir återfallet till läsglasögon ett gigantiskt tapp. Var är glasögonen? Ett evigt bytande och bara krångel. Lyxen att kunna både gå omkring och se vitt och brett och samtidigt fokusera smått är befriande. Idag har jag tid hos optikern, men det kommer att dröja innan jag har några nya och inte blir det en billig resa heller.
Frid och fröjd? Näe, igår hittade jag Maken letandes i skrymslen och vrår. Hans glasögon är helt borta! Måste ha tappats på okänd ort. Han har letat, han har följt egna spår och frågt runt. Men inga glasögon ger sig tillkänna. Jahapp. Det måste bli ett optikerbesök till i familijen. Måtte bilen, tänderna, allt annat hålla! Nu vill jag inte ha fler kostsamma missöden i sommar!

Alldeles ny

Närmare bestämt prick en hel vecka ny är den otroligt söta bror-son-sonen just idag. Nyfödda bebisar lämnar ingen oberörd. Allra minst en GammelFaster.

Nu har vi äntligen fått se honom och hålla lite i honom och undersöka den nya lilla krabaten som tillkommit familjen. Jag måste instämma i kören, han är sötast någonsin, visst! Och otroligt lik sin pappa. Jag minns när jag höll honom första gången i ungefär samma ålder.
Själv sov lillkillen mest hela tiden som sådär nya bebisar gör och kikade bara lite snabbt på oss med ena ögat. Han har ingen brådska, han kommer nog att hinna se oss framöver. Trots att vi bor långt bort. Vi har också hunnit få med oss ett antal bilder på underverket. Givetvis.

Därtill har vi också och överlämnat presenter av olika slag. Jag hade ju en kreativ present i form av en egenhändigt målad tavla. Samma nalle som jag målade på tavlan gjorde jag också ett mönster av till lilla tröjan jag stickade.

Nu måste vi vända hemåt så fort det blivit morgon. Vardagen kallar. Men nu är vi lite extra energipåfyllda och varma i hjärtat. Dessutom har de nyblivna föräldrarna lovat att hålla oss uppdaterade med gosiga bilder på lillkillen, i familjegruppen vi har på sociala medier. Så vi kan ändå vara med på ett litet hörn tills nästa gång vi kan åka på besök.

Ärad med en alldeles ny titel idag!

Jag kan från och med idag titulera mig nåt så fint som GammelFaster! Jo, jo. Så gammal blev jag i ett svep. För det låter sannnerligen gråhårigt och stappligt och synsvagt.
BrorSonen och hans Sambo fick sitt första barn på eftrmiddagen och det gör mig oundvikligt till just gammelfaster. Fast jag saknar ännu ovan nämnda attribut som tur är.
Som vi väntat på lillkillen, han behagade försena sin ankomst något. Och det har gjort att man kollat telefonen lite oftare än annars och skyndat sig till samtalstonen, bara för att se att samtalet hade inte ett dugg med nån sån stor händelse att göra. Men nu så! Nu är han här. Och så välkommen så.
Skum känsla ändå. Den där lille blonda killen som slutat vara liten kille för länge sen är plötsligt pappa! Till en egen liten blond kille. Jo att han blir blond råder det inga tvivel om när båda hans föräldrar är det med råge.
Nu väntar GammelFaster bara på att få åka och se den nya lilla människan i verkligheten. Bara fått se en bild ännu och det lilla ansiktet på bilden påminner en hel del om sin far faktiskt. Vi får väl se om det intrycket består vid närmre granskning. Jag vet ju faktiskt inget om hur mamman såg ut i så färsk ålder.
Ännu ett viktigt datum att lägga till boken. Välkommen lille vän!