Dags för Islandströja!

Jag har länge velat ge mig i kast med en Islandströja och sett blev ett bra tillfälle nu när en knitalong av precis en son startade. I blogginlägg fås tips och trix på hur man gör även om man skulle vara en ovan stickare. Jag har stickat mycket och en hel del tröjor, men tekniken som används till denna är delvis ny för mig. Så förutom tröjan blir det nya färdigheter.
Första steget i denna gemensamhetsstickning var planering. Jag skrev ut mönstret, som generöst nog är gratis just nu. Sen grunna över färger på garn. Jag ritade upp en del av mönstret och färglade det för känna in mina valda färger. Sen kastade jag in en beställning och väntade.
Några dagar senare kom härligheten.

Mina fyra färger kändes helt rätt. Givetvis kunde jag inte hålla mig från att genast prova. Så jag hämtade mina stickor och lade upp till en ärm. Det är ett bra sätt att testa stickfastheten på, istället för att göra bara nån lapp. En ärm behövs ändå liksom och skulle fastheten vara fel är det inte så mycket att riva upp. Jag har inte stickat i just detta garn förr men wow, det blir inte sista. Helt fantastiskt att ha i händerna.

Med möda lade jag det ifrån mig när jag var nöjd med stickfastheten. Själva knitalongen skulle börja en vecka senare och jag vill vara i fas med den.
Dessutom var inte min pågående stickning klar heller. En tröja i fina monokroma ränder.(jag är inte mycket för grälla färger i klädsammanhang) Det var i en tunnare ull som jag fyndade på loppis för en tid sen. Nystanen har legat i lådan och bidat sin tid. Mönstret till den tröjan krävde egentligen tjockare garn men jag räknade om det för att få ihop en lagom stor tröja.
Stickade som en tok för att bli klar sista dagarna. När blogginlägget som startade stickningen av Islandströjan släpptes, hade jag fortfarande den hel del ärm kvar på min andra tröja och att sy ihop hela plagget också. Min islandsstickning fick allt vänta, hur den än kallade och lockade på mig. Så bet jag envist ihop och stickade på. Men fram på eftermiddagen drog jag på mig en randig tröja! Skam den som … och så vidare.

Mycket nöjd med mig själv! Den blev precis som jag tänkt.
Och när kvällen kom satt jag äntligen med en påbörjad islandströja i händerna. Musse hjälpte till! Nu är det bara att sticka på. Under tiden finns det sällskap på både bloggar, Facebook och Instagram som håller på med samma sak. Hjälpen är alltså nära om det behövs.

Totalt stickgalen

Såg en sån där ”skylt” nånstans på sociala medier häromdan. Minns inte ordagrant men typ … jag är stickberoende och håller på att avvänja mig … Skoja bara jag har redan beställt mer garn …
Precis så är det. Garn finns och mer vill jag ha. Stickningarna ligger och dräller överallt i huset emellanåt. Jag har minst fyra olika igång just nu. En lång, lång halsduk till Dottern, ett par sockar till mig, ett par vantar till mig, en tröja. Sett en annan sån skylt också- ”ge mig mitt kaffe och min stickning och backa långsamt därifrån!” Där nånstans befinner jag mig 🙂
Och därför påbörjar jag i alla fall en femte stickning som ska bli en Islandströja. En så kallad Riddari. Har länge velat sticka en sån och fick syn på en nystartad ”Knitalong” på Instagram en dag. Alltså en sticka-med om det ska översättas rakt av!
Någon driver alltså en gemensamhetsstickning via sociala medier. Där får man tips och råd och gratis mönster via en blogg. Alla som vill vara med taggar sina inlägg med gemensam tagg så man kan delta i varandras projekt, och i en fb-grupp kan projektet, tekniken och mönstret också diskuteras. Bra tillfälle att passa på att sticka sin första Islandströja alltså.
I det första blogginlägget fick vi tips på nödvändiga förberedelser. Hur storleken ska väljas, vilket garn som ska köpas och därefter tid att fundera över färgval och att skaffa allt som behövs därtill. Stickor och sånt har jag givetvis och garnet fanns på nätet. Jag grunnade en stund på vilka färger jag ville kombinera och landade i en mörk skala. Svartgrå tröja med skogsgrön, ljusgrön och grå detaljer i mönstret. Mitt garn anlände i torsdags och jag lade genast upp till första ärmen. Bara för att få testa stickfastheten och se att den överensstämmer med mönstret. Det kommer att bli ett himla roligt projekt. Garnet, som naturligtvis är Isländsk ull, är fantastiskt att ha i händerna. Jag älskar att sticka i ull! Det är skönt att hålla i, doftar gott och blir så vackert i de sammanlänkade maskorna. Vissa garner med acryl och konstigheter i gnisslar och knorrar på stickorna men det gör aldrig ullen. Den ligger mjukt och följsamt i stickningen och är underbar att arbeta med. Nu vill jag bara sticka på! Men innan nästa blogginlägg kommer, där själva stickningen faktiskt ska påbörjas, skyndar jag mig att sticka vidare på min andra tröja. Den kräver inte lika mycket uppmärksamhet som en Islandströja kommer att göra. (Framförallt när jag kommer till det mönsterrika oket.) Jag har en liten vecka på mig att göra klar denna tröja och det är ännu en bit av bakstycket och båda ärmarna kvar. Får väl se om jag hinner. Annars får den ligga som vid sidan av stickning en tid. Ibland är det bra med något som inte kräver så mycket tankeverksamhet. Som bara går på i händerna. Stickning alltså! Det är livet det.

Det där med Mumin och muggar

Jag är som tusentals andra , världen över faktiskt, samlare av dessa barnsligt glada muggar. Bara i år har det släppts sex olika motiv och ja, klart jag har dem alla. Inklusive den där översta som blev en superhajp när den bara såldes under ett enda dygn.
Igår anlände årets vintermugg. Med Mumin i snön. Väldigt olikt alla andra motiv med en dämpad färgskala men himla fin!

Jag har många, typ ett femtiotal av motiven, men det lär ska finns över åttio. Men jag har heller ingen ambition att ha alla. Vissa är alltför dyra helt enkelt. Jag nöjer mig med att samla vartefter de nya kommer och samlar inte bakåt i tiden. Priserna skjuter i höjden rent hysteriskt på vissa av de där som slutat tillverkas eller sålts som specialmugg av begränsad utgåva. Men. Man bör låta etiketterna lapparna sitta kvar och ställa sina oanvända muggar i hyllan. I väntan på denna prisökning. Men visst är det imponerande att se de som verkligen fått ihop en komplett samling av både dyrgriparna och de allra nyaste.

Jag tar i regel bort den, etiketten, diskar muggen och ställer den i skåpet bland de övriga. Använder dem alla till att dricka något ur! Ja, nästan alla. Ett fåtal har jag trots allt behållit med etikett och ställt till prydnad. Den där från endagsförsäljningen i somras står till och med i sin kartong och syns inte alls. Bara för att liksom. Egentligen mot min princip att saker och ting är till för att användas.

Det är också väldigt många som ägnar sig åt att ta fantasifulla och vackra bilder med en eller fler av muggarna. Genom att ställa dem i färgskala, hoplagda i cirkel eller hjärtform eller placera in dem i något slags sammanhang. Man hittar mängder av fantasi och kreativitet kring dessa muggar på Instagram om man vill fascineras av hur en mugg kan bli så framträdande.
Jag brukar ta såna här bilder med mina.


Etikettlösa med kaffedräll! Jag samlar faktiskt mest för nöjet att använda dem och inte för nåt kommande värde. Men visst. Helt oförhappandes har priset ökat på vissa av muggarna även i mitt skåp. Jag har ställt undan de som klassas som dyrast trots att de inte längre har sin etikett. Oklart vad priset blir då. Nu har jag inte tänkt sälja dem i alla fall, men jag vill heller inte att de ska gå sönder. Eftersom de inte längre tillverkas och blir svåra och dyra att ersätta. Det händer att jag själv dricker ur dem ibland men då får jag skylla på själv (som Svärfar sa) om den skulle krascha. Gäster får dricka ur de nyare, billigare, för att slippa känna ångest om nåt skulle hända. Vem kunde ha anat detta, när jag på nån gång på nittiotalet köpte mina första muggar en semesterdag i hemlandet! Då köpte jag dem för att jag alltid gillat Mumin, enda sedan barndomen och för att Dottern var liten tös. (Hon hade sin egen Muminservis för barn också givetvis.) Köpte bara fyra av muggarna då, Mumin själv, Muminmamman och pappan och Lilla My. Det räckte så! Ha! Det spårade raskt ur.

Fredagskväll och ljusen är tända

Fredagar kan innehålla olika saker av varierande art.
Dagen har innehållit en begravning på avstånd. En Morbror fördes till avsked och jag tände ett ljus och var med i tanken eftersom jag inte kunde närvara på annat sätt.
Jag hann också med att hämta hem ytterligare en ny Mumin-mugg. Hade förhandsbokat årets vintermugg för flera veckor sedan och nu har jag den hemma. Det blev den sjätte nya muggen bara i år …
På eftermiddagen har en kvick tekniker hastat runt och bytt ut vårt hemlarm. Det krävde att mängder av glasgrejer flyttades för att han skulle slippa jobba som i glasbutiken när larmprylarna skulle monteras. Inget ont som inte och så vidare. Hyllorna och tillika grejerna blev dammade och ordentligt putsade och inordnade i nya konstellationer. Nu är allt på plats igen. Och jag har tänt en massa ljus i dessa nyputsade glas. Det är så trivsamt så.
När det var gjort satte jag mig in i ett färgval. Jag tänker hänga på ett kitalong! Man stickar en tröja i sällskap av andra stickare via sociala medier. Får tips och råd via en blogg, kan ställa frågor om man behöver och kan lägga ut egna bilder under gemensam tagg. Ska bli spännande. Första delen är igång och där kan mönstret skrivas ut och grunnas över storlek och garnfärger. Jag kom till ett beslut och fick iväg en garnbeställning. Ser fram emot att få hem den beställningen!
Därefter gjorde vi slag i planeringen av en resa till det där gamla hemlandet vi inte besökt på ett par år. Blev inget i somras, fast vi tänkt det, eftersom bilen behagade tjafsa och sånt. Nåja, nu ska det ske. Det blir en senhöstvecka. Där mycket ska hinnas med.
Nu är det teveslapp resten av kvällen med dom där idolerna. Lite så där i bakgrunden, jag är inte så superkoncentrerad utan sitter med annat som typ det här. Men det är bra det också!

Tick-tack

Klockan på väggen framför mig tickar så där ljudligt som en klocka bara gör när man nyss medvetandegjort den. Däremellan hör jag den knappt längre. Den bara är där och går. Lite efter golvdraget faktiskt men jag har lärt mig att lägga till det som saknas för att veta den rätta tiden. Nu är det inte just tidsangivelsen som är anledningen till den klockan. Det är själva tickandet. Jag finner det rogivande och hemtrevligt. Som hemma hos mormor.
Vissa, typ Dottern, hatar tickande klockor. I alla tider här hemma har hon stängt av eller tagit batterierna ur klockor som väsnats för mycket. Eller gömt klockorna bland ljuddämpade material. I hennes barndom hade vi en stor brun sån tickande klocka. Med snidat klockhus, pendel och slag och extra allt. Kanske är det anledningen till hennes avsky för tick-tack? ljudet har liksom enerverat sig in i henne från tidig barndom.
Vägguret hade också ett redigt ljudande boing, boing i varje halv och helslag. Med schysst resonans i hela klockhuset. Föregicks alltid av ett snäpp i nån fjäder och så boingade den i gång. Klart hemtrevligt och mysigt (utom tolvslaget om sömnen inte ville infinna sig, då kändes det som att fanskapet aldrig skulle sluta slå) ljudade mig tillbaka till mormor och hennes gamla fina väggklocka i liknande stil. Vår var dock nytillverkad efter en sådan äldre modell och uppbringade aldrig riktigt samma charm. Maken såg till att urverket var regelbundet uppdraget med den stora nyckel som hörde till. Tills en dag inga uppdragningar hjälpte och det visade sig vara en liten pryl där inuti som var trasig. Klockan hängde tyst och stum på väggen ett bra tag innan den så småningom plockades ner och hamnade i dammigt läge under en hylla i källaren. Det blev aldrig av att söka reservdel och försöka laga. (numera är den uppsatt på väggen igen men i en helt annan funktion. (Kolla HÄR! om du blev nyfiken)
Jag gillar väggklockor och har testat ett antal olika genom åren men alla som tickade minsta lilla bannlystes raskt av Dottern. Speciellt den som hängde i hallen utanför hennes rum. Det är bra med klocka i hallen, så tiden är under uppsikt medan man gör sig i ordning tycker jag. Bara de inte tickar.
Numera bor Dottern inte här längre, men det händer titt och tätt att hon ilsket stegar in i bibblan och stoppar pendeln på väggklockan när hon hälsar på. Jag köpte just den klockan på loppis en dag och var så glad över att den villigt gick, nästan rätt, tickar fint och plingelingar stämningsfullt vid halv och helslagen. Den har också en uppdragsnyckel med sig och det jag som drar upp både urverk och ringandet regelbundet. Låt den ticka, låt den slå. Det är bara så mysigt!

September är alldeles slut

Oj. September blev en klen bloggmånad tydligen. I en bortglömd blogg som inte speciellt många läser var det knappast någon förlust heller. Jag hittar inte tiden att lägga på att vara aktiv vare sig i det egna bloggandet eller i läsandet och kommenterandet hos andra, men vill ändå inte släppa det helt. Tiden ska användas till så mycket. Hösten är fylld av teveprogram som är intressanta att följa, stickning (som visserligen pågår året om), böcker att läsa, saker som ska göras hemma, arbete som ska utföras …
Jag startar i princip datorn endast när månaden är slut och räkningarna ska betalas. Däremellan står den hopslagen och bortglömd. All Internetaktivitet sker lättillgängligt via mobilen som för det mesta ligger närmre än armlängds avstånd. Utom just till bloggandet. Jag har appen visserligen. Men det är alldeles för omständligt att dutta fram en hel text via mobilens lilla tangentbord utan kännbara knappar. Det blir felstavningar, tar för lång tid och mobilen tänker själv och gissar hejvilt vilket ord jag vill använda och har irriterande nog fel i större delen av sina gissningar. Så måste jag backa och skriva om. Näe, orkar inte! Och så går dagarna. Tills jag tycker det gått för många och får igång datorn och knatar ner nån text som typ ingen läser igen. Nåja. September tycks nu också vara slut. Vart tog den vägen?

  • Till en början var den angripen av ett val som hotade gå helt åt fanders. Främlingsfientligheten breder ut sig likt en farsot som angriper även ens närmaste vänner och det är i dagarna mer accepterat att basunera ut sitt hat än sin kärlek. Sånt får mig att gå med klump i magen och undra vad det tog åt folk. Valet blev nu inte fullständig bedrövelse, men tillräckligt kaos för att politiken ska kallas sandlåda just nu och ingen vet riktigt var det ska landa.
  • För egen del hann jag med att placera allt som var sommar inom sina vinterförvaringar. Paviljong och andra uteplatser är staplade och förvarade i väntan på vinter och Katterna har därmed fått sitt ombonade vinterhotell på altanen. Båda lika förtjusta så snart vi staplat ihop stolarna på bordet och lagt ut dynor och filtar i alla skrymslen som stolarna bildar. Där ligger de skyddade från väder och vind och vägrar komma in.
  • En del sommarblommor är stoppade i trädgårdstunnan med tack för denna gång. Andra är på vintervila (ska komma ihåg att vattna dem sparsamt under vinter också) och resten är kvar på sina platser en stund till eftersom de tror att det är sommar än. Fast nätterna börjar bli rejält kalla så snart fryser hela rasket. Löven har inte rasslat ner från träden än så räfsandet får vänta lite.
  • Inomhus har fönstren fått sina mer ombonade vintergardiner (sammet alltså! Det tillför mycket hemkänsla.) och alla ljus är tagna i bruk. Det vill inte säga lite! Jag har ljus precis överallt, både långa kronljus och värmeljus. Just nu har husets värmesystem inte riktigt fattat att det är dags att gå igång än. Det är alltså ganska kallt inne och vi går i raggsockar och varmare tröja. Ljusen gör verklig nytta förutom bara mysdelen. Men snart nog är värmen ikapp och då blir ljusen lite jobbiga. Men jag tänder dem ändå. Det är så trivsamt.
  • Vi har också fått tillskott till familjen denna sommar! Dottern är numera i stadigt sällskap av ung man med en egen son och båda grabbarna har också presenterats för oss föräldrar och är trevliga bekantskaper.

Nu inväntar vi oktober och ser vad den för med sig. Nu ska jag gå ut och klippa gräsmattan en sista gång i år.

Trappförvandling

Husets inbyggda källartrappa har inte fått nån omsorg alls under alla år vi bott här. Fast den används dagligen. Istället blev det mer och mer slitet och kändes fulare och fulare och knappt värt att ens städa. Och man skyndade sig ner eller upp med ögon som inte såg. Tills en dag jag fick nog … och fick en idé samtidigt!
Så här såg det ut! Färgen alltså, vad ska man säga … rosa, aprikos, vinrött och beigebrun matta till detta. Huu. Skrubben i överdelen av trappan är städskåp. Tidigare, innan vår tid, var det nog en garderob för garage och trädgårdskläder tror jag. Men jag tyckte det var bättre som städskåp. Det var inge vidare snyggt därinne heller och inte det minsta praktiskt.

Vi greppade penslarna sista semesterveckan och satte igång. Allt vinrött blev vitt, allt rosa och aprikos samt dörren till garaget och dessutom taket blev grått.

Därefter blev den tidigare vinröda ledstången svart och Maken påbörjade jobbet med att klä in trappstegen i något betydligt klädsammare. Vi hade nämligen rejält med rester av klickgolv i obrutna förpackningar. Hade inhandlats tidigare för bibblans golv, men där visade sig till vår överraskning ett parkettgolv under plastmattan och därmed blev golvpaketen överflödiga.
Den där dan när jag fick nog mitt i trappan och en plötslig idé, hastade jag upp i samma impuls och frågade Maken om det var möjligt att lägga klickgolv i trappan. Trodde han skulle sucka och säga nej. Men han sa jaaa, vilken bra idé! Klart det går!
Han började med de rakare och enklare bitarna och för de inte så raka fick han låna en trappkompass, trappspindel, trappstegsmätare … alltså kärt barn tycks sannerligen ha många namn, men den var ett utmärkt redskap för att kunna såga till rätt form för alla trappsteg. Medan han höll på med trappstegen gick jag lös med pensel och färg på garagedörren!

Det blev ett spretigt träd i svart. Tyckte det gjorde sig bra där i allt det grå. Jag fixade också till i städskåpet. Valde att behålla träväggen ”rå” i bakstycket. Målade de två andra i samma grå som allt annat. Tapetserade en av dem med små bilder klippta ur inredningstidningar. Sen skruvade jag upp en hylla och några krokar. (Maken bytte golv även därinne.) Nu är det betydligt mer praktiskt inrett och lättare att hitta den städutrustning som önskas.

Trappstegen fick också avslutande vit list för helhetens skull, samt en trygg remsa halkskydd. Städskåpets dörr hakade vi helt enkelt av. Den har ändå alltid varit i vägen och jämt krockat med garagedörren till allmänt förtret. Min plan var ett draperi. För hur välordnat ett städskåp än må var så innehåller det inga estetiskt snygga grejer. Jag böjde till två gamla skedar och lyckades helt på egen hand använda Makens pelarborr för att göra hålen i dem. Skruvade upp dessa ovanför skåpet och hängde i en gammal trädgren som jag sågade till som draperistång. Givetvis ett svart draperi, just nu i alla fall. Men det kan bli nåt mer färgglatt framöver. När jag hittar det rätta tyget. Sen spikade jag upp några tavlor också. Det ska bli ny taklampa som Maken ska bygga själv, utifrån en bild jag hittat. Och väggen ovan trappan ska prydas med ett foto som fotografDottern tagit. Så småningom. Men just nu är det klart och det blev så himla bra!

Trappan är ny! Och så mycket trevligare att vistas i.

Helgbilder

Jag fick verkligen latheten ur systemet och gick ut i skogen. Satt på en sten bland vitmossa, ljung och mogna lingon och filosoferade en stund. Stegade runt helt utanför alla stigar. Hur härligt som helst!

Lördagskvällen innefattade bland annat musik på ett par olika ställen i stan. Ett inomhus.

Och ett utomhus.

Det var Å-Drag hela helgen och det innebär ett välkomnande av hösten med olika evenemang. Som musik utomhus. Och så 4000 marschaller runtomkring ån. Vi fick en långpromenad där i behagligt sken.

Bättre sent än inte alls men nu först behagar Blomman för Dagen att blomma. Jo, jag vet. Sådde sent. Men just idag är det som sommar igen så än sen då. Det blommar nu, och det är också trevligt.

Maken riggade verkstad ute och fick därmed bra arbetsväder. Trapprenovering pågår här och har så gjort sen semesterns sista dagar. Nu börjar det allt närma sig färdigt!

Jo, ibland slår nyttigheten till och jag mixar allt grönt jag hittar i kylen och dricker upp det!

Sommaren säger bestämt ifrån idag, att nån höst är det då rakt inte! Det ser ut som högsommar och känns även så. Varmt och soligt och blommorna ser inte heller ut att vara redo för höst än.

Lördagsstämning

Lördagar är av ett speciellt slag. (i alla fall de lördagar som är lediga) Man vaknar i egen takt, ligger kvar extra länge om lakanen byttes dagen innan. Maken går upp först, fixar kaffe och dukar fram. Eller så gör jag det.
Dricker kaffe i bibblan och lyssnar på musik av väl valt slag. Myser med en katt i famnen och dricker morgonkaffet och dagen är helt orörd. Vissa planer kanske finns för senare eller så finns inga alls. Bara att ta dan som den kommer.

Idag är det dessutom första september och min favoritårstid står i beredskap att ta över så fort sommaren känner sig redo att lämna. Än kan det vänta lite, alla sommarblommor är fortfarande ymniga. Känns hårt att de snart ska blomma ut, torka bort eller frysa ner. Sommarlivet ska packas ihop och ställas undan. Höstlivet ska in, ljusen tändas och raggsockorna dras på.
Ikväll tänder staden tusentals marchaller längs ån. Å-natta är här och det bjuds också på diverse musikaliska evenemang och annat här och var. Om vädret är allt utom än regn tar vi en tur längs marschallremsan och lyssnar av en del musik där den intresserar. Hittar nåt gott att äta någonstans också. Tror det blir en bra kväll.
Men innan dess.
Nåt finns det säkert att göra. Känns lite som att skogen kallar … ja! Jag går en sväng!