Bloggpresent och annat blandat en kall onsdag

Köpte en present till bloggen 🙂 Tio år efter starten av den och när jag nästan varit på väg att lägga av i omgångar, bestämde jag mig hux och flux för att köpa ett litet paket ändå. Även bloggar kan behöva paket på födelsedagen. Betalade innan jag hann tänka klart.
Nu är bloggen min liksom. Ger mig lite större valmöjligheter som att byta teckensnitt till exempel … det är ju värt om man är en estet. Mer utrymme eftersom jag envisas med mycket bilder. Och den är dessutom annonsfri. Bara en sån sak! Men som med allt man valt att köpa gäller väl också att det används om inte hela grejen ska vara bortkastat. Morot? Piska? Belöning? Oklart.
Öppnade i alla fall paketet direkt och ut kom lite snyggare teckensnitt till en början. Och inte så kritiskt läge på lagringsfronten.

Tågrelaterad stress orsakade en morgonrusning utöver det vanliga. Dotterns tåg ställdes in, ett nytt alltför sent alternativ erbjöds. Inte ett bra alternativ när det ståt en bokad flygbiljett som destination. Hon hittade ett annat tåg, ett tidigare! Några minuter bara, men ack så dyrbara minuter i tidig morgon när allt redan är planlagt och när det råder snömodd och halt väglag. Jag plockade upp henne vid dörren, körde aningen olagligt och kom till stationen med två minuters marginal. Trots morgontrafiken, alla rondeller, rödljus och världens alla långtradare, gubbar i keps och segkörare som tycktes vara ute denna morgon. Dottern klev nästan ur bilen i farten, slet med sig packningen och sprang. Jag såg henne ta trappan i tre kliv och när hon ställt ifrån sig väskan på perrongen rullade tåget in. Puh. Hyfsat stresspåslag i tidig morgon.

Vintern har mer att ge! Det kom snö även i natt. Ett gäng minusgrader därtill så att den snö som är inte ska ges något tillfälle att smälta. Längtar man efter våren känns det antagligen som bakslag. Jag har inte gett efter för den längtan än. Det blir så tungt då. Utom när katterna stökar omkring i alltför tidig morgon eller ska in och ut med fem minuters mellanrum. Rastlösa och tjatiga. Då önskar jag att det äntligen var snöfritt med plusgrader så de kunde vara ute i den utsträckning de behagar och lämnar mig ifred.

Semesterschemat är uppsatt på jobbet redan. Eller ja, inte själva schemat än, utan listan där vi alla fyller i hur vi önskar ha semester denna sommar. Ansökningarna ska vara inne nästa vecka. Svårt att tänka på semester när snöhögarna snudd på når upp till fönstren. Men ja. Dags är det i alla fall. Maken har redan lämnat in sina önskemål på sin arbetsplats. Mina önskemål ser givetvis likadana ut. Vad vi ska använda önskemålen till är ännu oklart och helt oplanerat. Väntar med det tills önskemålen blivit beviljade på alla håll.

Som alltid när ungen är på resande fot håller jag koll via flygplatsernas sidor för att se när planen startar och landar. Hon är snäll och meddelar mor så snart hon har möjlighet, men det dröjer alltid en stund efter landning innan hon är kontaktbar. Då är det åtminstone skönt att veta att hon landat. Idag har hon också en mellanlandning och byte av plan, innan hon når sin slutdestination med ännu ett e-sportevent som ska bilddokumenteras i några dagar. I framtiden kan jag söka jobb som konsult för flygplatsernas webbsidor när det gäller ankommande och avgående. Jag kommer nämligen att vara expert på hur dessa bör se ut för att vara så lätthanterliga och lättlästa som möjligt. Även för flygnoviser som mig själv.

Ha en gó onsdag!

Snöflingor mest

Det har snöat hela natten. Långsamma stora flingor i fluffiga lager. Ligger i mjuka högar när jag kommer ut efter nattpasset på jobbet. Ingenstans är det plogat ännu men det är en sådan lätt snö att det spelar ingen roll. Jag tittar upp mot alla stora flingor som virvlar omkring och får en sådan lust att vara ute bland dem. Följer den lusten och åker genom ymnig morgontrafik och väntar i tålmodiga köer genom stan, tills jag slutligen kan svänga av och parkera bilen. Lämnar morgonrusningen åt sitt och snirklar mellan några cyklister på gångbron in mot parken mitt i stan.
Jag stannar redan på bron med mobilkameran mot den vackra vyn som ån innebär. All den nya vita snön och vattnet som brusar runt isiga kanter, änderna som kurar på isen. Vattnet är nästan blåsvart mot allt annat gråvitt. Stillsam färgskala och jag sveper upp huvan för att slippa få all snö i ansiktet.
Jag går den krångliga, oplogade vägen genom parken istället för tillrättalagda gånbanor. Längs med åkanten där någon tjänstvilligt trampat upp en stig i snön. Där är det möjligt att ta sig via en mängd små broar ända fram till stadstrafiken. Men så lång vill inte jag. Står en stund på en udde bland mäktiga träd och tittar på änderna och njuter av tystnaden trots alla bilar på bron en bit bort. Snön dämpar och morgonen känns vilsam. Jag har all tid i världen.
Går en annan väg tillbaka. Bara för att komma åt den där allén som står i dubbla rader och omsluter gångbanorna. Som en mäktig sal är den och lika vacker i alla väder.
Klädseln är inte helt lämpad för någon långpromenad denna morgon. Jag går tillbaka mot bilen med frusna knän och är glad att jag följde min impuls att gå genom snön innan jag åkte hem. De flesta andra i parken var på väg mot dagens plikter. Bara jag och några få vandrare till var där för snöns skull, och vi möttes med lika stora leenden allihop. Av snö, tidig morgon och med natur ända in i själen. Kan en dag börja bättre?

Anden i klockan

Varje gång hon satt sig i stolen infann sig en märkligt tyngd över huvudet. Ett lock lades liksom på och rummet blev mindre, trängre och ansträngande att andas i.
Klockan tickade med ett metallanslag mot väggen och i samma stund som locket skruvades åt, pustade glaslocket över urtavlan upp! Helt ljudlöst svängde den ut som om någon osynlig figur velat hoppa ur. Lämnade luckan öppen till förvåning och häpnad. Hon såg sig omkring efter den osynliga figuren. Satt någon … något … bakom hennes axel, ovanför hennes lockförsedda huvud eller klängde i takkronan? Men inget syntes till, inget hördes förutom klockan. Katten sov lugnt på sin bänk. Borde inte den om någon reagera på osynliga figurer?
Ändå tycktes det där locket skruvas åt ännu hårdare och plötsligt beläggas med ett slags visir som kylde ansiktet.
Tänk om det inte var något lock, utan en växtlighet inne i huvudet. Gömt någonstans i hjärnans vindlingar satt det. Skickade ut märkliga signaler och känslor av tryck. Man borde inte googla på tumörer. I synnerhet inte hjärntumörer. Hon tänkte oundvikligt på sånt hon sett på teve, i någon serie. Hur märkligt nån med hjärntumör kunde bete sig. Få omgivningen att undra. Hur visste man själv om man betedde sig underligt? Om ingen sa något? Ens eget beteende var väl alltid välbekant och logiskt. Skulle man märka om det förändrades?
Klart det inte fanns något som växte dundrade hon för sitt inre. Stopp för sådana tankar genast!
Hon hade också sett programmen där det påstods finnas osynliga figurer i diverse hem. Någon med specialförmågor (… eller hjärntumör? Äsch, sluta nu!) stod med frånvarande min och tycktes titta på det som de andra aldrig såg. Ställde frågor om hur det knackats i någon vägg eller petats på någon boende. Berättade om den osynliga och hur den inte förstått sin egen dödlighet utan klängde kvar i ett osynligt tomrum och ställde till förtret för alla i synligheten. Det där var så konstigt.  Spöken, andar? Här fanns inga illvilliga knackningar eller någon som handgripligt petade till henne. Bara den där känslan … och klockglaset.
Specialförmågepersonerna brukade ofta må illa och sade sig vilja kräkas av energin de hittat och ville sedan hålla händer med invånarna och leda ut andarna tillsammans. Ut mot någon slags ljus skulle de hänvisas. Och vissa ryckte till kraftigt när det hände, som om anden passerade genom dem själva. Kändes konstlat. Men alla sa att allt blev lättare sen. Ingen mer ansträngning i andning och inga fler tyngder på deras huvuden.
Hennes saker, hennes fina älskade saker rymde kanske mer än man med ögat kunde se? Fanns det också någon inbunden ande i sakerna? Någon som borde ledas ut och poffas iväg genom någon handhållande person. Vad skulle annars få klockglaset att plötsligt svänga ut på det där viset? Logiskt var det så klart någon slags vibration, typ när ytterdörren stängdes, när man gick genom rummen? Visst. Fast den här gången hade glaset öppnats när ingen vibration fanns, överhuvudtaget. Hon satt själv i sin stol. Glaset stängt. Ingen gick i huset, ingen dörr stängdes. Inga tunga fordon hade passerat utanför Och så plötsligt mitt i stillheten, någonstans mellan hel och halvslag kom den där tyngden över huvudet och i samma stund var glaset öppnat. Någon var utsläppt.
Rädd? Nej. Hon kände sig inte rädd. Det fanns ingen skrämsel i rummet. Och såklart var det urverket i sig som orsakade glasets öppnande! Eller? Vad kom sig tyngden av i så fall? Teorin om något medicinskt förbjudet i hjärnan var betydligt mer skrämmande än en svävande ande i lampkronan. Som för övrigt var helt stillsam. Inget rassel i kristallerna.
En gång hade faktiskt en sån där person med specialkunskaper befunnit sig i deras hem. Påstått sig se en indiankvinna i det osynliga. Det påståendet hade känts skrattretande, haft förklarliga skäl liksom. Men om den där indiankvinnan ändå hukade runt här hemma kunde hon vänligen be den med locket att lägga av! Plötsligt sa hon själv högt! Innan hon hann hejda sig.
Lägg av! Låt mig vara! Gå härifrån!
Och locket lättade faktiskt nästan omedelbart. Men någon … indiankvinnan? Gav henne genast en order om att rena rummet. Rena rummet? Storstäda? Nej, tydligen skulle ett rum renas med rök visade en plötslig bild av rökelse i tunna slingor som sveptes runtom alla saker. Jösses. Var det ändå inte helt knasiga saker som hjärnan höll på med nu? Var det inte dags för lite kaffe nu helt enkelt! Hon reste sig och stängde klockglaset. Skrattade åt sina egna funderingar. Kom tillbaka med kaffekoppen bara för att hitta glaset öppnat igen …

(p.s Jag mår utmärkt! Lät bara tangenterna gå 🙂 )

Tio år! Heja mig!

Tydligen är det på dagen exakt tio år sedan jag startade denna blogg! Wow liksom, och vart tog tiden vägen som man alltid säger när det blickas bakåt.
Hur ska jag fira det här? Ingen aning faktiskt. Om det ens är värt att fira. Nöjer mig med att bara nämna det, för min egen skull mest. Tio år liksom, det är ändå en mängd ord som passerat på den tiden. Jag minns hur tveksam jag var till själva fenomenet blogg när det var nytt. Så anonym, så försiktigt kom jag igång. Bloggade ett antal år på ett annat ställe och blev varm i systemet innan jag den där februaridagen för tio år sedan landade här.
Tio år av diverse ordande om allt och inget har det blivit alltså. Knappast speciellt revolutionerande på något sätt. Inte speciellt intressant heller.

Det har aldrig varit min avsikt ens! Vardagligt, vanligt och lättsamt vill jag ha det. Ointressant för alla utom de som finner det intressant. Bara tio år där jag tryggt travat på och babblat på. Också varit på väg att lägga av direkt eller  bara varit tyst i långa perioder. Suttit vid sidan av och funderat över livets ska jag eller inte. Varför liksom? Vem bryr sig liksom?
Men jag bryr mig, det är mest för det! För att det ger mig en viss tillfredsställelse att samla livet på detta sätt. Vad det än må vara för tillfället. Ytligt och lättsamt eller tyngre och allvarsammare. Sällan någon slags debatt eller ställningstagande. Ingen startad diskussion, inget specifikt ämne. Ingen given riktning.
För närvarande ser jag inte vägs ände än. Jag går väl bara vidare då helt enkelt! På mitt vanliga vis. Det är bra så. Det duger.

I tidig lördagsmorgon

Kärvänligt närgången katt tycker egentligen att det är dags att kliva upp men accepterar en stunds snoozande. Fast klockan är tidigare än nödvändigt en lördagsmorgon är jag ändå helt vaken och måste fsktiskt upp för ett toabesök. Överväger att gå tillbaka till sängen men känner att jag sovit klart. Det blir istället morgonrock på, kaffevatten på kokning och mat till hungriga KattGrabbar. Så tänder jag några ljus i bibblan, där sitter vi med vårt morgonkaffe i sällskap av nöjda katter som gärna vill ha varsitt knä att slappa i. Så börjar en trivsam lördag som är helt ledig och befriad från stora planer. Den typen av lördagar är bäst.
Igår hände det sig av ett par olika anledningar att jag fann mig städande i garaget. Jag vet. Galen människa! Det började med att jag skulle mäta en soffa. Hmmm … Jo, i garaget står ett par soffor, en trea och en tvåa av retro plyschigt slag. Guldgula med fransar och i det närmaste snudd på oanvända. De har bott någonstans där de hanterats oerhört varsamt.
Det är så klart Dotterns fel …förtjänst … att de finns hos oss numera. Hon brukar ordna uppskattade garagefester emellanåt och i höstas blev det en av Hallowen-art. Det är liksom på riktigt när hon ordnar fest. Tillsammans med sin gode vän handlades soffor och annat tillbehör som vinkannor silvrig stil och snirkliga ljusstakar på loppis. Rökmaskin hade de också såklart och tema för utklädningen. Hursomhelst, det var inte festen jag skulle orda om utan dessa soffor. När allt festande var överstökat fanns endast de kvar i garaget. Till allmänt förtret för Maken. Garaget rymmer en del fordon som det ska stökas med emellanåt och då kan en soffgrupp vara väldigt i vägen. Men så närmade sig familjens födelsedagar och ett trevligt julmys ordnades i huset. Varpå vi även fixade jul i garaget med nämnda soffgrupp. Där trivdes den manliga gästskaran bäst i ren häpnad.
Sofforna blev kvar även in i det nya året. Tänkte ringa rödakorset för att få dem hämtade, men någonstans landade en annan slags tanke. Alltså hamnade jag i garaget för att mäta dessa soffor och när det var gjort var jag redan igång. Stoppa mig? Nä. Det går inte. Från idé till handling är ibland samma rörelse. Snart hade jag stökat till det värre än värst i Makens totalt förfallna fikahörna. (Han är känd för mycket men ordning och reda finns inte bland egenskaperna)  Släpat bort och burit undan, sopat golvet och föst in en soffa! Inte så märkligt som det kan tyckas.
Makens garage är inte som andra garage. Det är vitmålade och dekormålade väggar och rätt mycket inredningstänk mitt bland verktygstavlorna. En guldgul plyschsoffa med fransar var alltså inte det minsta malplacerad. Därtill fixade jag till bland hans bilböcker och ordnade lite stilleben. Städade upp vid teven och kaffemaskinen. Ja, det är som sagt inte vilket garage som helst detta. Dessutom städade jag fram hans långa arbetsbänk (han är som sagt inte kompatibel med ordning) och placerade om en fabrikssymaskin och samlade ihop löst utspridda projekt. Han har alltid en mängd sådana. Saker som det ska målas något på oftast. Nu hittade jag ett par brevlådor, en parkeringsmätare och två gitarrer. Jo. Jag lämnar det därhän, men nu hittar han dem på arbetsbänken och eftersom den i det närmaste tömd kan han ta sig an det som ska göras på dessa projekt. Därtill hittade jag bitar av konstläder och annat som hörde symaskinen till på ologiska ställen. Numera är logiken återställd.
Jag kan säga att Maken inte märkte ett skvatt när han kom hem från jobbet och parkerade cykeln i garaget. Mer än mysbelysningen. Inte så att han närmare undersökte varför det stod en lampa och lyste just där. Näe. Han kom in och frågade om jag ställt den på timer. Var det allt du lade märke till? Han gick raka vägen ut igen och satt snart häpen i sin soffhörna. Wow liksom. Nöjd man bjöd sin städande fru på middag på puben efter det!
Men vänta nu! Soff-grupp? Precis. Det finns en tresitssoffa över …

Sånt där som sitter och skaver

Ibland är huvudet fullt av diverse skav och jag önskar att jag hade tillgång till det där fatet som rektorn i Harry Potter har svävande i ett skåp. Och en trollstav för att peta ur tanketrådarna ur skallen och stänka ner dem på fatet. Skulle det inte vara mycket enklare om de blev synliga i filmformat på ett fat liksom? Jag försöker! Och ja, det kommer att uppfattas lika kryptiskt och oförklarligt som nåt av Kafka och med en oförklarlig undertext, som nyss hämtad ur en Bergmanfilm. Har man sagt första bokstaven borde rimligen en senare bokstav också användas sägs det … men det skiter jag i.

  • Ibland är folk mer än lovligt korkade och går igång på rent oförstånd och bristande fakta. Eller någon slags egen uppbyggd verklighet lika stabil som jorden är platt-teorin. Jag fick just bevis för det. Hur saken än förklarats om och om igen vill den missförstås verkar det som.
  • Varför envisas med nåt som uppenbarligen inte är bra och hur i hela friden styrs det om när det verkar så rotat?
  • Den ultimata sysselsättningen ofinns. Egentligen skulle jag helst vara utan men om nu det inte är ekonomiskt försvarbart borde den sysselsättning åtminstone vara ultimat. Och så är den inte det. Till och från.
  • Hur ska det bli med allt det där i periferin? Ännu så oklart och oformat att det knappt finns även om den kan bara återstå dagar tills det nästan finns. Och skulle det väl bli ett faktum återstår i alla fall högst troligt ett överflöd av oklarheter.
  • Jahaja, ska vi ha det på det sättet alltså! Nivå för folk med hink och spade och vantarna fastsatta i ärmarna typ.
  • Var går en gräns? Likt leken jag glömt namnet på där vi kastade en pinne och snodde varandras gränser på en grusplan är det omöjligt att ha koll på sina gränser i alla frågor. När de blir aktuella ska gränsdragningen ses över men det innebär inte att det på något sätt blir tydligt eller lika för den angränsade gränsen.
  • Det finns all anledning att se över det som verkar aningen luddigt på flera håll för att försöka frambringa all möjlig tydlighet så inget missas.
  • Vissa saker är ändå snudd på avbockade i listan över ogjort påträngande. Vissa saker är bara att få gjorda så det blir gjort och slipper skava runt mer.
  • Dynamik är spännande och att försöka hinna fånga upp oförklarligheterna innan de blir rena monstren kan vara övermäktigt. Ibland fattar jag ingenting. Förändring orsakar konstigheter. Som att såga av ett ben på bordet.

Såja. Tänk vad man kan ludda runt och i princip inte få ett enda dugg sagt. Men kanske blev det något klarare liksom.

Måla! Jag vill måla igen!

Det går ett helt fantastiskt program på teve. Ett stillsamt och inspirerande program på svt som inte bryts av någon reklam utan får bara vara så där härligt lågmält ifred. Jag har inte haft tid att följa programmet från början men hört lovorden av de som redan är fast.
Idag satte jag mig med min strumpstickning och sjönk in i först avsnittet av Lerins lärlingar.
Lars Lerin är mig bekant sedan förut som en fantastisk konstnär och en intressant person. Han har synts i olika sammanhang på teve förut och jag har sett en del men inte allt. Men det här nya programmet intresserar mig eftersom det handlar om kreativitet och målande. Lärlingarna består av en grupp människor med olika former av funktionsnedsättningar. Alla kommer med olika förutsättningar och olika förväntningar till Lars målerikurs.
Och som de målar och skapar! Vilken otrolig kreativitet de besitter. Och en sån otrolig självinsikt! Det slutar med att jag lägger ifrån mig stickningen och sitter med block och penna och skriver ner citat efter citat från både Lars och lärlingarna. Det formligen väller ut livskunskap och klokheter. Eller vad sägs om uttalande som; ”Om man inte har en dröm kan man bli deprimerad inför framtiden.” eller ”Jag tror alla drömmer sig bort. Vart ska man annars ta vägen?”
Jag blir så inspirerad av målandet att det kliar i kreativiteten. Jag vill också måla. Helst med Lars och lärlingarna men det går inte så jag får väl måla på egen hand då. Det var evigheter sen sist. Jag vet inte ens om materialet är anträffbart. Har jag några akvarellpapper kvar överhuvudtaget? Är färglådan intakt? Penslarna har väl torkat ihop, liksom förmågan? Men de finns där, alla i sin ordning. Det är bara att börja …

Det är måndag morgon och himlen har en ovanligt kall färg.

En sån färg som tillsammans med de mörka snöfyllda träden borde avbildas, i olja eller akvarell. Termometern bekräftar färgen med minus femton kalla grader. Jag kurar mig lite längre in i morgonrocken och tänder några ljus till kaffet. Behöver inte åka någonstans förrän till lunch, då jag ska iväg och jobba lite.
Katterna kurar å sin sida på varsin varm plats och ser rejält deprimerade ut över utomhusfaktorerna: djup snö och massa kallgrader. Inget av det är kattvänligt. För att pigga upp tillvaron något ryker de ihop och slåss lite lamt över en sovplats. Ingen vinner, för jag går emellan och de letar upp varsin ny varm plats och somnar om.
När kaffet är klart slår jag mig ner i biblioteksfåtöljen. Med datorn i famnen och med en tanke som natten skapat. Hittar också det dokument nästan precis där nattanken sa att den borde vara! Ett dokument som kan komma till verklig nytta under dagens jobb förmodligen. Ibland är det bra att inte vara så ordentlig, när andra är rent av slarviga … för tack vare det finns det som sades ofinnas. Därmed kan jag ha underlättat mitt eget jobb en del en måndag som denna. Det återstår att se.
Därmed är förmiddagen fri och lössläppt så till den milda grad att jag nog blir kvar här. I värmen i bibblan i min sköna fåtölj. Tills jag behöver skapa en presentabel arbetsmänniska av slöheten. Och ta mig ut i kylan och få bilen brukbar. Men det är en ocean av tid tills dess … eller?

Dagens, när timmen är sen

Dagens start: Långsam, med tända ljus och kaffe i Bibblan. Lite småprat, lite musik, lite kattmys. Sen är dan faktiskt igång.

Dagens köp: Fastnade med fingrarna om den dyra whisky av rökig karaktär. Jag gillar ju såna. Det här var en jag inte hade innan. (jag säger inte hur många jag har) God visade sig den vara också. En sån där som man sippar på vid speciella tillfällen.

Dagens väder: Föga förvånade snö. Det har snöat till och från hela dan och ännu under kvällen. I samband med blåst och kyla blir det rätt otrevligt det där snöandet. Men fortfarande lika vackert. Ymnigt vackert eftersom den ännu ligger kvar på trädgrenarna också.

Dagens fika: Det blev en spontan kaffe med friterad camembert på stammispuben så fort den öppnat och vi fick sällskap av pubägaren själv. Så där vid öppning är det tillräckligt lugnt för att han ska hinna umgås lite.

Dagens loppis: Jo. Det blev en runda. Inga stora fynd dock men en trevlig syssla ändå.

Dagens resenär: Dottern drog till huvudstaden på jobb igen på kvällskvisten. Ett musikevenemang stod på schemat och sådana har ingen tidig start. Tur att det snöade mindre däråt i alla fall så hon kom fram som hon skulle. Och tur att hon har en utmärkt övernattningsmöjlighet varje gång.

Dagens mello: Men jösses. Varför tittar man ens? Det var faktiskt dåligt på riktigt ikväll.