Och jag känner mig inte det minsta hurtigt förväntansfull. De senaste åren har med rätta gjort sig förtjänta av att kallas fula ord. Inte rent personligt alls, men rent allmänt. Och det här året kvalar redan in som arvtagare av allt som gjort de tidigare dåligt ansedda. Man behöver bara nämna grejer som det där eländiga kriget som bara pågår och pågår, svindyra elavtal, ny mutation av känt virus sprider sig, inflation, höjda räntor, ökade priser på typ allt, klimatet i utförsbacke och en bedrövlig politisk situation därtill. Så pass bedrövlig att omvärlden hickat till och undrar vad vi håller på med. Så ja, jag inleder året i pessimistisk anda. Ber om ursäkt för det. Läs inte det här. Jag drar bara ner humöret på dig.
Elen alltså. Som vi nutidsmänniskor tagit för given och slösar friskt med och är totalberoende av. Nu är priset så högt på detta osynligt nödvändiga att man baxnar. Hur länge klarar folk det? För vår del är det inte det allra värsta, eftersom vi inte värmer huset med el. Använder den bara till hushåll och har inte tagit oss an några sparåtgärder. Men våra räkningar har ändå tredubblats under ett år. Och då vet jag människor, helt vanliga familjer i helt vanliga hus, vars el kostar dem femsiffriga belopp varje månad. Hur länge hanterar man sånt? Elbolagen varnar redan för katastrofräkningar efter julmånaden. När man använt mer än brukligt med el. All julbelysning är knappast boven. Men ugnen och spisen har gått varm med all matlagning som hör denna högtid till. Man har kanske använt en extra kyl eller frys. Haft gäster som duschat varmt. Det har varit kallt ute och man vill trots allt ha varmt inne. Ja, inte vet jag vad folk gjort men tydligen ska elen verkligen kosta på efter denna julmånad.
Januari inleds kall den också. I vår brevlåda damp det ner ett förslag till elavtal för kommande år häromdan. Så pass att man häpnar ändå och tackar himlen för fjärrvärmen vi betalade dyrt för en gång i tiden. Det har vi igen nu. Nog för att elen är guld värd om man börjar tänka på allt den ger oss. Men ändå.
Smittspridningen är på tapeten igen också. Allt fler sjuka, ännu en ny mutation som trixar sig förbi vaccinet och sjukhusen fylls på igen. Inte bara den där Covidvarianten utan också av den gamla vanliga säsongsinfluensan och ett envis rs-virus. Fattas bara att vinterkräksjukan kör igång nu också. Jag tror jag låser in mig hemma i min ensamhet tills det bli vår. Björnarna är nåt på spåren med sin vintersömn.
Kriget och inflationen och politiken och klimatet är ett mörker som jag inte orkar treva runt i. Ändå finns de med mig mest hela tiden. Man borde sluta läsa nyheterna, sluta se på nyhetsutsändningarna. Inte hänga med alls. Bara lalla runt i sin egen lilla värld i godan ro.
Samhället har hårdnat. Det räcker med att öppna ett enda litet kommentarsfält, till nästan vilken oskyldig grej som helst på nätet och det osar snart hat av sällan skådat slag. Folk spyr galla över varandra på ett sånt oskönt sätt att det skaver i mig. Kanske har de senaste elräkningen inom synhåll? Och så spottar de ur sig sin frustration över något som inte påverkar lika hårt som räkningen. Men de bidrar ändå till samhällsklimatet. Det allt hårdare och allt kallare.
Ja, jag sa ju det. Du skulle inte ha läst ända hit. Nu är ditt goda humör förstört. Själv ska jag hitta ett sätt att ta mig ur den här pessimistiska andan och göra nåt vettigt. Typ använda lite el för att laga middag, ladda mobilen och köra en tvättmaskin. Nåt sånt. Det är till att kosta på sig.
Fjärde advent med lite tankesurr
När det fjärde ljuset ska tändas står julens dörr på glänt säger ramsan. Idag är det, och som vanligt tycker åtminstone jag att tiden rusar iväg med överljudshastighet. Inte än, jag är inte redo än. Jag har inte hunnit njuta av julförberedelserna än. Jag har inte hunnit allt jag brukar än. Jag har inte hunnit … och snart är det över.
Det finns en mängd paket med ett skapligt innehåll för tomten att dela ut när det är dags om en liten vecka. Jo, det gör det. Det finns absolut en plan också. Men det står ingen grön och grann i stugan och jag har inte gjort något julgodis. Inte heller lyst upp med ljusslingor utanför huset som jag brukar och jag gjorde ingen julkrans till dörren. Äh. Det blir jul ändå sägs det ju. Antagligen. I år blev det så här. Det är bra nog.
En vit jul, ja i den snövita varianten alltså, är det folk vill ha. Det har sett ut att kunna bli en sån hela december. Snövitt och rejält kallt som det varit. Nu är det inte ens en vecka kvar till julafton och då vaknade vi till nollgradigt med hot om plusgrader. Alltså har snön alla chanser i världen att hinna töa bort innan julafton. Är det inte typiskt så säg? Vad spelar det för roll egentligen, det där med snö till jul? Blir det en juligare jul om det är snö? Ja, det är väl så. Speciellt om det också är kallt så där så det gnistrar och snöar lite lätt på rimfrostiga träd.
Det är en sorgens tid i denna stad när djurparkens schimpanser häromdagen tog sig ut på rymmarfärd och tyvärr avlivades av någon slags prickskyttar. Det sägs vara av säkerhet. Men ingen vidare information om hur de lyckats ta sig ut eller vilken fara det verkligen fanns för mänsklighet i närheten finns att få ännu. Schimpanserna är väl kända av oss i denna stad. Många av dem har vi sett otaliga gånger i sitt hägn parken och de är dessutom omnämnda utanför både park och stad och land i olika sammanhang. Alla känner dem till namn och det är sorg och förskräckelse och ledsamheter kring denna verkligt tragiska händelse. Det skrivs en massa i kommentarsfälten. Kunde det inte ha gjorts annorlunda? Är frågan alla ställer sig. Var det nödvändigt att döda dem? I vanlig kommentarsordning vet alla kommenterare bäst. Det finns inga större experter i vilket sammanhang som helst än de som gör alla dessa kommentarer. Den ena ilsknare och hotfullare och mer hatisk än den andra. Mängden kräkemojis och fula ord därtill.
Det är en bedrövlig situation. Men vi kanske kan hålla inne med tyckandet och fingerpekandet tills mer information finns? Vet vi verkligen bättre än de som jobbar i parken? Stämningen är minst sagt upprörd och hatfylld. Samtidigt som alla sörjer våra apor. Fyra av sju är dödade. En av de tre återstående är skadad. Kanske det är befogat med hatiska kommentarer efter detta elände?
Fjärde advent är en arbetsdag för min del. Kanske lika så bra för på jobbet är det juligt fint och trivsamt. Då kan jag inte flänga runt i någon hemmastress. Allt får bara vackert vänta tills jag är hemma igen. På det viset kan det vara vilsamt att befinna sig på jobbet. Bara släppa allt och ägna sig åt någon annan och det som ska göras under dagen. Tids nog får jag ta tag i min egen lista igen.
Julfilmerna trängs i playkanalerna. Det är en speciell genre detta med julfilm. I regel finns ett romantiskt inslag i handlingen. Troligen återanvänds samma handling med små justeringar i varje film. Ofta är det en överpyntad småstad med något bekymmer som löser sig av en sagoaktig gemenskap och sammanhållning och ett överdåd av fusksnö och kakor. En återvändande tjej i karriären som för tillfället är i hemstaden och ska fixa allt samtidigt som hon givetvis blir förälskad i nån man som verkar upptagen eller ointresserad och allt ser ut att gå i stöpet tills de kysser varandra mitt i fejksnödrivan framför en gran helt täckt av pynt och nån julkör sjunger i bakgrunden. Då har hon redan hunnit ångra sin fantastiska karriär i storstaden och bestämt sig för att flytta hem och skriva boken-ta över familjebageriet som nyss var konkursmässigt-driva hotellanläggningen alldeles själv- eller vad som nu råkat bli karriären i just den filmen. Det är en överdos av julstämning och romans. Man behöver inte se filmerna, det räcker med att läsa det korta sammandraget av handlingen så har man redan sett den.
Ja, nu är det sannerligen jul igen. Avslutar med vår världsberömda halmbock. Han är med ännu. Dock placerad på ny plats i år på grund av ett bygge av nytt bibliotek. Men han står lika fint på den platsen också, förhoppningsvis en vecka till minst.
Julen hastar allt närmre
I år tycks den springa på raska fötter och det är blott en liten vecka kvar innan allt ska stå färdigt för avfärd. Är allt färdigt än då? Nja, delvis. Jag har gömt saker lite varstans i huset i förhoppning att jag själv ska minnas var och hitta allt när tid finns till att slå in lite paket. Jag har också ett par julklappar i egentillverkningen och där får jag själv bli lite flink i fingrarna så att detta hinner bli klart och alls kan slås in. Vore rent av ”harmt” på min gamla hemspråksdialekt om jag skulle lämna detta på hälft. Nu när det är så nära.
Eftersom julafton firas i annat hus behöver jag inte vare sig handla eller laga någon mat i förväg. Det sköter andra om och jag bara dyker upp och hjälper till när det väl är dags. Den eviga frågan, äta innan eller efter Kalle? Vi brukar äta efter men det innebär att alla som har någon form av kökstjänst missar Kalle varje år. Dom som ser sig befriade från den avnjuter under tiden alla tecknade julhälsningar vid teven med något gott i sina glas och chokladaskarna inom räckhåll.
Maten är det alltså check på antar jag. Dom brukar sällan missa något och dukar oftast upp ett rejält överskott. Efter två rejäla julbord på restaurang tillsammans med jobbet känner jag mig lite nöjd med julmat för närvarande. Fast ett hemlagat julbord på självaste julafton är ändå en klass extra.
Jag hann inte med att få upp nån julgran hemma i år. Eller … jag struntade i det. Vi är som sagt inte där på julafton och ja visserligen är det trevligt att se på julgransprakten i förväg och skapa julstämning på det sättet. Men då skulle den ha hämtats ur källarförrådet för en vecka sen allra minst. Nu bryr jag mig inte längre, står mitt kast. Får njuta av julgran dit jag kommer istället. Fast det känns allt lite sorgligt att den ligger ihoptryckt i sin låda och oklädd i källarförrådet hela julen. Men.
Huset är juligt ändå med allt annat.
Innan det kan firas någon jul ska Makens födelsedag firas. Dottern är där hon är men jag antar att vi kör paketöppning via skärmen så att hon kan vara med lite i alla fall. Och så gissar jag att han vill äta något gott. Min egen födelsedag inträffar också före jul, men eftersom den är dan före dan har den alltid liksom smält ihop med julfirandet. Det är då julen börjar för oss och det gör mig inget eftersom jag älskar julen. Förutom kalas av olika slag ska en del jobb också klaras av innan det går att utropa JuleFrid. Nedräkning. Jag vill ha julledigt nu!
Breathtaking
Allra minst. Andlöst vackert och som ett slags sagolandskap. Sånt som brukar förknippas med tomtar i slädar och julafton. Vi har haft snöfall och kalla grader i kombination i några dagar. Alltså är världen vit och grå. En rejäl kontrast till de höstfärger som fanns nyss. Vissa av björkarna har inte hunnit släpa alla gula löv ännu. Nu hänger de fastfrusna på sina snötäckta grenar. Eftersom det varit så kallt har det också varit bländande soligt om dagarna. Inget har hunnit smutsa ner snön ännu och det gör allt ännu mer sagolikt. Alla vita träd står i sin kalla skrud och det är så vackert att jag knappt kan se mig mätt på allt. Skulle vilja stanna bilen och ta fantastiska bilder på allt jag ser när jag åker hemåt efter jobbpasset en morgon. Allén jag passerar eller den stora spretiga lönnen med alla vita grenar mot morgonhimlen. Som för övrigt är delvis fantasifull i sitt färgval. Jag har egentligen lite bråttom hem men jag väljer ändå att åka ut mot havsbadet i närheten av oss. Parkerar på en ödslig parkering som undrar vad jag gör där nu? Går ut i kylan, rakt mot badbryggan. Vattnet är ännu öppet och mängder av sjöfåglar guppar runt i soluppgången. Träden är ännu vitare härute. Det är så otroligt vackert.
Nere vid badstranden är sanden snötäckt och den lilla viken isig. Det är tyst och stilla och solen har nyss gått upp och når snart ovan trädtopparna på den motsatta stranden. Jag vågar mig inte ut på klipporna som är frosthala och vattnet ångar mot den kalla luften. Jag bara står där och njuter av den vackra naturen medan solen färgar himlen. Tacksamhet.
Firad i förskott
Jag har nått ett sånt år där födelsedagen är av jämn art. Den är aningen till huvudbry dessutom. Jag brukar inte bekymra mig om åren. Inte någonsin lidit av vare sig åldersnoja eller födelsedagsångest eller haft några födelsedagsbetonade kriser. Trettio, fyrtio och femtio passerade förbi utan bekymmer. En dag lades till en annan. Ny siffra bara. Likaså med alla de ojämna däremellan.
Men nu. Sextio. Sexa nolla. Att fylla sextio år lade sig lite över pannan liksom. En siffra som känns lite tyngre än dom andra.
Inte så att jag känner mig ett dugg äldre eller egentligen tycker att någon som är sextio år är en gammal person. Och ändå minns jag bilder av farmor och mormor i liknande siffror. Uppställda till fotografering i ett plagg som lätt kan benämnas som tantklänning, omgivna av blomsterbuketter som arrangerats på både golvet och angränsande bord. Där sitter de och tycks fundera som jag. Var kom denna siffra ifrån?
Att fylla sextio är ruskigt nära pensionsåldern. Faktiskt. När man anses gammal nog att ta arbetslivet i backspegeln. Det kan ske om tre år. Eller om fem. Somliga väljer att skjuta det ännu längre på framtiden om arbetslivet inte är alltför betungande. Jag har inte tagit några beslut i den riktningen ännu. Men det svindlar, att det bara handlar om så lite som tre till fem år. Om nu inga politiska regler, finanskriser eller annat förändrar den situationen alltför drastiskt.
Jag tillhör knappast skaran som vill skjuta arbetslivet vidare mot sjuttio. Faktum är att jag kunde sluta idag om möjlighet fanns. Ägna mig åt diverse hobbys och liknande istället. Men såna drömmar passar knappast just nu. (När elen är dyrare än guld -även om den är guld värd och räntorna förväntas gå samma väg. Näe, usch vad deppigt.)
Att fylla sextio i denna tidsålder är knappast att jämställa med farmors och mormors tid. Livet såg annorlunda ut då. Jag äger ingen tantklänning ännu (tror jag) och är hyfsat rask och pigg med ett liknande sinnelag. Men ändå är det en helt ofattbar siffra att lägga till åldern. För hur det än är så minskar åren som kan tänkas vara kvar. Ja men jag tänker att jag blir lika gammal som både farmor och mormor blev. En bit över nittio. Så visst, det är massor kvar i så fall. Visst är det så. Och samtidigt kan det kräva lite eftertanke. Hur kommer det att bli med kroppen? Ska den fortsätta vara skapligt pigg och rask eller ger den upp och börjar kräva hjälpmedel av någon form? Hälsan? Sinnet och minnet? Alla dom grejerna. Vad vill jag lämna efter mig för folk att hitta när jag inte längre är kvar och kan förklara? Jag börjar förstå folk som ”döstädar”. Att börja sålla av en del tillhörigheter för att någon annan ska slippa. Den sortens grubblerier kom tydligen på köpet med denna stundande födelsedag. Liksom en del linjer i huden som inte kunnat skönjas innan. Är det där mina händer? Vad hände med ansiktet och när? Hoppla vad stel plötsligt …
Men ja, jag tappar spåret. Firad i förskott skrev jag. Okej. Jag släpper deppigheten och går över till firandet.
Jag satt i godan ro i soffan i fredagskväll när det ringde på dörren. Skickade Maken att öppna, det var säkert till honom ändå. Det brukar vara det. Men han kom tillbaka och såg kryptisk ut. ”Det är några här!” sa han och pekade mot hallen.
Och i samma stund påbörjades musik i min hall och folk sjöng. Happy birthday to ya, happy birthday … Där stod vänskaran -i regel omnämnd som Tjejträffen- och sjöng för full hals. Finklädda och förväntansfulla. Med två gigantiska svävande guldballonger med sexa, nolla och diverse kassar i händerna.
”Men va? Jag fyller inte nu, vad gör ni här?” Var min omedelbara respons. Va? Nu? Jag fattade ingenting.
Tydligen var allt planerat med Maken, som lyckats hålla käften så till den grad att han ljög att han var mätt och inte ville ha nån kvällsmat ännu. (fast han var döhungrig) Han brukar inte kunna lura mig så. Speciellt inte hans hungriga humör, men detta höll han vattentätt. Flinade och var nöjd med sig själv medan han började fixa lite kvällsmat till sig.
När jag hämtat mig något stod jag med ett glas bubbel och blev hurrad för, och ett fint kort med en fin present överlämnades. Eftersom de känner mig väl fick jag ett superfint smycke som liknade ett höstträd. Helt rätt ju! Därefter fick jag ta mitt raskt påfyllda bubbelglas med mig för att byta om. Till något festligare än fredagsmys. Garderoben var inte alls förberedd på det men den skakade fram nåt hur som helst.
Under tiden dukade vännerna fram ost och kex och annat tilltugg. Vi satt i trivsamt umgänge ett tag med bubbel och babbel. Sedan tog de med mig till stan för dukat bord på restaurang där jag blev bjuden på både mat och dryck. Där hade vi lika trevligt tills det var dags att åka hem. Helt omtumlad faktiskt. Vilken kväll. En sån som lägger sig varmt i minnet.
Och inte nog med det!
Kvällen därpå hade jag bokad med mina kollegor. Vi skulle ut och äta. Lite afterwork bara. Men minsann halades det inte fram en present även där! En fin korg fylld med sånt jag tycker om. Där hittade jag både favoritgodis och favoritMumin och favoritsmycke. Wow. Helt fantastiskt vad de hade lyckats få ihop. Ännu en trevlig kväll lades i den där värmande minnesbanken.
Så ja, nog har jag blivit firad allt. Redan. Tjugo dagar i förväg. Kanske är det enda sättet att ta sig an den här siffran? Bearbeta in den många dagar i förväg så att den sitter som en smäck när den väl anländer. Jag sparade mina stora svävande guldsiffror. De står och vajar lite sakta i bibblan hemma och där får de stå tills de säckar ihop. Sexa nolla. Det är mina siffror nu det.
Vintern rasade in
Den förvarnade lite redan i fredags med något blask som försvann innan det landade. Men det var som att snömolnen drog ett djupt andetag eller två. Sen blåste de ut en mängd snö i natt och under hela dagen idag. Så det kan nog ändå kan klassas som att det är vinter nu. Snön täcker till och med asfalten och alla träd är vita mot den grå himlen. Strax under nollan har temperaturen hållit sig och gör det möjligt för snön att ligga kvar. Väderappen påstår att hela den kommande veckan ska se likadan ut. Och det är bara att ta ett djupt andetag själv och ställa sinnet i vinterläge. Skotta, sopa trappa, skrapa bilrutor … allt det där. Hitta varmare kläder och stå ut med klagande katter. Som tjatar om att bli utsläppta och sedan tvärvänder i den öppnade dörren. För att tjata likadant igen en stund senare. Dom verkar inte ha något vinterläge i sinnet ännu.
Det närmar sig december. Mörkret ligger tät runt huset redan innan en vanlig arbetsdag tagit slut och jag älskar det. Mörker är bland det bästa jag vet.
Sitter där i skymningen och kurar in i det längsta, innan jag tänder smålamporna. Kanske bara en först. Lika på mornarna när jag kliver upp, minsta möjliga belysning. Helst bara ett ljus eller två. (Och det har inget med något elsparande att göra. Oavsett el-pris, minsta möjliga belysning när det är mörkt utanför.)
Redan när det dagas saknar jag mörkret och längtar till kvällen. Det är antagligen någon allvarlig brist i mig eller en märklig bokstavskombination eller bara allmänt knäpp kanske. Men jag tänker njuta av allt mörker nu, för snart vänder det som alla ljusälskare tröstar sig med. Hotar med i mitt synsätt. Det får allt dröja tills det vänder. Äntligen är det trivsamt mörkt. Strax är det dessutom tillåtet med all trivsam julbelysning. Om bara en liten vecka står Advent i hallen.
Det kan vara årets bästa tid det som kommer nu. Huset får en rödare ton, eftersom min jul är röd. Jag gillar att adventspynta med väl valda saker och därtill väl vald natur som mjuk och grön mossa och barriga kvistar. Hyacinter vore en dröm men doften är för skarp för mig numera. Framkallar nysningar och hostande harklingar i oss båda så jag avstår från dem. Jag får hålla mig till Julstjärnor och eventuellt nån Amaryllis. Eller Julrosor kanske. Tror det ordnar sig medan jag strosar runt i en välsorterad blomsterbutik jag gärna besöker.
När mamma gjorde jul i min bardom städades det rejält i minsta skrymsle. Hon höll antagligen på hela december. Men jag minns bara den där kvällen före min födelsedag. (Som infaller dan före dan) När hon stressade runt med det sista inpå sena kvällen. Kanske är det därför jag är så förtjust i mörkret? För när alla skarpa taklampor släckts och huset luktade rent av skurmedel och kalla mattor som legat till sig i snön, då var det liksom jul. Då var det rent ända in i skåp och garderober där ingen av oss skulle fira nån jul och hon hade till och med hunnit nåla upp tjocka glittergirlanger i bågar ovanför varje dörrkarm. I mitten hängde en julgranskula eller något annat juligt. Skinkan befann sig troligen i ugnen och mamma sjönk ner i en trött hög i soffhörnan. Pappa hade burit in granen och den kläddes av bara farten den också. Även den lilla gran som jag och Brorsan hade i vårt rum lyste fint. Jul liksom överallt, ända in i själen.
Snart är det lika mycket julstämning hemma hos mig. Minus all den där städningen.
Jag traskar ut i mörkret
Snart. För det är dags för månadens tjejträff. För ovanlighetens skull kan jag ta mig dit gående eftersom kvällens värdinna är den jag bor närmast. Till alla andra krävs en bil. (med andra ord en chaufför eftersom det serveras vin till maten) Alltså tänker jag bege mig ut i mörkret när det är dags. Detta mörker som tillhör årstiden är verkligen här nu och det skymmer tidigt på kvällarna. Speciellt sedan den där timmen vi föser omkring med i vår och höst nu är tillbaka på vintertid igen. Det är den så kallade normaltiden. Det är delade meningar om vilken av tiderna vi skulle göra permanent ifall vi slutade skyffla tid hit eller dit. Sömnforskare hävdar att vi ska ha vintertiden eftersom den tydligen gynnar sömnen bäst. Jag gillar också vintertiden och argumenterar för den. Andra vill ha sommartiden. Egentligen är det bara kring själva bytet som någon skillnad märks rent ljusmässigt. Snart kommer tiden ändå ikapp det ljusa eller mörka. Strunt samma. Låt oss slippa ändra.
Att bege sig ut i mörkret kräver att man gör sig synlig. Jag har alltså grävt runt i en låda i hallen för att komma över saker som gör mig synbar i mörkret. Reflexer är knappas bara för barn som en del vuxna tycks tro. Titt och tätt har man en mörkklädd vandrare alltför nära bilen innan den går att urskilja från den mörka omgivningen. Så man sitter där och snabbandas och krypkör ifall det finns fler som tror sig vara självlysande därute.
På med reflexer folk. Det är bättre att synas än att bli påkörd väl?
Jag hittade allt ett gäng reflexer. Av någon anledning hade jag en liten knapp från vilken det hänger en liten lysande älg. Den tänker jag skruva på. Därtill ett par reflexband på armarna och en reflex till i skoskaftet. Därmed är jag snudd på självlysande och borde ta mig säkert fram i mörkret. Ibland brukar jag även tända ficklampan i mobilen och gå med en i handen som en pendlande ljuskägla. Om jag måste gå på väg utan trottoar en bit. Vilket jag måste ikväll.
Jag ska räkna hur många mörkisar som tassar omkring på vägen dit. Kanske ska jag också väsa r-e-f-l-e-x med domedagsstämma när jag passerar dem? 😀
November och på väg till jobbet
Något försenad går jag ut till bilen med jobbväskan. Det är äntligen november. Min favorit bland månaderna. Det är ovanligt varmt för den här månaden ännu, temperaturer som skulle ha passat bättre i september. Men naturen skiftar ändå och himlen är så där skönt grå. Allt det där gula mot den grå fonden är fantastiskt vackert.
Bilrutorna är fuktiga, jag sveper av det värsta på bakrutan innan jag sätter mig vid ratten. Back-kameran är också immig och ger en diffus bild på skärmen. Men det är ändå ingen där bakom mig. Trots min lilla försening stannar jag ändå en bit hemifrån för att kliva ur och leverera ett fellevererat paket. Det hade ställts på vår trappa i morse fast det skulle stå på en annan trappa. Rätt husnummer men allt annat var fel. Kanske var levereraren lite trött i tidig morgon och läste adressen slarvigt fast de inte ens påminner om varandra mer än till husnumret. Kanske det sista på listan innan hem till ledighet? Vem vet. Jag passerar ändå alltid det rätta huset på väg ut från bostadsområdet och tar paketet dit. Turligt nog har jag läst på adresslappen innan jag hunnit öppna. Väntade trots allt inget från den firman. Paketet kan alltså levereras intakt.
Sen åker jag vidare mot jobbet med den musik som Spotify ger mig i högtalarna. Trevligt nog passande för dagens grå härlighet. Jag passerar en busshållplats där en kvinna sitter och tittar ut i ingenting. Tankfull på gränsen till bedrövad tycker jag att hon ser ut i den lilla glimt jag får. Kanske satt hon också som hypnotiserad av det gråvackra? Eller bedrövad över att det gråfula?
Det är en hel del bilar i farten som vanligt. I regel är det klokt att komma iväg fem minuter tidigare än jag lyckades idag. Har jag otur och hamnar i en strid ström som drar ner hastigheten blir jag försenad på riktigt.
Någon längst därframme kör också oändligt sakta. Får bakomvarande bilar att svepa ut mot mittlinjen för att försöka köra om. Men vi möter lika många och inte minsta glugg till omkörningsläge finns. I den kön möter jag en motorcyklist. Ovanlig novembersyn. Han ser också bistert frusen ut i öppen hjälm med rejäla skyddsglasögon. Verkar inte passa in i nutiden av någon anledning. Jag hinner inte spekulera mer i det, han är snart långt borta i min backspegel.
Byggarbetarna vid det nyaste bostadsområdet i stan är redan i full gång denna morgon. Har hunnit stänga av halva vägen med barriärer som tvingar trafiken att mötas på bara halva gatan. De mötande måste upp på trottoaren för att det ska funka. Hastigheten är rejält sänkt men inte alla bryr sig.
Bron jag strax kommer till är en knutpunkt. Avgörande för om jag ska komma i tid eller inte. Bilar från fyra håll trängs i filerna. Två långtradare blockerar den ena filen vid trafikljuset idag. Men inte min, jag tar mig förbi dem så fort det slagit om till grönt och knuten har ändå löst sig snabbt. Därmed är det bara halva vägen kvar och den brukar flyta på bra. Speciellt om jag väljer det snabbare sista alternativet som låter mig slippa fler trafikljus och en alldeles hopplös korsning där man kan bli stående länge innan det går att köra över.
Alltså kommer jag fram i tid trots min försening. Parkerar i jobbgaraget som vanligt eftersom jag har ett dygn av jobb framför mig. I morgon tar jag mig an morgontrafiken igen. Fast åt motsatt håll och i ledig takt. Då spelar det ingen roll om det är rörigt.
Måndagar är värst
När helgen varit extra bra blir det extra tungt att se sig om i en vanlig måndag igen. Klockan sa obönhörligen kliv genast upp. Och jag gjorde som den sa. Tunga steg från sängen som av en underlig anledning är som skönast när timmen är slagen. Hittade byxorna jag tänkt ha på mig blöta i tvättmaskinen. Tydligen var jag för glöms eller för lat för att hänga upp dem igår. Det fick därför bli nåt annat, mindre kul.
Gjorde mig i ordning på alla sätt och packade jobbdator med tillbehör för att åka iväg på ett möte. Bilen fick ta hand om det som såg ut att behöva skrapas på rutan. En knapptryckning på en fjärrkontroll med tillgång till ett uppvärmande system . Därmed kan bilen välkomna mig varm och inbjudande en stund senare. Däremot hade den ingen lust att koppla in mig på det trådlösa som ska hitta min mobil och min musik. Radion bidrog bara med tjatig reklam. Jag skulle inte åka så långt, det fick vara tyst och musiklöst.
Den lite större och aningen billigare parkering jag brukar använda mig av hade redan fyllts till millimetern av andra säkerligen måndagströtta bilförare. Ingen hade lämnat någon liten lucka till mig och jag fick bege mig närmare min mötesplats där också parkeringarna blir dyrare. Hann precis in i en sån när telefonen ringde och bokade av detta möte. Jahapp. Typiskt. Måndag. suck.
Jag vände hem igen och packade upp jobbdatorn igen. Jobbade ikapp lite smått eftersläntrat. Tog mig sedan an lite slapp håltimme men efter lunch ska jag ut till bilen och ta mig an samma sträcka igen, för nästa möte. Hoppas det blir av så att jag slipper åka ogjort en gång till. Men det är då det. Just nu gör jag vad jag vill en stund. Borde ta en kopp kaffe i förväntan att den ska göra mig lite piggare. Oklart om det fungerar.
En torsdag i oktober
*Ute blåser det häftiga vindar. Jag som hade tänkt ta tag i det där med löven. Det skulle bli som när katten jagar sin svans … Jag nöjde mig med att gå ett varv och konstatera att det yr omkring men att det får allt vänta. Helgen ger mig ingen tid till sånt heller. Dom får ligga kvar till nästa vecka.
*Jag ska jobba större delen av helgen igen. Däremellan klämma in en julmarknad på annan ort. Åker med goda vänner mest för sällskapets skull. Julmarknad i oktober känns lite oinspirerat. Jag har varit på den förr och hittade inte då heller någon lust till inhandlande av hemmatillverkade julprydnader, tomtar och änglar. Diverse ätbart säljs också men ja. Mest för sällskapet som sagt. Sist hittade i alla fall fantastiskt garn, kanske det kan upprepa sig i år också.
*Årets nobelpristagare i litteratur är utnämnd idag. Gläder mig åt att det blev en kvinna i år men hennes namn är mig okänt, liksom hennes böcker. Får väl se om jag tar mig an någon av dem. Borde i så fall se till att beställa snabbt eftersom pristagarens böcker säljer slut på nolltid när det står klart vem man ska inhandla.
*Helgen som var när vi besökte Dottern var en av de bästa helgerna på länge. Vi hade jättetrevligt på alla vis. Åt massa god mat och fick se en del av staden likväl som hennes lilla lägenhet. Bodde på hotell gjorde vi också. Nu är just det inget jag går igång på egentligen men eftersom Dottern bor litet var hotell enda alternativet för besökande föräldrar. Hotell alltså. Tja, det är väl fint och så men hur många har inte vältrat runt i dessa sängar? I dessa kuddar och täcken. Javisst tvättas de regelbundet men ändå. Jag har svårt att bortse från det när jag ska lägga mig och tycker att det blir folksamling i sängen. Dessutom sover åtminstone jag sällan bra den första natten i ovan säng. Frukosten var helt okej men inget exceptionellt ändå. Det var Dottern vi åkte för, och som bonus fick vi också träffa Mamma och Brorsan med familj eftersom vi mellanlandade där på båda vägarna.
*I morgon har jag ett inbokat besök av obehaglig art. Inte så att det gör ont men det medför ändå obehag en stund. Det där cellprovet ska tas igen. Visst. Det är fantastiskt att bli erbjuden detta regelbundet och till knappt någon kostnad alls. Men resan dit, stunden i väntrummet, in och klä av sig till hälften, upp i den där jäkla stolen/britsen med benen i vädret medan grejer ska in. Det tar ingen stund alls men ändå. Stegen därifrån är betydligt lättare. Väntan på brevet med besked aningen oroligt som alltid. Har åtminstone ingen anledning att tro att det kommer dåliga besked.
*Jag är hungrig. Borde ha fixat lunch för länge sen. Men alltså vad tråkigt det är att fixa lunch till sig själv. Det slutar med att jag äter nåt halvdant typ fil eller en macka och är hungrig i alla fall sen. Idag borde jag också fixa en tidig middag så att vi kan äta direkt när Maken kommer från jobbet eftersom vi ska iväg sen. Suck. Vad ska jag hitta på? Jag får gå och rådgöra med frysen. Den kanske har något förslag.
SILEO 