Klädsel kavaj

Idag är det festdags! Stor fest i ett av stans festområden där det ska bjudas på mat och underhållning och prisutdelning där Maken är en av de nominerade.
Så fort en dylik inbjudan landat i ens medvetanden föds tanken;
Vad i hela friden ska jag ha på mig?
På inbjudan stod ”Klädsel Kavaj” och bara det fick Maken att hicka till. Han är inte känd för att vara någon stilikon. Hans garderob innehåller ett femtiotal T-shirts. De flesta är svarta och innehar stora tryck av olika slag över hela framsidan och ibland också baksidan. Där finns ett fåtal bortglömda skjortor som aldrig används och nån enstaka tröja utan dylika tryck. Garderoben har i princip aldrig innehållit nån kavaj och om det har det, var det en tillfällig kavaj för ett specifikt tillfälle och den har i så fall fått respass kort efter användningen. Därtill har han nog aldrig mer än på vårt bröllop använt en hel kostym. De byxor som finns i garderoben är enbart jeans och då också enbart Levis 501. (jojo) Klädsel kavaj alltså. Det är efter denna utläggning en redig utmaning, det förstår alla!
Enligt egen utsago skulle han aldrig i livet köpa nån kostym för eventet, han skulle ha svarta jeans, nån av de gamla tråkiga skjortorna med en av nämnda T-shirts under. Han skulle möjligen köpa en kavaj. En billig.
Dottern suckade över detta beslut och tog sig an uppgiften att styla gubben. Hon fixade en snygg gul och svartrandig skjorta till honom i julklapp och gav order om vilken sorts tröja som skulle finnas under. Det paketet öppnades inte med ett jubel precis. Sen tog hon med honom till stan och provade kavajer. Han kom hem med en riktigt snygg grå, som passade väl till skjortan. (Och de svarta jeansen kom vi inte ur!) Han provade kavaj och skjorta med ogillande min. Påstod att det var obekvämt och jobbigt, att han minsann tänkte ta av sig den så fort han satt sig vid anvisad bordsplacering. Okej, huvudsaken att den är på när vi kommer och ifall han ska upp på nån scen och ta emot pris.
Jag då? Jag beställde hem en svart spetsklänning med vidd i kjolen och ett par högklackade stövlar. Mitt svåraste beslut blir vilka smycken jag ska ha till. (alla som sett min gedigna smyckesamling vet att det kan bli ambivalent) Jag köpte ett par glittriga halsband också, men insåg snabbt att dessa var helt fel. Nåja, jag har som sagt gott om alternativ.
Nu ska dan ägnas åt diverse. Sen ska vi snygga till oss, ta ett glas vin och invänta förbokad taxi!

Uttryckt

Man kan vakna en vanlig morgon och ha mycket på hjärtat. Eller har man det på hjärnan? Eller sitter det rentav på tungan?
Om man har nåt på hjärtat är det något man gärna vill få sagt, något man har behov av att uttrycka. Att ha nåt på hjärnan kan vara rätt irriterande för det har liksom fastnat. Kanske den där skräpiga låten man helst ville glömma. Och om man har det på tungan är det det där man ville säga men inte riktigt kommer på vad det heter eller hur det skulle sägas. Egentligen är det väl rätt konstiga uttalanden. Men man är så van med dem att de känns väldigt logiska. Byter man språk i dem blir det väldigt märkligt. Sånt där går inte att översätta rakt av.

Många har en sån där lista på saker de vill hinna göra i livet. Fyllt av utmaningar och äventyr och mäktiga upplevelser kanske. En sån Bucketlist alltså.
Uttrycket verkar komma från ett engelskt uttryck för att dö; ”kick the bucket” … att liksom sparka undan hinken och låta repet göra sitt. Känns som ett långt språng från att sparka undan hinken i det sorgliga syftet till att lista sina drömmar men ja, ja.
Jag har ingen sån där lista och kommer nog aldrig att ha nån heller. Det finns helt enkelt inget i mig som längtar efter äventyr och upplevelser eller diverse utmaningar i en sån utsträckning att jag behöver göra en lista över dem. Min alternativa lista skulle antagligen bli fullständigt dötrist för vissa. Den skulle bara innehålla en väldig mängd lugna och rofyllda aktiviteter. dessutom älskar jag att bara vara hemma.

Och så föll pusselbitarna på plats … som jag hatar detta uttryck. För det första, det finns inga pusselbitar som faller på några platser. Man lägger dem.
Just nu är det så populärt att lägga pussel i alla möjliga sammanhang att det får mig att gnissla tänder så fort jag hör ordet. Det där livspusslet … och bitarna som faller eller saknas eller hittas eller … ååååå. Jag orkar inte! Lägg ett vanligt pussel och sluta metafora över det.

Ett annat uttryck som tenderar att bli oerhört tjatigt snart är ”du skojar” Eller variationer därav som”skojar du med mig” eller ”skojar du” Oavsett variation så framförs dessa i förvåningens tonfall. När någon blir riktigt, riktigt häpen. Tydligen har wow och oj tappat kraft.

Det i dagarna aktuella (tack vare mello) uttrycket ”nu kööör vi” är så plågsamt jobbigt. Vart fan ska vi köra? Så fort nåt ska påbörjas ska det köras. Och med det där låga utdragna ööet blir det kraftiga skavsår i språkbalken på mig.

För att inte tala om allt som hjärtat är inblandat i språkmässigt! Hjärtat sitter där det sitter. Det sjunker inte, det landar aldrig i magen, det hoppar inte omkring och det sitter speciellt aldrig i nån halsgrop. Hjärtat är fast förankrat i bröstkorgen där det har sin specifika blodfyllda uppgift och inget annat!

Vi har tydligen känslorna fast förankrade i olika kroppsdelar. Vi tenderar att fastna i uttryck som tjatas sönder och samman till nån finurligt typ uppfinner ett nytt och snart är även det på allas läppar (ha). Vi gillar också metaforer och beskrivande uttryck som ska fastställa det vi egentligen menar och känner starkt för. Men variation, det är vi inte mycket för.

Tröjtok

Jag har ju helt helt klart fått dille på islandströjorna måste jag säga. Så fort jag gjort klar Dotterns julklappströja beställde jag garn till nästa. Det skulle bli en kofta till mig själv. Då stickar man en tröja runtom på rundsticka precis som de andra. Men man lägger till några maskor mitt fram. Sedan när tröjan är klar virkar man genom maskorna på sidan av dessa extra maskor och därefter … med ett djupt andetag sätter man saxen i stickningen och klipper upp den! Det var första gången jag gjorde något sånt. Kändes hur läskigt som helst att börja klippa i det jag nyss stickat klart. Men det funkade! Och när tröjan väl var en kofta var det dags att plocka upp maskor längs kanten och sticka kant för knappar och knapphål.

Jag fyndade knapparna på loppis! Sydde i dem direkt och beställde genast mer garn. För jag hade lovat bort ett gäng tröjor! Svägerskan skulle få den första. Givetvis började jag så snart garnet var hämtat. Det gick snabbt att göra den klar. Vanans makt kanske, knappt tre veckor senare var den färdig för leverans. 

Nu står jag dock och stampar lite i spiltan. Det är fler än jag som lider av samma dille så garnet är slut! På Island spinner man garn för fullt just nu. Jag hoppas kunna beställa mer innan veckan är slut så jag snart kan påbörja den som Brorsan vill ha. Därefter står BrorsDottern på tur …
Nu har jag också köpt en bok med fler mönster på islandströjor så jag får lite variation.

Passade på att ta en bild på mina fyra mästerverk innan jag postade Svägerskans. Råkade ha Dotterns tröja här hemma också. Känner mig riktigt stolt över dem.

Jag uppdaterar väl lite

När bloggen stått öde och tom har livet ändå rullat på i vanlig fart. Jag passar alltså på att sammanfatta en aning!

Vi började året lite som vi avslutade det förra, med att fira jul! Jo, faktiskt. Originaljulen firades på rätt datum och så, men här på hemmaplan. I regel firar vi jul hos Brorsan men i år stannade vi på varsitt håll. En dag före jul möttes vi på en parkering i ett slags halvvägs vi och Brorsan, för att vi skulle få hem mamma på besök hela julen. Det var trivsamt på alla vis! När hon så skulle hem igen efter julen passade vi på att ta med en kasse julklappar för att fira den gånga julen med hela BrorsFamiljen.

Dessutom firade vi två missade födelsedagar, ett husköp och en nästan åttioåring, samma helg!  Allt på en gång liksom. Brorsonen och Flickvännen hade skaffat sig ett fint hus som vi ännu inte sett annat än på bild. Där passade vi på att ha julfirandet och gratulerandet av mamma som skulle bli åttioåring helgen därpå.

Därtill gladdes vi alla åt en fin nyhet som levererades oss via telefon på julafton. Den innebär tillökning i familjen. Japp! Det kommer att göra att jag kan titulera mig GammelFaster innan hösten. Brorsonen var mycket nöjd över att få ge mig den titeln! GammelFaster planerar redan för vad hon ska sticka till bebisen såklart!

Januari ägnade vi oss mest åt att tömma Dotterns lägenhet. Hon gick och blev Sambo redan i november och flyttade lite smått i taget. Under de tre månader som hon hade av uppsägningen inträffade ju också julen mitt i, då flyttjobbet stannade av helt och hållet. Men vi hjälptes åt och hade innan utsatt datum lägenheten tom och städad och nycklarna överlämnade. Äntligen utbrast vi allihop i gemensam suck. Flytta och flyttstäda är inte det minsta roligt. Men nu är hon på plats ordentligt hemma hos Pojkvännen.

Här hemma hände inte speciellt mycket. Mest lugn och ro faktiskt. Inga stora projekt överhuvudtaget. Bara en del smått pyssel. Själv gjorde jag egentligen inte mycket annat än att sticka på nåt stickprojekt varje ledig stund.

Och så blev Maken nominerad! Och med det kom en tjusig inbjudan. Pappersbruket där han jobbar som reparatör ställer till med stor fest med anledning av nomineringarna och därmed prisutdelning i ett gäng olika kategorier för medarbetarna. Maken kan få pris i kategorin mångfald och inkludering minsann! (och hans närmsta jobbarkompis är också nominerad i kategorin årets rookie! Det är en ung tjej, som dessutom är den första kvinnliga certifierade reparatören inom företaget. Tänk det!)  I inbjudan är han tillåten att ta med sig någon och på fredag är det dags! Då går vi på fest. 🙂 Vi har båda skaffat oss lite tjusiga kläder för evenemanget och ser fram emot en bra kväll där rätt personer går hem med priserna.

Jamen typ så!

 

Näe, om jag skulle ta tag i det här …

… och ge mig själv en utmaning! Ett dagligt inlägg i denna snudd på utdöda och uttömda blogg. Den har hängt med sedan februari tjugohundraåtta. Är numera lite sliten, lite trött och lite naggad i kanten. Somnade till någonstans innan julpyntet hängdes upp förra året och ligger lite i koma än. Hickade till i mitten av januari och somnade om.
Nu är det redan februari, en bra bit in i månaden om jag inte missminner mig. Så denna eviga fråga, vara eller inte vara? Nog kan jag spotta ur mig ett dagligt inlägg om jag vill. Frågan är just den där viljan.
Det som hindrar mig är väl … Tja …

  1. Ren lathet! Kliva ur soffan, gå och starta datorn. Visst går det att få något skrivet även utan datorn via telefonen men det är för pilligt. Jag gillar riktiga tangenter.
  2. Stickningen! Har väldigt svårt att släppa den och upplever en redig begränsning i att bara äga två händer. Det är snudd på omöjligt, vill jag påstå, att sticka och skriva samtidigt.
  3. Det är säkert nåt bra på teve!
  4. Garn! Allt detta garn som ligger i lådorna och inget hellre vill än trassla in mig. Kanske jag borde starta en garnblogg!
  5. Allt det där vardagliga. Maten ska lagas, huset ska städas, tvätten … ja du fattar.
  6. Jobbet, ibland ska det jobbas också fast man helst vill allt möjligt annat.
  7. Och så vidare och så vidare ….

Ursäkter är det alltså gott om. Så då måste jag väl ta i med hårdhandskarna då. Piska lite. Självklart finns det inget tvång i att skriva fåniga inlägg i en halvtom blogg. Men det är något trivsamt i det också, som envist håller mig kvar. Fast jag borde sagt tack och adjö för evigheter sedan.
Vad skulle då en sån lista bestå i då kan vi undra … tja …

  1. Det är och har alltid varit himla trevligt att skriva något. Jag skriver mycket i jobbet men att skriva fritt på det här otvungna bloggsättet är nåt helt annat.
  2. Det håller igång skrivandet, om man nu har den ambitionen.
  3. Jag gillar att titta tillbaka och se att bloggkalenderns datum är fyllda.
  4. Och så gör jag dessutom årligt ihopsamlade böcker till mig av inläggen. Skulle bli trista böcker om texten försvinner.
  5. En slags dagbok är det på sätt och vis ändå, även om jag undviker alltför personliga grejer, att se tillbaka i och minnas genom.
  6. Datorn kan behöva användas till trevligare saker än att betala räkningar med.
  7. Och så vidare …

Jo, visst finns det anledningar. Jag harvar väl på då. Lovar mig själv att jag från och med detta inlägg ska ha en dagligt ifylld bloggkalender resten av … året? Det är kanske att ta i ändå? Vad sägs om resten av våren och försommaren med stopp vid midsommar … Hur länge blir det? Typ etthundratjugotvå dagar … Rimligt! Ja, så får det väl bli nu då … ”spottar i nävarna” … och kommer igen.

 

Stickar på även detta år

och har knappt tid, eller lust heller för den delen, att göra nåt annat.
Precis lagom till julafton var jag färdig med Dotterns islandströja. Den var ingen överraskning för henne precis. Hon hade ju själv valt färgerna och provat min tröja för att välja en lämplig storlek på sin. Men hon visste inte hur långt jag hunnit.

Torsdag innan jul satt jag och fäste alla trådar (det blir ett gäng trådändar i färgbytena) för att också kunna tvätta tröjan och hinna få den torr i tid. Det är lång torktid på blöt ull kan jag säga! Men torr blev den allt och inslagen.

Dottern kunde alltså packa upp ett paket med hemstickad islandströja i sina älskade retrofärger. Den passade henne bra också! Sen återstår det att se om hon kan använda den eller om hon tycker att den kliar och sticks … som Lotta på Bråkmakargatan.

Varvat med denna min andra islandströja stickade jag även en poncho som en kompis beställt. Jag hann klar med den innan jul också. Ponchon satt perfekt och jag var riktigt avundsjuk på den. Vill också ha en sån ju 😊 Får väl lösa det.
Därtill vispade jag fram ett par sockor till Dotterns pojkvän. Även dessa hamnade i ett paket!
Jaha, sen då? Julen är slut och året är nytt men jag har stickningar kvar. Eller rättare sagt, jag har såklart påbörjat nya. Jag känner mig så naken och rastlös utan garn på stickorna.

En blivande sjal i lite silvrigt garn som jag tänker ska vara färdig till en större fest vi ska på framöver.
Innan året hann ta slut slank jag också in på garnbutiken i stan och fick med mig en kasse islandsull … igen. Påbörjade nummer tre som ska bli kofta till mig själv.

Det här islandströjstickandet är så vansinnigt roligt och beroendeframkallande att det inte går att vara utan. Tydligen tycker de flesta av landets stickare detsamma eftersom garnet börjar sina i vissa färger. För mig är det tydligen också så beroendeframkallande att jag lovat att sticka tre till som ska levereras vartefter de färdigställs.
Så jag har garn i händerna, och planer på mer stickning, allt är bra.

Adventstid

Jag älskar mörkret utanför när jag kommer upp i tidig adventsmorgon. Har svårt att förstå att man tycker det är jobbigt. I mina ögon är det sammetslent, vilsamt och härligt. Jag tänder sparsamt med lampor, aldrig nån taklampa. I adventstid finns det gott om trivsam belysning och vi har kopplat allt till ett par fjärrkontroller. Jag står mitt i mörkret och tänder upp det ena fönstret efter det andra.
Och sen ljusen, idag också det där första. Jag tänder lite ljus här och där. Långa vita kronljus och värmeljus i sina lyktor. Sitter och njuter av långsam start och trivsamt dämpat ljus.
Och som vanligt är jag aldrig redo när ljuset utanför. För mig fick det gärna vara rejält mörkt nån timme till.

Första december

Tiden. Den går.
December har anlänt och huset står i ljusan julstämning. I hemlandet firas lilla-jul ikväll med pyntade hus, liten gran, och julmaten på bordet och liten tomte med små klappar i säcken. Som min barndomsjular inleddes. En tradition jag själv släppt taget om. Utan nåt konstigt i det. Traditioner är föränderliga.
Här sitter vi istället med en pågående hamburgermiddag i vårt visserligen pyntade hus, men utan gran och ingen tomte väntas.
Advent är en trivsam tid där mycket för min del handlar om lugn och ro. Jag älskar lugn och ro. Det är liksom mitt allra bästa element. Inga måsten, ett gäng tända ljus, kanske ett glas vin. Och stickningen i händerna. Jo, jag har allt börjat på en till islandströja. I Dotterns färgval. Kanske julklapp, fast hon vet om den. Därtill stickar jag på en poncho som en god vän beställt. Jag håller på med ett par vantar också men de ligger mest i korgen. Islandströjan är överlägset roligast.
Alltså råder här nu lugn och ro, raggsockar på och ljusen har tänts.
Ha en trivsam lillajul kom du firar en sån eller en fin första advent.

Ännu ett tröjsnack

Nu är islandströjan klar! Och jag saknar den redan … arbetet med den alltså.
Så rolig stickning har jag nog aldrig haft! Varje ledig stund har varit fort ner i soffhörnan och ta tag i tröjstickningen. Jag var därmed helt klar med det mönsterrikliga oket i torsdags när sista blogginlägget för knitalongen lades ut. I det fanns info för halsringning och övrigt avslutande arbete. Som trådfesten, att vända tröjan ut och in för att tråckla bort alla trådar som lämnats när en ny färg lagts till eller när en färg avslutats. Det blir ändå en del trådändar trots att färgerna löper med varandra på baksidan så länge de är i användning. Med ullgarn kan man också skarva ihop ändarna när ett nystan är slut så där finns inga trådändar. Under vardera ärmen fanns också ett hål från sammanfogandet av de separat stickade delarna. De skulle också sys ihop givetvis. Behöver inga lufthål i tröjan.

Den här knitalongen har varit rolig eftersom den fick mig att verkligen testa att sticka en islandströja. Det har jag varit sugen på länge. Jag har stickat tröjor förr av varierande slag. Och är så pass hemma i stickandet att jag utan problem kunnat sticka tröjan helt för mig själv, med hjälp av mönstret. Men en del tips och trix har jag givetvis snappat åt mig tack vare det här. Bara en sån sak! Dessutom en massa inspiration till kommande tröjor när alla andra lägger upp bilder på sina mästerverk. För givetvis kommer jag att sticka fler!


När ett mästerverk är färdigt måste det givetvis dokumenteras på alla möjliga vis!

Och det sista jobbet består i att tvätta och spänna ut. Tvätta i ljummet vatten med specialtvättmedel för att göra ullen mjukare och mindre stickig. Och sen spänna ut plagget liggande plant för en perfekt passform. Det gör också mönsterstickningen slätare och mer sammansvetsad. Nu väntar jag bara på att det ska torka så jag kan använda den. Och under tiden planerar jag färger till nästa. Dottern har lagt in en beställning. Dessutom är jag sugen på att sticka en kofta av samma art också. Vintern är lång! 🙂

Jobbar på med tröjan!

Det där med stickning blev genomgående under den där veckan hemöver.

Jag stickade i bilen medan vi åkte omkring, på båten, och i stugan både morgon och kväll. Även hos dem vi hälsade på. Stickpåsen hängde med hela tiden helt enkelt.
Det är extra rogivande att sitta och sticka vid en brasa eller i sällskap med någon annan stickare. En av vännerna är lika stickgalen som jag, så vi satt där tillsammans och stickade på våra olika projekt.
På fredagseftermiddagen när vi för en gångs skull kom lite tidigare till stugan sken solen generöst in över altanen. Trots blygsam temperatur var det lockande att sätta sig i altansoffan med stickningen. Jag virade in mig i en filt och tog med både ett glas vin och min stickning. Hur mysigt var inte det!

Allt detta stickande gjorde mig också helt i fas med gemensamhetsstickningen. När nya blogginlägget kom på torsdagen var min tröja färdig upp till armhålorna. Jag kunde alltså ta itu med ärmstickandet som den dagens inlägg påbjöd. Jag valde att sticka båda ärmarna samtidigt med en lång rundsticka och en teknik som heter magic loop.
Mycket behändigt sätt att få båda ärmarna klara samtidigt.

Nu är jag hemma igen men stickar på i samma takt och ärmarna i princip klara de också. Det fattas bara ett par centimeter på dem till full längd. Utmärkt inför veckans kommande blogginlägg alltså! Då ska tröja och ärmar sättas ihop till en enhet och själva mönsterstickningen påbörjas. Det blir spännande. Men så här långt grymt bra.