Ruskigt kallt

Det är som ingen riktigt vilja i den här våren. Den känns håglös och likgiltig mest. Som att den skiter i det. Vem bryr sig liksom. Lite slarvigt uthängd sol men ingen vidare värme. Mitt i allt en snövarning i stället. Kallt och blåsigt däremot, det har den gott om. Genom fönstret kan det nästan tyckas vara varm och solig vår. Tills man går ut och känner att nej. Inte alls.
Därmed känns det också som att växtligheten ligger efter. Små stubbiga försök till tulpaner (de som inte rådjuren tagit) Förra året den här tiden blommade de för fullt redan i slutet av april.
Näe, så är det. Den har liksom inte nån ork våren. Undrar om den också är Covidtrött? Eller bara vill jävlas.
Jag går och väntar på lite värme av flera orsaker. För att katterna ska hållas ute om nätterna och låta mig sova. (Halv tre i natt var de lagom kul) Och för att de fasta bänkarna på altanen ska bli torra nog att skrapa och måla. Så att jag kan inreda altanen nångång. Men. Så länge denna temperatur råder, vem sjutton vill vistas på altanen egentligen?
Dessutom skulle jag vilja ha lite trivsam värme att trädgårdsarbeta i. Det finns en del att ta tag i nämligen.
Idag har vi haft blygsamma fyra grader, så pass liksom. Dessutom regn och en rejäl blåst. Katterna kallade mig korkad i morse när jag ville släppa ut dem (för andra gången sedan 02.30 eftersom Maken släppt in dem igen när han gick upp) innan jag skulle till jobbet. Alla som blivit idiotförklarad av en katt vet precis hur det ser ut. De ratade den öppnade dörren och letade upp varsin varm sovplats inne istället.
Det ser inte mycket bättre ut de närmaste dagarna heller. Kanske, kanske en liten ljusning från lördag och framåt. Tja. Man får gilla läget. Det finns ju grejer att pyssla med inne.

Jamendåså

Efter att ha köat ute i blåsten ett tag, är vi visades på olika ”fållor” utifrån bokad tid och flyttades upp vartefter kön betades av, var jag så inne för registrering och vaccination. Allt flöt på supersmidigt och var väldigt välordnat. Ett löpande band utan någon som helst bugg. Idag serverades Moderna och efter dosen fick jag precis som alla andra sitta av en kvart i bakre delen av lokalen innan vi fick gå. För att ha lite koll på ev omedelbar reaktion. Där passade jag på att också boka tid för dos två som ska i om sex veckor. Nu har jag dos ett i systemet och dos två i kalendern. Det känns himla bra det här!

Givetvis fortsätter vi ändå att hålla avstånd och följer gällande rekommendationer.

aldrig har väl tiden gått så sakta en ledig dag

Klockan tre i natt skulle en katt släppas ut. Jag lyckades somna om efter det och vaknade strax före sju. Gick upp för att sätta i gång vattenkokaren till morgonkaffet men först kollade jag elvasjuttiosju.
Det är vårdguiden på nätet, där man själv kan ha koll på bokade vårdtider och annat. Nu hade jag inget sånt att kolla utan jag var enbart där för länken till ”just nu vaccineras följande grupper” För att än en gång kunna konstatera att nej, inte i dag heller …. men vänta nu … IDAG! Jag var tvungen att läsa om det igen, bokstav för bokstav. Där fanns äntligen en grupp som jag kan tillhöra. Inte på grund av ålder eller någon slags risk utan för att det äntligen var nån som kommit på att vi personliga assistenter måste få komma på tur.
Ja, hurra. Jag bokade givetvis omedelbart. Tog den första lediga tid som fanns att haffa. Eftermiddagen idag. Jag blev så ivrig att jag glömde kaffet en stund.
Hela dan har gått otroligt sakta och jag har lite rastlöst vankat omkring. Hånskrattade lite lätt åt sms-meddelandet från arbetsgivaren om att vi nu kunde boka tid för vaccin. Ha. Redan gjort för länge sen!
Lite otålig skulle jag kunne bekänna mig till att vara. När jag skjutsade Maken (för att han skulle slippa leta parkering) till hans vaccination förra veckan satt jag och tänkte, att aldrig förr har jag väl önskat mig äldre än jag är. Maken fyller sextio år i år och hamnade därmed på listan av personer som fick börja boka in sin vaccination. Han fick således sin första spruta i torsdags. Medan jag, ett helt år yngre, satt i bilen och var avundsjuk. Liksom jag var dan innan när jag följde personen jag jobbar med till sin första. Frågade då om de inte hade en att undvara till mig men icke. Min åldersgrupp skulle få vänta nån vecka till.
Så snacka om nöjd när jag kunde få in en träff redan idag tack vare yrkesgruppen.
Nån slags ljus i en lång och mörk tunnel är detta vaccinerande. Det blir till att forsätta hålla avstånd och idka hemmaliv ändå. Tills den andra dosen sitter som den ska. Men ja! Det blir enkelt. Att plötsligt ha någon slags datum att förhålla sig till. När någon slags umgänge med människor lite försiktigt kan återupptas. lagom till semestern.
Det känns nästan som att ha vunnit på nåt lotteri faktiskt. Typ eufori.
Snart så.

När maj har kommit

Tycks huset vara fyllt av planer på förbättring.
Jag kom igång med garderobsrenoveringen redan innan. En morgon bara bar jag ut grejerna och gjorde en tillfällig garderob i tvättstugan.
Sen beställde jag nya förvaringsmöbler från det stora möbelvaruhuset. I helgen monterade vi ner (läs: slog sönder) de som fanns därinne eftersom de var … inget att ha kvar.
I garaget finns alltid diverse färg kvar från andra projekt. Spackel fanns det också. Jag spacklade och målade, tre skogsgröna väggar och en vit. I kväll har Maken hällt ut en massa flytspackel över golvet eftersom det stått och varit ojämt i alla dessa år. Det byggdes till förråd på sextiotalet när ingen männsika hört talas om nån walk in closet. För att kunna lägga nytt golv istället för ett kallt och otrevligt betonggolv behöver det först rätas ut.
Har du en aning om hur länge ett flytande spackel ska torka? I en källare! När ens nya möbler anlänt och finns snillrikt förpackade i exakt lagom stora förpackningar i garaget. En hel evighet faktiskt. Typ jättelänge.
Jaja, vi är inte sysslolösa. För jag har också ställt till att vi ska bygga om trappan till huset och en hel trall på baksidan.
Husets trappa är av sten, för liten, aningen sned och allmänt tråkig. Nu blir det en större trätrappa istället. Att ställa många blommor på.
Och den där trallen ska hamna i ett soligt hörn på baksidan där jag gärna sitter så här tidigt på våren och senare kvällar under sommaren. Där brukar jag också stå med grillen och har fixat ett litet utekök därtill. Det känns helt enkelt fräschare med ett trägolv under istället för gräs. Alltså blir det utmärkt med en trall.
Virket är beställt och anländer nästa vecka. Innan dess bör garderoben bli klar. Vi har att göra. Bara det jäkla golvet torkar nångång.

Less och less och lite less

Av nån anledning som förmodligen handlar om det där med alltings jävlighet hade det snöat igen när jag var på jobbet i natt. Allt var vitt när jag kom ut för att ta mig hem.
Det tycks vara så att vädret inte alls gillar mig. Jag åker till jobbet i sol och ska ta mig därifrån i en massa snö. Och när jag sitter hemma och måste jobba vid datorn skiner vårvärmen ute och när jag jobbat klart för att kunna gå ut har allt gått i moln. Eller så är det karma. För att jag hävdar att jag inte är så förtjust i sol. Det är visserligen sant men det är ändå trivsammare att göra trädgårdsjobb i nåt slags nederbördsbefriat väder. Och det känns aningen lättare att vara tvungen att sitta inne med jobb när utevädret är nederbörd eller nåt annat otrevligt.
Just nu är allt precis tvärtom. De få dagarna vårlikt inträffar när jag måste jobba inne och nederbörden tar sig an mig när jag måste vara ute. Och snön envisas med att vräka ner sig just den dag jag ska från jobbet under morgontimmarna. När den lika gärna kunde passa på nån dag när jag är ledig. Så att jag fick stå i morgonrocken och raggsockarna och titta ut och tänka, ha, jag behöver inte gå ut idag. Men nej. Jag fick vackert pulsa iväg i snöyran om jag inte skulle stanna på jobbet i ledigheten.
Just nu är hela omvärlden alldeles vitbelagd. Ännu en gång denna månad. April ger oss verkligen vad vi förtjänar i år. Vi som bara längtar efter vår och värme. Till och med jag. Mest för att det kanske, kanske kunde innebära en lättnad i pandemiläget. Som det tycktes göra förra året när värmen anlände. För nu börjar det vara alldeles tillräckligt med alla dessa ohämmade vågor av smitta som försöker dränka oss. Det är knappt man hinner fantisera om nån bättring innan nästa släng med flathanden kommer. Som om nåt bara vill skrika HA, där fick ni!
Den ena vågen smittläge avlöser den andra. Därtill Vaccinet som ena dan är på väg men nej, stoppas i nästa andetag av nån biverkning eller nån försening. Som att vi sitter här i ett luftslott av förhoppningar och bara väntar på nån orimlig skatt eller befriande hjälte som äntligen kan lösa allt och släppa oss fria ut i våren.
Visst. En vacker dag. Jo. Säkert. Men jag vill att det ska vara en vacker dag nu! Ser du nu bilden av en liten flicka som med armarna i kors stampar hårt med ena foten i golvet? Ja precis så känns det.
Ibland behöver man vara barnsligt gnällig och misströstande och måla nån på väggen. Som nu. När snön yr omkring ute fast det ska vara vår och smittspridningen bara tycks öka fast den borde minska. Då är det lätt att tappa både sugen och gnistan och humöret och ja, allt som går att tappa.

Men faktiskt, det finns såklart ett slags ljus bland snömolnen. Det ser ut att klarna upp snart och sluta snöa, och det är varmt nog för att dagens snö ska smälta redan innan kvällen.
Maken får dessutom sin första spruta nästa vecka. Liksom personen jag är assistent åt. Själv får jag vänta till nästa gäng av belönade individer. Eftersom jag är ett år yngre än nuvarande utvalda grupp och för att all slags vårdpersonal därtill  pausats till förmån för andra.
Men ja, det känns tryggt att Maken ska få sitt, han träffar mer folk på jobbet än jag gör. Och det känns väldigt, väldigt tryggt att personen på jobbet som är av skör art och som vi klarat av att skydda helt så här långt nu snart får sin. Det får gärna vara nästa vecka redan nu.
Och jag hoppas det går fort med den nuvarande priogruppen så det snart är jag som får ett första stick i armen. För nu räcker det.
I tidningen läser jag om ilskna människor i vaccinationskön. Som är arga för att de inte får välja sin vaccinsort själva och hur tar ut ilskan på de stackars sköterskor som ska ge sprutan till dem. Jag skulle lätt kunna åka dit och vara lika arg men tvärtom. För att jag inte får nån spruta än! Kanske om jag åker dit och väntar kan jag då få en av dom som tjafsar istället? Vi kan byta! Jag tar den, och tjurskallen slipper. Win Win. 🙂
Så ja, nu räcker det. Men … jag är snart på tur jag också. Är bara snäppet efter nuvarande prioriterade individer. Ska banne mig köpa en flaska bubbel att ha på kylning tills det är dags.

Vårväder och vårsysslor

Igår kom de, Tranorna. Det är nåt märkligt med det där. I princip varje vår brukar jag lyckas få se dem, som om jag visste när det var dags. Bara komma ut på gården i helt andra ärenden och plötsligt hör jag bara skriken ovanför mig, tittar upp och där är de! Igår var det många, flög i två olika V formationer så det nästan blev ett dubbel-V av alltihop. Jag stod där med räfsan och såg dem passera. Hann allt få en bild också även om det bara ser ut som svarta prickar mot den blå himlen. Det kändes lite hoppingivande. Här kommer dom med våren liksom.
Idag har värmen omgivit oss med sol och temperaturen närmare tjugo. Så där så att jag vill börja arrangera sittplatser lite här och var. Jag släpade ut vattenslang och högtryckstvätt, klev i stövlarna och tog mig an den lilla terassen utanför altanen som var i behov av uppfräschning. Nu kommer dessutom ett Eko-tips. Inte mitt eget, jag har hittat det på Instagram hos Ekotipset. Där finns massor med bra och miljövänliga tips.
Här kommer det då: Blanda
* 2 dl ättiksprit -12% (eller 1 dl ättika 24%)
* 3 dl vatten (eller 4 dl om man har ättikan)
* 5 droppar handdiskmedel.
Häll det i en sprayflaska.
För det första så är detta universalmedel numera min bästa vän och jag har helt slutat med miljöpåverkande medel av olika slag. (använder diverse olika fiberdukar därtill) Det putsar fönster glasklart, det rengör kökskranen och rostfria bänkar eller hoar från kalkavlagringar. Kakel, duschkabiner likaså. Det putsar glasbord, speglar och ja, you name it. (har sett bilder på hur det gör underverk med båtar, husvagnar och allt möjligt)
Jag använde det på trallen idag. Först spolade jag av den, sen sprayade jag detta dundermedel över hela alltet, lät det stå en stund och gick sedan lös med högtryckstvätten. Tog ingen bild men tro mig, från heeelt smutsgrå till snudd på nya plankor. Tog även en vända på den lilla cafémöbelgrupp jag brukar ha där också. Nu är den delen superfräsch inför trivsamt vårhäng med kaffe eller glass eller andra slags drycker.
Spolade också av altanens fasta bänkar eftersom dessa behöver få ett lager färg i år. Måste låta detta blötläge torka nu, och invänta den riktiga varma våren, eftersom dagens värme bara var en förhandsvisning. I morgon blir det kallare igen och nya snövarningar finns inför veckoslutet. Men, bara det blir avklarat ska jag skrapa av bänkarna och måla dem.
Ättika för övrigt, den använder jag också till att kalka ur kaffebryggare och vattenkokare med. Suveränt. Och i kombination med bikarbonat händer det grejer som fixar stopp i avlopp och snyggar upp kakelfogar eller ger sig på fläckar. Kolla in Ekotipset vettja.

Annars så är jag till stor del uppslukad av Svt;s slowtv (på svt play) igen och väntar ivrigt på älgarna i ”Den stora Älgvandringen”. Det står på mest hela tiden och det är så rogivande. Inget babbel och prat, bara skogens egna ljud. Vindbrus och fågelkvitter. Mängder av olika fåglar och renar har vi sett hittills där kring Ångermanälven. En hel del kameror har satts upp på olika ställen och de följer livet i skogen nästan dygnet runt. Väntar in alla älgar som följer sina tusenåriga vanor för att ta sig till sommarens betesmarker. Ännu har älgarna inte hunnit dit men snart så. Sändingen pågår i cirka tre veckor så det kommer att bli mycket älg, och det är simma över älven de tänker sig för att kunna komma dit de ska. Då sitter jag bänkad och hejar på. Jag och mängder med andra av detta mänskliga släkte eftersom det är ett väldigt populärt program.

Men jaha

Måndagsmorgonen startade väldigt tidigt. Jag vaknade på jobbet i det lilla rum som vi assistenter använder under våra jobbpass nattetid. Precis ovanför jobbsängen finns ett litet fönster och precis utanför detta hänger ett gäng småfåglar i buskarna. De där typerna har verkligen ingen känsla tidpunkt eller hänsyn till sovande mänsklighet. Nån av dem börjar tuta redan före fyra på mornarna och sen är det full konsert tills det är morgon på riktigt. Det är inget diskret och charmigt fågelkvitter. Det är ett ihållande tutande så det känns som att dom tagit sig in i sovrummet rent av, men i morse var de ettrigare än vanligt. Klockan fem gav jag upp, tassade tyst ut ur mitt lilla rum för att inte störa sömnen hos Brukaren, och in på toaletten. Blev stående framför fönstret därinne och fattade plötsligt vad fågelkräken gapat om hela morgonen. Dom satt ju uppburrade därute i buskarna och skrek ”det snöar, det snöar, det snöar”. Och nog snöade det allt!
Det formligen for omkring som självaste Tomten var påväg eller som när Emil körde Alfred till Mariannelund. Träden var helt vita och det fanns inga färger som liknade vår överhuvudtaget, allt var i gråskala.
Jo, jag hörde visserligen varningen på nyheterna under gårdagskvällen men trodde väl ändå inte … den här mängden.
När mitt dygnspass var slutarbetat nån timme senare hade snöandet övergått i regn och det låg en decimeter blötsnö över parkeringen. Ironiskt nog hade jag dessutom struntat i att köra in bilen i det garage jag har till mitt förfogande på jobbet. När jag kom på söndagsmorgonen sken solen från nåt klarblått som tjoade våren är ju här, strunta i garaget. Det är väl typiskt. Det var bara att pulsa runt och fösa blötsnön av bilen innan jag kunde åka hem.
Gatorna var redan i det närmaste snöfria, nån med plog hade varit ute och resten regnade snabbt bort. Nu när eftermiddagen är här finns det bara glesa spår kvar av detta snöande. Kanske är det färdigsnöat nu eller?

Söndagsyrar

Vad en liten vecka kan ramla på! Redan söndag en bra bit inpå kvällen och allt som tillhörde veckan är typ historia. Jag gillar ju att plocka ut valda delar av gånga veckan och eftersom inte mycket annat inträffat tänkte jag ägna mig åt precis det en stund.

Veckans men vad fan: Ursäkta ordvalet så här i inledningen men det var precis så jag uttryckte mig när jag stod dubbelvikt över rabatten och funderade på vart de nyss uppkomna tulpanerna tagit vägen. Det var bara stubbar kvar! Där hade det mumsats hejdlöst av insmugna rådjur nån natt, som om det var ett tulpanbord ägnat för dem. Friskt ta för sig bara. Rent hänsynslöst egoistiskt skulle jag vilja påstå. Allt det som skulle ha kunna bli en vacker tulpan har dom satt i sig. Undra på att fula ord ramlar mig ur munnen och fingrarna. Jag som så hade sett fram emot tulpanerna. Usch. Blev så less att jag gick in och hade ingen lust alls till något vidare trädgårdspyssel.

Veckans energiryck: Jag har en sån där gå in i garderob. I källaren bor den. I torsdags medan jag tog en städrunda där nere började jag se mig om väldigt noga i just garderoben. Fy så trist! Och så dammigt det blir direkt, hur mycket jag än städar, av alla kläder som hänger framme. Jag har en massa smycken därinne också. Gillar att ha valda delar hängande på såna smyckesträd och på nån bricka och så. Usch så dammiga smycken alltså såg jag nu. Allt hamnade i en balja för rengöring. Men så fick jag ett helt annat slags ryck och började helt enkelt planera om hela garderoben. Jag vill inte ha kläderna hängande öppet så där. Jag vill ha smyckena instängda i ett glasskåp. Jag vill ha ett nytt golv! Istället för det målade betonggolv som är där nu. Och väggarna behöver målas om. Jodå. Jag har nu en plan, en inköpslista och en invigd Make. Så nu ska det bli ordning.

Veckans väder: Ja, det går väl knappt att prata om en gången vecka utan att ge sig i kast med vädret som är rent april april av sig. Vi har haft sol, vi har haft blåst, vi har haft regn och vi har haft snö och vi har haft varmt och vi har haft kallt. Det är som extra allt på pizzan liksom. Man tittar ut och ser vår, kommer ut och fryser som vinter. Det stormar som höst och inget känns speciellt behagligt. Som april brukar bete sig helt enkelt.

Veckans helg: Kortvecka, för alla som vardagsjobbar eftersom veckan inleddes med annandag påsk. För min del avslutas den nu med jobbsöndag så det jämnar ut sig på nåt sätt. Påsken var trivsam och långsam på alla sätt. Vi åt en massa godis och en massa god mat och såg en massa film och serier och jag stickade en hel del och läste en hel del. Lugna sköna dagar i en lunk som delvis är pandemiorsakad eftersom vi inte kan ha nåt umgänge eller aktiviteter av vanligt slag numera. Men jag tycker det är rätt behagligt trots allt. Jag har alltid trivts bäst i det där långsamma tempot. Behöver inte så mycket aktiviteter.

Veckans bok: Eller böcker nästan. Jag läser den tredje delen i Karin Smirnoffs trilogi. Den första ”Jag for hem till bror” sträckläste jag och det gick lika snabbt att plöja ”vi for upp med mor” och nu är jag alltså på god väg med ”sen for jag hem” Gillar dem verkligen, språkligt fantastiska och berättandet är raskt och bitvis både förfärande och underhållande. Det är lätt att leva sig in i huvudkaraktären och ja, det är bra helt enkelt och fast jag har en hel del kvar av trean bävar jag redan för att det ska ta slut. Hoppas på mer av denna författare i framtiden.

Veckans besök: Medan jag dammsög i veckan passade jag på att vädra med öppen altandörr. Det var dessutom för att KattGrabbarna skulle kunna ta språnget ut när det farligaste vi äger gick i gång. Båda är hysteriskt rädda för dammsugaren nämligen. Och jag mötte fyra klotrunda ögon från soffan redan när jag drog fram sladden. I ögonvrån såg jag två streck springa ut medan jag dammsög köksgolvet. Sen for jag omkring som jag brukar och på vägen in i köket igen såg jag ett streck till! Va? Ett svart streck drog iväg ut genom altandörren. En helsvart kattherre från något grannhus, vet inte vilket för jag ser honom bara hos oss. Han brukar hänga på altanen titt och tätt och våra grabbar har tydligen ledsnat på att jaga bort honom, låter honom hållas. Men nu hade han passat på att gå in också. Förmodligen för att undersöka matläget hos kompisarna. Men se där gick gränsen! För brummande dammsugare eller ej tänkte inte Musse acceptera nåt matstjälande (i hans fall rejält med sten i glashuset eftersom han minsann går in och äter hos alla andra har vi hört). Men det tycks vara skillnad på olika, inkräktaren skulle ut och jagades iväg från tomten i rask fart. Tur ändå att Musse var uppmärksam när jag inte var det. Vill inte ha nån främmande katt instängd i huset.

Veckans jag ångra mig: Och så bokade jag om tandläkartiden för andra gången. Hade ingen lust att gå dit, gör det en annan gång.

Det retar mig alltså

Jag är kanske medelåldersgrinig. Klimakterie … ni vet. Grinkärring och alla andra tänkbara skällsord man kan hitta på när en kvinna visar irritation eller ilska. Vi förväntas mest bara vara väna och timida. Allt annat får en osnygg förklaring. Bara det kan reta mig rejält! Så nej … inget kvinnligt skällsord passar om jag ska kunna hålla humöret. Uppretad bara, det räcker så. I regel är jag en lugn och sansad typ som försöker se saker och ting med perspektiv. Men. Vissa grejer retar mig verkligen till höjd puls och en muttrande ilska. Inte så jag öppet skäller ut folk, nej då, men det är bra nära många gånger. En vacker dag kanske pulsen blir så hög att dom hoppar ut, skällsorden. Om jag tar nån på bar gärning. Vad kan då vara så otroligt retligt kanske du undrar. Jo det ska jag tala om!

* Till exempel när folk lämnar sin kundvagn drivande för vinden på parkeringen eller utanför butiksdörren bara helt lössläppt när de lyft ur sina egna kassar, istället för att köra ihop dem med de övriga lediga vagnarna. Vem tänker dom ska ta hand om det sen? Utanför en större affär här i stan kan man se kundvagnar stående ensamma vid busshållplatsen också. Vad är det för jäkla sätt? Därtill de där lata typerna som till varje pris måste parkera närmast dörren till inrättningen fast där inte finns parkeringar. Att använda den faktiska parkeringen adderar max tio steg extra. Då ska vi inte ens gå in på dom som tar sig an att använda handikapparkeringar utan given anledning, där borde det utdelas elstötar eller nåt liknande.

*Människor som dumpar sitt skräp på fel sätt och på fel ställe är verkligen en källa till irritation. Vissa idioter vevar slappt ner bilrutan och släpper ut sitt skräp i farten. Man kan stöta på förpackningar från diverse snabbmat eller godis var som helst en söndagsmorgon genom stan. Numera hittar man också använda munskydd liggandes överallt. Och den där låten från filmen Psyco, vid duschdraperiet, spelas upp i huvudet medan man gör en rejäl omväg runt eländet.

*Folk som rastar sina hundar, det måste givetvis göras såklart. Men måste hundägaren verkligen slött stå och se på medan hunden lyfter på benet precis var som helst, typ på min brevlåda eller den stenkant som ramar in vår trädgård mot trottoaren vilket faktiskt händer titt och tätt. Ibland är det rent nödvändigt att hålla andan medan jag hämtar posten. Jag får lust att lurpassa i fönstret och kasta upp det och ryta som en vild. Givetvis passerar ingen hund alls medan jag tittar ut. Puh … pulsen är redan hög. Men det finns förstås mer! Som när man står och tittar efter nåt i en butikshylla och det genast ansluter en människa eller flera som ska glo på samma hylla fast dom inget ska ha ur den. I någon slags tro att jag hittat en skatt allra minst. Eller ett rejält extrapris kanske gömmer sig där, bäst att ställa sig tätt intill och hinna rycka det först i så fall tycks tanken vara. Hallååå – håll avstånd! Eller alla som träffar en bekant och ska prata en lång stund och blockera en hel gång utan hänsyn till alla som vill kunna passera. I dessa avståndstider retar det på två sätt, dom håller inget avstånd till varandra och dom tvingar mig att gå långa omvägar för att komma åt de jag tänkt handla.

*Väderleksmänniskorna på teve kan också göra mig riktigt arg även om det är fullständigt verkningslöst att sitta framför teven och skälla på dom i teven. Men när de övergår från att berätta om vädret till att bli nån slags töntiga trafikinformatörer gnisslar jag tänder. Regnar på kalla vägbanor … ja, regnar det så regnar det på allt, inte bara på kalla vägbanor. Och det krävs ingen större hjärna för att begripa att det blir halt i så fall. Tittar jag på väderrapporten vill jag veta vädret, inte läget i trafiken. Som innehavare av ett körkort har jag ett eget ansvar och hjärnkapacitet nog till att begripa när jag bör köra försiktigt.

*Värsta irritationen just nu är ändå en människa i närliggande bostadsområde. De/den gör mig faktiskt riktigt arg på gränsen till bromsa in och skrika genom rutan eller lämna ilsken lapp i brevlådan. Deras hus befinner sig längs en ganska smal gata utan trottoarer jag passerar relativt ofta eftersom det är närmaste vägen till lilla närbutiken. Det råder trettio som begränsning av hastighet i hela stora området som både vi och dom tillhör. Det ser man på de runda skyltar man passerar vid infarterna och en del vägkorsningar. Ändå har de tagit sig till med att sätta upp egentillverkade skyltar som hävdar att jag måste sänka farten på grund av barn. De har klätt blomkrukor i gula skyddsvästar och ställer ut leksaker halvvägs i vägen. Bara det får mig ju att gasa på när jag passerar det huset. Rent obstinat liksom. Vad vill dom? Att jag ska kliva ur och knuffa bilen förbi? Det är redan 30 km i hastighetsbegränsning! Men till min fasa såg jag en dag hur dessa … ja … idioter, jag kan inte kalla dem annat, lärde sina barn nåt livsfarligt. Deras garageuppfart är en slänt. Överst i slänten satt pappan med barnet framför sig på någon rullande leksak och lät slänten rulla dem rätt ut i gatan nedanför! Tjohoo vad kul liksom. (Maken kom hem en dag senare och bekräftade samma syn.) De lär alltså barnen att det är okej att leka på gatan och att rulla rätt ut i eventuell passerande trafik. Bilar som laglydigt håller den angivna hastigheten bland häckar och annat som skymmer sikten rejält längs hela gatan är ändå livsfarliga för den typen av lekar. Oavsett denna familjs egenhändigt tillverkade skyltar och trafikhinder och varningskrukor. Om det kommer ett barn utrullande mitt framför min bil hjälper varken den ordinarie hastighetsbegränsningen eller deras egentillverkade barnförmaning. Vi ska alltså köra extra försiktigt förbi deras hus bara för att deras barn ska få leka oskyddade i trafiken. Det är så dumt att klockorna stannar, att jag vill ringa polisen och barnavårdsnämnden eller smyga dit mitt i natten och ta med deras jävla skylt och dumpa reflexkrukorna i sjön. När Dottern var liten bodde vi, som nu, också med en trafikerad gata utanför huset. Men vi lärde henne att hon aldrig fick leka på vare sig gatan eller garageuppfarten. För att bilar är opålitliga. Och tänk! Hon lekte aldrig på gatan oavsett vilken hastighet bilarna använde sig av. På den tiden fick dom dessutom köra femtio i hela området. Men den där familjen lär sina barn att bilar är ofarligt pålitliga långsamtgående grejer, så lek på ni. Rulla rätt ut i gatan bara. Borde inte vuxna människor fatta bättre? Så där, tror nån att jag är lugnare nu? Mindre irriterad, timid och fin i sinnet? Icke! Galet arg blev jag. Skriver nog en insändare, ilsken lapp, ringer teve, står och hovrar i fönstret tills nästa hundjävel … såja … jag ska andas …

Vårens första …

… besök vid den där skogstjärnen i lördags blev aningen förfärande. Mer än hälften av skogen var borta!Jag gick med bävan, efter att ha mött de helgpausade skogsmaskinerna och brist på skog redan innan. Men hoppades att åtminstone tjärnen fått vara ifred. Men så var det ju tyvärr inte. Det var väldigt många trän som fällts överallt därikring. Sorgligt och glest.

… vårblomma och en liten tröst var den fina lilla Tussilagon jag hittade strax därefter. Som en liten sol. Den första för våren och alltid lika magisk.

… utefika och därtill häng vid havet. Där hittade jag lite lä med ryggen mot en stadig klippa och förutom matsäcken hade jag en bra bok i ryggsäcken. Så där satt jag och läste och njöt av egentid med måsarna, havsluft och vågskvalp. På gångavstånd hemifrån faktiskt. Det är rätt jäkla underbart ändå.

… blå vårblomma! Jo, men på vägen hem hittade jag dessutom de där som står i backarna och niger. Säger att nu är det vår! I ärlighetens namn så stod de i diket och neg. Och jag kröp för bästa bilden och en och annan bil körde förbi med funderingar på om människan höll på att svimma eller var påverkad. Det var jag i princip, av blåsippornas skönhet. Inget annat.

… riktigt varma dag hade vi i tisdags. Strax över sexton grader och sol mest hela dagen. Själv satt jag tyvärr vid jobbdatorn mest hela dagen. Men när jag slog igen den och förklarade slut på arbetsdagen gick jag raka vägen ut i skogen och andades ut och in en lång stund på en stubbe medan solen letade sig allt längre ner.

… utomhus selfie tog jag och Musse i solvärmen mot husväggen. Han gillar att hänga med mig ute i trädgården. Eller, snarare att jag hänger med honom ute i trädgården. Vi satt där och snackade tills han såg nåt spännande och tröttnade på mig.

Våren är bra magisk ändå!