Plötsligt ….

… upptäckte alla väntelistor mig igen och alla ville ha nåt med mig att göra. Inom loppet av tre dagar hade jag kallats till både blodgivning, mammografi och tandläkaren kom inte långt efter i den kapplöpningen. Nu fattas bara att dom vill ha ett cellprov av mig också. Urk.
Nåja, blodgivningen bekommer mig inte, det är enbart en och bra känsla, att jag kan bidra. Men de andra två hade gärna fått glömma bort mig ett tag till. Mammografin är visserligen raskt avklarad men inte speciellt behagligt. Tandläkaren är värst eftersom jag känner till en del grejer i min egen mun som kommer att landa dyrbart. Undrar om jag ska boka av …

… försvann snön! Över en natt kändes det som. Har aldrig sett den mängden snö smälta så fort. Det bör ha varit mestadels luft i den. Katterna är ystra utomhuskatter igen som alltid om våren. För det känns verkligen vår nu och jag bävar alla bakslag som både mars och april kan ha i bakfickan. Inte sjutton slipper vi väl undan så här lätt?

… kröp det närmare … när en god vän lades in på sjukhuset med virus i kroppen och tungt i andan. Vi har inte umgåtts, så viruset är inte närmare mig rent bokstavligt men i tanken blev cirkeln mindre. Typ pytteliten. Ett steg till och …
Jag känner mig som att jag sett en vampyr och hänger vitlöken runt halsen och springer iväg med ett bastant silverkors i handen. Om det nu kunde hjälpa … Det var oroligt ett par dygn men hon tycks ha repat sig utan intensivvård och sånt får man sannerligen känna tacksamhet över. Även om hon är långtifrån frisk ännu.

… sitter jag här och planerar för trädgårdsliv igen. Köpte en tidning med ifyllningsmöjlighet och vad det är läge att ta tag i månad för månad. Drömmer om frön och funderar över hur jag ska arrangera utrymme inne för allt som vill gro. Det brukar vara svårhejdat det där med frön när jag väl är igång. Jag petar ner hur många som helst och översvämmas av krukor som ska stå nånstans och gro tills de vågar vara ute. Jag spekulerar i Klockranka, Blomman för dagen, Luktärter … ja, och listan blir allt längre.

… är tanken på semester väldigt lockande. Det beror antagligen på att semesterplaneringen på jobbet redan är igång och att jag är inblandad i att få till ett tillfälligt och hållbart schema för sommaren. Men kanske också för att jag bläddrade runt i mina egna mobilbilder för att föra över dem i back-upp moln och där hittade all sommar från förra året. Lata dagar i trädgården med massa ledighet vid fötterna. Maken kastade också ur sig frågan ”vadgörvipåsemestern” häromdagen. Tja. Vi gör väl det vi brukar göra. Tar dagen som den kommer här hemma. Det vi möjligen kunde ha tänkt oss göra var att ta båten över till det gamla hemlandet för några dagar men det blir sannerligen inte aktuellt i år heller. Jag är nöjd med att vara hemma och extra nöjd ifall vi dessutom tagit oss till semestern utan att drabbas av … ja ni vet. Orkar inte ens skriva ut det där längre. Alla vet ändå vad man snackar om. Vi är nog bara hemma på semestern! För att vi vill det. Bra så.

Hur less kan man bli?

Ibland sitter jag här med min tomma yta och funderar på vad jag ska fylla den med. Helt utan uppslag till någon slags vettig text och ändå har jag öppnat appen och klickat på nytt inlägg rubriken. Knackar förstrött in några ord, som blir en krystad mening som jag genast raderar.
Sitter och glor på tomheten en stund och gör ett nytt försök med nåt helt annat som slutar i samma ända. Backtangenten hamrar tills inget är kvar. Tillbaka på ruta noll bara. Inga meningar formuleras i den del av hjärnan där de borde samla sig och ingen annanstans heller för den delen. Med händer som är utan förmåga att trycka ner någon vettig tangent.
Kanske borde jag skriva nåt om det jag såg på teve? Näe så tråkigt. Orkar inte heller samla ihop mig kring boken jag nyss läst fast den var fantastisk. Om jobbet kan jag aldrig skriva eftersom jag har sån tystnadspliktsmunkavle. Hemma händer knappt nåt alls numera och utanför hemmet vistas jag knappt heller och den jäkla pandemin har baske mig fått tillräckligt med uppmärksamhet.
Stickning tjatar jag om mest hela tiden och katterna hittas i var och annat inlägg dom också. Trädgården ligger under snö och nåt annat uteliv mer än en och annan promenad blir det inte. Bidrar knappast till någon inspirerande text att jag gått ännu ett varv i hemområdet.
Upplevelser och umgänge har drabbats av total distans och allt sånt som i forntiden kunde bidra till roliga textuppslag har hamnat i rejält underläge och man undrar om vi alls kan återuppta det.
Sociala medier bidrar kappast till nåt vettigt, för det tycks som att mänskligheten helt har tappat det och mest bara gnäller och skäller på andra typ hela tiden. Så näe, vad sjutton ska man skriva om?
Och jag raderar ännu ett taffligt uppslag och hovrar över tangenterna utan att en enda vettig tanke uppstår. Fast jag har en uppsjö av bokstäver tillgodo. Jag landar med fingret på en av dem på måfå och klapprar in en hel rad av samma. Den säger mig ingenting och den går samma raderande öde till mötes som tidigare försök.
Näe. Jag har inget att skriva om i dag. Lika bra att låta bli. Kanske jag kommer på nåt i morgon?

Måndagstänk

Oj som tiden rusar på. Snart är februari över för den här gången och vintern verkar vara på väg åt samma håll. Ymnigt regnande och påplussade grader har tärt snabbt på snömängden. Gjort vägarna bara och skapat en skarig yta som håller för katterna. Friden är aningen återställd i huset när de kan vara ute igen.
Det är inte mycket vi människor gör nuförtiden och vår rastlöshet kanske kan jämnställas med katternas. Att inte kunna gå ut för att det är kallt gör katterna snudd på håglösa. Vi kan gå ut för all del. Men de flesta utanför hemmet sysslor har frusit inne av smittsamma orsaker.
Maken och jag umgås i princip bara med varandra och på jobbet.
Jag är i sanning ingen rastlös typ. Kan hänge mig åt lugnt hemmaliv hur länge som helst utan problem. Maken är en mer rastlösa art än mig och behöver ha nåt att göra och få komma ur huset mer än jag behöver. Men igår eftermiddag kände jag av samma driv. Regnet satte stopp för någon slags uteaktivitet men vi tog med oss bilen. Åkte genom stan och en runda utanför också. Såg folk som trotsade vädret och både promenerade och sprang i regnet. På hemfärden stannade vi och handlade lite snabbt att äta på en drive-in och därefter hemåt. Ganska nöjda båda två efter lite aktivitet.
Hemma kan man ägna sig åt diverse hushållssysslor eller hobbygrejer. Läsa eller se bra film eller serier. Vi gör typ allt det där. Mycket serier blir det och medan vi tittar stickar jag. Även när jag läser stickar jag. Händerna har svårt att vara utan stickningen. Jag har som vanligt flera arbeten i gång samtidigt för att kunna välja den som passar bäst för tillfället.
Det är fler än jag som stickar nu. Detta hantverk har verkligen fått ett rejält intressepåslag i landet numera. Så pass att det är svårt att få tag i garn av viss art. Jag satte mig med ett nytt tröjmönster i helgen som innefattade fyra olika fäger och insåg att jag var tvungen att färgvälja efter tillgång på garn snarare än efter eget fägsinne. Den Isländska ullen jag gärna använder är i princip slut överallt. Framförallt är det helt slut på alla ljusa nyanser i vitt, beige och grått men även på mörka som svart, grått och brunt. Det var med knapphet jag fick ihop till en tröja utan att det blev en hysterisk färgskala i den. För säkerhets skull köpte jag några extra nystan i olika färg för att kunna prova mig fram till rätt färg i mönsterdelen. Hoppas det kan bli fint ändå fast det inte blir precis som tänkt. Nu är det bara att invänta leveransen.
Under tiden stickar jag av det garn som redan finns i min låda. Just nu pågår det sockor till Maken som klagade över kalla fötter, en sjal och en poncho till mig själv. Men det blir allt färre restnystan i min låda. Otrevligt om garnet sinar. Får väl hitta nåt annat märke om garnkrisen består.

Ja se som det snöar

Det är ingen hejd på vintern i år. Det är minusgrader mest hela tiden och dessutom snöar det var och varannan dag. Mest hela tiden känns det som även i det fallet faktiskt. Och vi skottar och skottar. (Nej, ingen snöslunga ännu 🙂 ) Och huset är redigt inbäddat i snö vid det här laget.
I fredags när jag skulle iväg yrde snön omkring värre än värst, och jag kände att det var nödvändigt att skotta åtminstone bakom bilen innan jag backade ut. Fast först sopade jag av allt som låg på bilen. Tog även det med mig med snösläden sen. Bäst som jag höll på hörde jag en röst som ropade på mig. Jag stannade upp och såg mig omkring. Ingen. Tre hus bort åt ena sidan körde en granne sin snöslunga. Två hus bort åt andra hållet samma syn. Ingen av dem kan ha ropat på mig genom oljudet. Äh, jag måste hört fel. Skottade vidare. När rösten återkom och mitt namn ropades ut i snön igen. Det kändes fånigt, att stå där och se sig omkring efter en osynlig röst. Har pandemiavståndstagandet gått mig åt förståndet? Har jag börjat höra röster? Det var verkligen ingen där och ändå ropade någon på mig.
Då lyckades jag tillslut lokalisera rösten. Den kom från grannen snett mitt emot oss. Hon stod på sin trappa och var skymd av en snöhöljd buske. Skönt, jag är tydligen vid mina sinnes ännu. Puh. Jag klev ett steg ut i gatan för att kolla vad hon ville. ”Låt bli det där!” Hojtade hon, ”Han kommer snart hem med traktorn! Då tar han det där också.” Wow. Grannens man kör i snösvängen och var på väg hemåt för att ta rast kanske. Då brukar han skotta av sin egen garageuppfart och ibland ta snövallen vid våran. Underbart! Jag vinkande tack till grannfrun och backade gladeligen genom snön för att åka därifrån på mitt ärende.
Mycket riktigt, jag mötte grannen i sin gula traktor en bit hemifrån och han hejade glatt. När jag kom hem var garageuppfarten befriad från all snön. Man tackar! Efter den hjälpen har det varit lätt att skotta vartefter det ramlat ner eftersom det ändå mest är fluffig pudersnö i kylan.
I morse när jag kom ut var det snöyra igen. Men jag hade inte tid för något skottande innan jobbet. Jag sopade bilen, backade och drog. Maken får ta tag i det där när han kommer från sitt jobb i kväll. Snöar det ännu mer blir det min tur att skotta när jag kommer hem från mitt i morgonbitti.
Men nog är det nån slags ironi. Igår, när jag hade kontorsdag och jobbade hemma, då sken solen från en krisp och klarblå. Men i morse när jag måste iväg, då vräker snön ner igen. Man tittar ut och vill helst bara gå och lägga sig igen. Inte behöva gå ut till allt det där. Ja, ja. Nu är det gjort. Jag kom lyckligt genom snön och halkan till jobbet och kunde ställa in bilen i garaget vi har tillgång till här. Lyx. Där kan den stå snöfritt tills jag ska hem igen i morgon. Arbetspasset har bara börjat, så det är bäst att jag jobbar på.

Bildligt talat

Maken kom med blommor. Det hör inte till vanligheterna i detta hus. Inte för att han är otrevlig på nåt sätt utan för att han inte riktigt ser tjusningen med blommor. Däremot kan han då och då överraska med annat han vet att jag gillar.
Men förra helgen fick jag faktiskt en bukett blommor. Först i en låda, sen byggde han ihop dem och vips stod han där med en bukett blommor … i lego! Jo just det. När blommorna är lego var det inga problem med dem. Men de är fina och de får stå i en sån gammal kristallvas som inte längre tål vatten. Så båda kom till sin rätt faktiskt.

Jag blev klar med min senaste Islandströja i början av veckan. En av de finaste jag stickat måste jag säga. Den har polokrage och är väldigt grafisk. Jag fäste trådarna och sydde ihop under ärmarna och därmed var den redo för tvättmaskinens ullprogram. Allt stickat blir vackrare efter tvätt. Det är som att maskorna sträcker på sig och krokar i varandra extra förnöjsamt och färgerna smälter ihop.

Efter tvätten sträckte jag ut den på blockningsmattan och tänkte att den kunde ligga så och torka på vardagsrumsgolvet under natten. Jo, sen har vi ju katter också. Den ena älskar att vässa klorna i det där materialet som mattan är gjord av. Den andra skulle nödvändigt lägga sig mitt på tröjan hela tiden. Fast den var blöt. Jag jagade undan dem en efter en men hittade dem där igen så fort jag tittat åt ett annat håll. Tillslut tröttnade jag och släpade upp allt på köksbordet i nån slags enfald att det skulle hindra dem. När Maken kom upp morgonen därpå möttes han av denna syn. Jag vet inte jag … men det kändes lite som om katten gav mig ett väl valt finger. Nåja, han hade åtminstone inte kloat i tröjan utan bara sovit varmt och mjukt.

Den andra ville gärna ha del av tröjan han också och passade på när jag kom från jobbet och lade mig på soffan iklädd nämnda tröja. Den är varm och skön och tydligen trivs katterna lika bra som jag själv med mitt hantverk.

Denna kalla vinter skapar vackra fenomen på bilrutan. Snirkliga mönster satt fast på rutan när jag kom ut en morgon och skulle åka iväg. Det var knappt att jag förmådde skrapa bort det där vackra. Men jag blev såklart tvungen till det om jag skulle se ut under bilfärden. Men först tog jag en bild.

Det snöade vilt igår. Snön låg tjockt i luften när jag sopat av bilen och åkte till jobbet. Halt och dålig sikt, alla körde försiktigt. Så även jag. På jobbet fick jag in bilen i garaget och pulsade mot ingången. Lämnade bara in väskan och skottade upp ordentligt utanför. Det fick jag gå ut och upprepa senare på eftermiddagen eftersom snön fortsatte trilla ner hela dan. I morse när jag slutade arbetspasset blev det mer skottning, både utanför jobbet och hemma på garageuppfarten.

Nu är det ett dylikt läge som gäller i mitt soffhörn. Ett glas vin, stickningen och så småningom antikrundan på teve.

Nu tar jag helg!

Radioskval av sämsta slag

Fastnar i radioreklamens tjat igen. Det tycks vara mer en regel än nåt annat. Så fort jag sätter mig i bilen och väljer en sån reklamkanal blir det just reklam. Och den tycks alltid vara längre än programsnuttarna mellan reklamen och sällan hinner jag höra mer än en låt och en del prat och så, reklam i en halv evighet. Hela vägen fram till destinationen om jag bara ska åka och handla eller till jobbet eller hem igen. Jag kunde givetvis välja att ansluta mobilen till bilens högtalare och lyssna på egenvald musik istället. Men oftast glömmer jag och hinner åka iväg och och då orkar jag inte stanna och greja med det. Alltså blir det radio.
Radioreklam är något av det tråkigaste, mest krystade, långsökta elände man kan tvingas lyssna på. Om jag inte sitter i tankar långt bort stänger jag omedelbart av, men ibland upptäcker jag att jag sitter där och åker med reklamen malandes in i mitt sinne. Det är väl antagligen precis det som är syftet med den. Att vi ska bli så blasé över all reklam vi omges med att vi bara låter den malas in och påverka nåt omedvetet av oss.
Dessa nödrimmade slingor som ska sjungas av nån med sångardrömmar. Eller påhittade och trögflytande dialoger som får alla landets skrivlärare att ta sig för pannan. Hur gick planeringsmötet på reklambyrån till? Var alla sjuka, trötta, utan kaffe i automaten?
När det blev genomförbart att låte två personer låtsas vara djur i skogen. Som sitter och snackar om någon produkt som om djuren i skogen inte hade annat för sig. Utan var produktplacerare och marknadsförare allihop. Tar vi lättare till oss reklamen om vi tror att det är två rävar eller älgar som pratar? Jösses.
Eller det lokala badhuset vi har härikring som kör en envis reklam på nån slags inlövad norska? Varför i hela friden skulle det locka mig mer att åka dit och doppa tårna om reklamen görs på norska och fanns det ingen som kunde norska på riktigt åtminstone?
Tyvärr sitter jag ofta där och bara hör all skit med halva medvetandet innan jag uppmärksammar mig och stänger av radion. Åker vidare i tystnad, för varje gång jag provar att slå på radion igen är där fortfarande ett par älgar som pratar försäkringsbolag eller nåt.
All reklam håller på att ta över oss och nästlar sig in i det mesta. Inte bara på teve och radio. I alla tidninger, på alla sociala medier också. Innan du kan titta på klippet med kattungarna eller chatta med kompisen. Enerverande uppstickande skyltar som snillrikt lägger sig mitt över och det tycks nästintill omöjligt att få syn på det minimala krysset som låter mig slippa. Så litet och anonymt att istället för att blippa bort reklamen klickar man sig rätt in i eländet och tappar bort det som låg under.
Jag blir mindre köpbenägen av detta. Jo, det är jag säker på. Jag väljer aldrig det märket som tjatat på mig värst. Speciellt dom som försöker sjunga mig in i sitt varumärke. Aldrig i livet. Låt mig va.

Myser på i söndagen

Ännu en söndag har anlänt och den är ledig. Extra skönt eftersom jag jobbat de två förra.
Vi startade dan i sedvanlig långsam takt med tända ljus och kaffe i bibblan. Såna där stunder när jag skulle vilja stoppa tiden och hålla dagen på stången lite. Så att det inte ljusnar så fort och skarpt utanför. Jag tycker om mörka mornar. Vill inte tända några taklampor eller annan belysning än ljusen och att bara få sitta i ro med kaffekoppen och vakna i sakta mak.
Nu när klockan passerat tio är dagen redan i gång i fullt ljus och så här års längtar jag redan tillbaka till december och ovember som låter mig behålla mörkret längre in på förmiddagen.
Det är en riktigt kall vinterdag utanför huset. Himlen är delvis blå och solen lyser upp snön. Det är så där knarrande kallt och ska man vistas ute krävs nåt varmt att svepa in sig i.
Jag har dock inga stora planer på att vistas ute idag. Möjligen kanske en liten promenad men den kan lika gärna utebli. Det gör mig inget.
Katterna däremot, de är något av det rastlösaste som skådats. Vankar fram och tillbaka och glor ut genom alla fönster de kommer åt. Tjatar om att släppas ut och vänder tvärt i dörren. Tillslut lyfter jag ut dem ändå och låter dem att vara ute på altanen en stund, i alla fall fem minuter. Det gör dem knappast lugnare till mods när de kommit in igen. Det tycks vara mitt fel att världen är vit och frusen. Och dessutom har jag bara köpt äcklig mat som båda ratar utan att ens lukta på den.
Ja, söndagsläget innebär diverse smått pyssel hemma. Jag ska sticka vidare på min senaste islandströja som är snudd på klar. Bara en rejäl polokrage kvar. Maken pysslar med sitt. Och i den andan låter vi dagen rulla på.


Morgontrött och frusen med en rejäl kaffe för att orka jobba klart. Mitt jobbdygn är i det närmaste färdigt. Bara lite morgonsysslor först.
Jag tänker ofta att jag ska gå hem och ta en stunds vila på soffan efter jobbet. Men så gör jag i princip aldrig. Hinner piggna till av det sista som tillhör mig att göra på jobbet och på hemvägen kanske jag stannar och handlar. Igång liksom. Kommer i regel hem och tar itu med veckostädningen det första jag gör. Torsdag som det är.
Denna vecka har varit intensiv med en hel del jobb vid datorn innan veckan kom till onsdagens dygnspass. Och när det var läge att stänga av datorn var det också läge att vila hjärnan med lite stickning.
Jag har inte alls hunnit med några bloggar eller att maka ihop nåt inlägg själv. Eller att se över månadens räkningar eller börja läsa den där nya boken jag lånat av Dottern.
Alltså har jag en plan även för den här kalla vintertorsdagen, den sista torsdan i januari. Först allt nödvändigt. Ett eftersläpande jobbsamtal. Inte mitt fel att det släpar men jag gick ändå med på att ta det efter jobbet idag så det blir gjort. Sen räkningarna och städningen.
Efter det blir det fri läsning. Av blogginläggen jag inte läst och så påbörja boken. Om jag ordnar det bra går det nog att sticka lite också.
Jamen då så. Sätt igång.
Ha en fin torsdag.

Måndag

I morse när jag kom hem från jobbet gjorde jag något ovanligt. Jag lade mig på soffan med min skogsgröna ullfilt som jag fick i julklapp och slappade ett par timmar. Bara så där! När jag kommer hem från ett dygnslångt arbetspass brukar jag alltid koka kaffe och sätta mig i soffan med stickningen. Inte bara vicka omkull med en filt över mig så där helt sysslolöst. Och kaffelöst!
Visserligen ingår en kopp kaffe mina morgonrutiner på jobbet innan jag slutar, men jag brukar ändå ta en kopp till hemma. Och stickningen därtill då såklart. Med något trivsamt på teve som sällskap och om de behagar även nån av katterna. Ibland får man ju den äran med en pälsklädd spinnare intill sig. Men ibland ser de bara aningen föraktfulla ut och väljer nån egen vrå helt utom synhåll.
Troligen behövde jag vila eftersom jobbnatten gav lite kass sömn men framförallt för att jag vaknade supertidigt och inte kunde somna om. Soffan och filten var inbjudande trivsamma när jag kom hem alltså. Stickningen hinner jag med senare.

När jag vilat klart hade jag ett givande telefonsamtal med Dottern. Sen tog jag itu med det där sopsorteringseländet. Allt var så mycket enklare förr i tiden när allt kunde förpassas till samma påse i soptunnan utanför. Nu ska det läggas i separata påsar och köras till kontainestället i närheten och fösas ner i rätt kontainer genom ett minimalt hål. Jag bekänner direkt. Jag är kass på att göra det där ofta. Samlar soporna på altanen i påsar och låtsas att dom inte finns. Sorterar först när jag suckat mig till ett beslut att det måste iväg.
Väl framme vid raden av gröna kontainers upphör det aldrig att förvåna mig vad folk anser vara återvinningsbara förpackningar. Det faktum att grejen inte går genom det smala inkastet borde vara en hint, om den tydliga skylten inte är till hjälp.
Jag har seriöst sett en grill stående på metallkontainern, en pulka på plastkontainern och en trälåda på papperskonteinern. Och en hel del annat som inte med bästa fantasi kan klassas som föpackningar. Man borde ha bilddokumenterat allt vansinne. För folk är i det fallet slöare än mig. Jag sparar på skräpet hemma ett tag, men jag sorterar åtminstone rätt och stoppar ner det i rätt inkast. Det där är värre än slött, det är ignorant. Att inte orka köra sina grovsopor till återvinningscentralen utan lämpar av dem för någon annan ta ta reda på. När du väl fått in grejerna i bilen vore det väl inte jobbigare att köra dem till rätt ställe?

Jaja, det är måndag.

Digitalt?

Årets kalender är precis som de senaste årens kalendrar egenhändigt fixad i en helt tom och vacker bok. Jag ängnade halva hösten åt att rita in månad för månad, vecka för vecka i denna bok och har nu en sprillans kalender för detta år. Varje veckouppslag helt olikt det förra och med gott om klotterutrymme.
Jag är fortfarande ingen älskare av dgitala kalenderformat. Varken i mobilen eller datorn eller iPad. Oavsett hur smidigt det kan synkroniseras mellan grejerna.
Det slår inte känslan av att bläddra i en riktig kalender i pappersformat och skriva själv med penna.
Det är lika med böcker, jag läser visserligen ibland e-böcker i paddan men allra bäst trivs jag med en riktig bok i handen. Om jag nu ska läsa alltså. Ljudböcker är heller inget för mig. Jag kan läsa själv. Gillar inte att ha folk pratande i huvudet på mig genom hörlurarna. Känner mig instängd och utestängd samtidigt. Helst lyssnar jag bara på mina egna tankar eller fåglarna om jag tar en promenad och vill inte ha sällskap av en malande röst i huvudet. Poddar lyssnar jag inte heller på. Jisses vilket pladder. Folk pratar i munnen på varandra och försöker höras mest. Har problem med radio av samma anledning ibland och det är väldigt sällan jag slår på den hemma. Enbart i bilen, och jag stänger genast av eller byter kanal om det pladdras för mycket. Därför blir det inte heller av att jag ger mig i kast med sommarpratare och vinterpratatare på radion. Dom säger säkert en massa bra men jag orkar inte lyssna på dem.
Däremot är jag väldigt digital med allt skrivande, som jag helst gör via nåt dokumentliknande. Skriver visserligen lite dagbok för hand i kalendern men om jag ska tänka ut nån särskild text gör jag det bäst över tangenterna.
I en del av mitt jobb måste jag försöka bli kalenderdigital å det snaraste. Ska få hjälp med det i veckan men vet ärligt talat inte om det kommer att funka eller om jag måste ha nån egenskriven variant som komplement. Kan man lära sig sitta i denna ålder? Jag ska ta mig an en helt ny arbetsuppgift och den ska utföras helt digitalt. Med start i en kalender och vidare till digitala möten, en slags utbildning, som jag ska leda. Jag får hoppas på tålamod av den som ska försöka få mig att sitta fint i veckan. Och att jag hunnit samla ihop trådarna tills det är dags för det första utbildningstillfället. Tänk om jag rentav blir så digital att jag hittar min fina kalender oskriven vid rsslutet? ….. Näe! Det kommer inte att hända.
Men på jobbet måste det faktiskt bli så. Suck.