Vår i luften!

Det var inget som anades i morse när jag åkte till jobbet. Den där våren som alla pratar om. Istället var det råkallt, grått och antydan till snöfall.
Det stod en katt vid ytterdörren medan jag tog på mig skorna. Musses klotrunda ögon manade mig att låsa upp och släppa ut. Jag förklarade för honom hur länge han skulle behöva vara ute i ruggväder om han gick ut. Han såg inte ut att instämma alls. Jamade ett ihållande näääääe. Men jag stod på mig och schasade undan honom innan jag skyndade mig ut och låste in den där bistra minen.
Jag håller vanligtvis ingen koll på detta väder i förväg. Har en sån app men den är mest oanvänd. Det är bara att titta ut liksom. Alltså var jag helt oförberedd på att solen plötsligt skulle bli synlig under dan. Jag förmodar att Musse satt hemma vid fönstret och fräste okvädningsord över sitt inlåsta tillstånd i allt det där våriga, vårdagjämning och allt.
Vårsolen behövde bara stå på sig en liten stund innan jag fann mig planera för gardinbyten och fönsterputs under morgondagen. När den väl blivit ledig. En del vårstädning står alltså på schemat. Det där vinterdammet måste jagas ut nu. Det gäller ju att vara beredd när det är dags att påbörja utelivet!

För trött

Ja, nån analys blir det inte ikväll. Ingen välskriven text heller. Och definitivt ingen debatt.
Jag är helt enkelt för trött för att foga ihop ord till läsvärdiga meningar. Det får bli ett enkelt god natt. I morgon är det en annan dag.

Seg och trött

Större delen av helgen har tillbringats på jobbet och inte mycket annat fick därmed plats i en liten helg. Vi hann med att klämma in ett födelsedagsfirande när jag kom hem på lördagen. Svärsonen fyllde år och vi bjöds på gofika. Resten av lördagen blev av stillsam hemmasort.
Söndagen tillbringades därefter i sin helhet på jobbet, ända från morgonen tills i morse när jag åkte hem.
Hela måndagen har varit av extremt segt slag. Antingen är det en rejäl latmask som tagit över eller så har jag fångat nån bacill. Som gör huvudet tungt och otympligt och allt annat ovilligt att ta sig för med nåt.
Jag föll för frestelsen och lade mig på soffan, letade upp en film och nånstans i halva vaknade jag av min egen snarkning. Fräscht. Ingen aning om vad filmen handlade om, så jag stängde av. Jag letade istället upp nåt enkelt att äta och återvände till soffläget. Där befinner jag jag mig stabilt fortfarande. Med tanke på snön som är ymnigare än önskat där ute så stannar jag i utvald position. Jag tror vi halkat tillbaka till början av januari eller nåt. Snön har inga planer på att ge sig heller.
Det där med mitt soffläge innebär att Maken kommer att få typ Oboy till middag efter sin arbetsdag. Men jag vet dels att han och kollegan mumsat en massa våfflor på jobbet och dels att han har planer senare. Övertygad om att han löser matbekymret själv och även skaffar hem lite mjölk på samma resa. (och kanske nåt ätbart till sega frun) Alltså segar jag vidare resten av dan och hoppas på ett lättare huvud till morgondagen. Har inte tid med nån seghet då.

Resan (en kort novell) del 3

Hon svängde snabbt in i den enda lediga luckan mellan två bilar på parkeringen. Stängde av motorn och tog ur nyckel. Så tyst det blev. Hon satt med utsträckta armar och händer som inte ville släppa ratten. Drog ett djupt andetag och rätade på sig. En paus nu. Strunt i den där mentala tideräkningen. Toaletten först, sen in och köpa nån god macka, eller kanske en korv med bröd, dricka och godis. Kanske en tidning att bläddra i medan hon satt i bilen och åt. Sen skulle hon dra på sig en tjocktröja och leta upp sin favoritlåt och hitta körglädjen igen. Då skulle hon nog snart vara hemma.
Hon lyckades släppa ratten och fick av sig bilbältet. Öppnade bildörren, med plånboken och mobilen i andra handen.

Där! Tyst. Stilla. Det var nu!

Hon fick ut ena foten ur bilen och var precis på väg att resa sig för att kliva ur. När hon liksom fastnade på nåt sätt. Halkade. Sträckte sig rejält i höften och försökte sega sig upp men slog ändå i backen med rumpan först och smällde in armbågen i dörrkarmen i fallet. Försökte hålla emot dörren så att den inte skulle slå in i den andra bilen. Plånboken och mobilen föll. Fan också! Skärmen!
Hon satt fast! Under bilen. Något. Höll fast hennes vrist! Hon sparkade för att komma loss men drogs allt längre in. Liksom raklång in under bilen. Hennes skrik försvann först i dundret av långtradare som passerade på vägen utanför. Men sedan tystades hon av något oerhört klibbigt och kallt som låg över hennes mun och en tyngd över hennes bröstkorg.

Ljuvlighet! Varmt och färskt och pulserande blod strömmade in i allt det kalla vita. Lät det värmas, lät det sjuda. Lät det komma till full kraft. Ahhh.

En man kom ut från macken med en korv och en Cola. Hoppsan, här hade nån haft rejält bråttom på toa! Inte ens stängt bildörren ordentligt. Det låg en okänd plånbok vid hans bil. Antagligen hade den ramlat ur den andra bilen när föraren skyndat på toa. Han ställde sin Cola på sitt eget biltak. Tog upp plånboken och gick in mellan bilarna, såg att bilbältet hamnat i kläm vid den där öppna bildörren. Därför den inte blivit ordentligt stäng. Ja, ja. Han lade in plånboken på förarsätet och föste undan bilbältet. Stängde till dörren.
Gick runt sin egen bil och öppnade, halade med sig läsken från biltaket innan han klev i. Han tyckte sig höra nån slags skrik men ingen syntes till. Det fanns ett par hus en bit ifrån. Var väl några ungar som lekte. Han satt där och tuggade i sig sin korv, drack ur sin läsk. Ingen kom ut till bilen bredvid. Det var inte hans problem, han hade i alla fall räddat en plånbok till dem. De kunde vara glada över hans ärlighet mitt i sin egen dumhet.
Han startade bilen och slog i backen, vände sig bakåt med ena armen om nackstödet intill och rattade ut bilen från parkeringen. Ena bakhjulet klämde till en mobiltelefon som låg under bilen medan hans svängde. Det var inget han märkte, han knäppte fast bilbältet och rullade iväg mot utfarten.

Belåtenheten spred sig och tentaklerna slappnade av. Blev liggande slapp och skön på den iskalla marken. Så stilla. Så nöjd. Igen en stund.

Ingen kunde förstå vart föraren till den röda Audin tagit vägen. Den stod vid macken i flera dagar innan ägaren gick för att undersöka saken.
Dörren olåst, en plånbok i framsätet, en väska på sätet intill. I plånboken fanns körkort som polisen fick uppläst för sig vid ett samtal dit. Överensstämde med en person som anmälts försvunnen. Registreringsnumret likaså. Men ingen hade sett henne komma. Ingen hade sett henne försvinna. Mackägaren kunde inte minnas när han först lagt märke till Audin. Det parkerade otaliga bilar på hans lilla parkering dagligen. Polisen undersökte bilen, snackade med anställda men ingen kunde komma med en förklaring.
Bilen bärgades, för att köras iväg och gås igenom. Under den låg en vit trasa, eller om det var en slags papper eller plast. Mackägaren såg den när bilen precis dragits upp på bärgaren, men hade fullt upp med annat just då. Det där fick han städa bort senare.

En silverfärgad Toyota var på väg därifrån och backade sakta ut för att inte vara i vägen för bärgaren. Blev stående stilla en stund på tomgång, i väntan. Bärgaren åkte först med sin last av övergiven röd Audi. Därefter backade Toyotan ut ordentligt och lämnade parkeringen strax bakom bärgaren. När båda åkt gick mackägaren för att städa upp. Men då var det där vita skräpet borta. Jaha, det hade väl blåst iväg. Inte undra på det som det blåste upp just nu. Det låg en förning om snöstorm i luften. Han ryckte på axlarna och skyndade tillbaka in i värmen.

Den silverfärgade Toyotan blinkade för att komma ut på vägen. Tog sikte på motorvägen framöver och var glad att bärgaren valt att åka åt det andra hållet. Snön yrde redan lite smått i luften.
Föraren skruvade upp värmen på högsta nivån. Fasen vad kallt det hann bli i bilen bara man stannade en liten stund. Riktigt huttrande kallt var det …

 

SLUT

Resan (en kort novell) del 2

Det spelade ingen roll hur högt hon ställde in värmen! Trots all varmluft fläkten producerade mot henne i full kraft, frös hon huttrade. Hon försökte arrangera sin halsduk om axlarna med en hand i taget. Ovillig att stanna som man blir när vägen hem är lång och körtempot är igång. Ovillig att lämna bilbubblan som om världen utanför var ett hot och tidtagaren inombords manade på henne. Ingen tid att passa, ändå skulle det inte sinkas tid genom att stanna i onödan.
Det var torrt i halsen, aningen hostig nästan. Stolsvärmen spred sig under henne och hela hon satt innanför sig själv och darrade. All glädje med bilkörningen var utbytt mot rastlöshet och obehag. Det verkade evighetslångt hem. Inget blev heller bättre av att hon hela tiden tänkte på hur långt det var kvar. Hon tog ett beslut om att stanna, trots allt. På en bra mack, där det fanns både toa och butik. Det skulle bli bra. Hon såg redan fram emot chokladen att hålla sig sysselsatt med resten av vägen.

Det tilltog nu. Samlade sin kraft. Kände tydlig kontakt, precis ovanför. Där låg löftet, doften, pulsen. Som krävdes, som åtråddes. Tillgången var nära igen.

Europavägen gick rakt igenom en större stad, som en flod bryter sig in mellan två berg. Stad på bägge sidor om hetsiga körbanor, avfarter och påfarter som ledde bilar åt olika håll. Ett myller i ett genomtänkt system. Man skulle ha sett det ovanifrån, som ett uppritat mönster på ett papper. Det var inget hon räddes i vanliga fall. Men nu, hon satt spänd. Ena foten på gaspedalen, den andra hårt tryckt mot bilgolvet för att liksom hålla sig fast. Nästan lyft från sätet och ingenting av hennes vanliga körglädje och trivsamma bilstämning fanns kvar. Det skulle bli absolut nödvändigt att stanna, snart. För att kunna pausa lite, äta nåt, gå på toaletten, köpa för mycket godis eller vad som helst som kunde distrahera tanken på … Ja? Tanken på vad? Något hemskt, nåt obehagligt och farligt? Det här var sanslöst sjukt! Hon försökte nynna med i en låt men fick inte grepp om vare sig texten eller vilken låt det var.
När staden var passerad och hon äntligen svängt av mot nästa delmål skulle det komma en bensinmack på höger sida. Där hade hon stannat förr. Det var bara att fortsätta en liten stund till, sen skulle hon kliva ur bilen och andas frisk luft och hitta tillbaka till sig själv och den stabila bilförare hon faktiskt var.

En härlig förväntan låg och klängde sig fast. Under bilen klängde den i taniga fingrar. Förvandlingen var fullbordad. Ögon hade öppnats. Smala mörka springor. Hunger. Doften av det härliga som så starkt trängde genom dofter av bensin, olja, asfalt och smuts. Allt som fanns var en koncentrerad punkt ovanför. Söt. Lockande. Begärlig. Snart …

Avtagsvägen blev tillslut anträffbar, ner från motorvägen i en cirkel under den, in på riksvägen. Nästan direkt skymtade hon flaggan som tillhörde macken. Hastighetsskyltarna ignorerade hon fullständigt och blev tvungen att bromsa hårt när fartkameran dök upp i vägrenen. Gasade på igen så snart den var passerad och kunde strax svänga in mot det som nu verkade vara den enda räddningen. Macken på höger sida av vägen var äntligen synlig.

Resan (en kort novell) del 1

Ljuset ovan skogskanten var aningen glödande. En skarp kontrast mot de mörka träden, decembermörkret var på väg att ge efter. Det nya årets ljusare tider kom med färger som steg allt högre och färgade himlen rosaaktigt orange. Dagen skulle bli ljus och blå tydligen. Men ännu var det ett bekvämt mellanting mellan natt och dag. Behagligt att ta in.
Biltermometern visade på nästan tio minus utanför, men inne i bilen hade hon ställt in en trivsam temperatur. Musiken från Spotify-listan var anpassad för en lång dag vid ratten. Omväxlande och uppiggande, just nu den där poppiga låten från melodifestivalen som hon älskade. Den höjde humöret och fick fingrarna att dutta takten mot ratten. Automatiskt sträckte hon ut ryggen jäms med ryggstödet där hon brukade hitta sitt körläge. Det krävdes en acklimatisering för att anpassa sig till några timmars körning. Det var hon och bilen nu, i gemensam kombination längs vägarna. Hon älskade verkligen att köra bil och hon älskade att vara ensam i bilen. Att stänga bildörren om allting utanför och dra på sig bältet. Känna sätet under sig, ratten i händerna och vibrationen från bilen. Rulla i väg och bara låta allt passera som bilder man inte behövde ta hänsyn till. En stunds fritt spelrum för vilka tankar som helst.
Bilen tycktes också finna nöje i körningen, låg mjukt längs vägen och smet snyggt i kurvorna. Dessutom var det ännu jullov för många och därmed lugnt i trafiken.
För tillfället var vägen skogig och slingrande för att leda ut henne till andra sidan där den mer raka och stabila E märkta vägen drog fram med sina dubbla filer. Ett litet sömnigt samhälle hade placerat sig i mitten av skogen. Tvingade henne att sakta ner till knapp styrfart genom tråkiga avsmalnande midjor på vägen. Man ville väl undvika fartdårar genom sitt lilla centrum. Fast det hade sannerligen piggat upp. Tråkiga hus, en vacker kyrka vid åkanten, den enda lilla affären med skrikiga löpsedlar på väggen och en ensam man med rollator på trottoaren. Sen var allt bortglömt i backspegeln och vägen breddade sig och ökade hastigheten igen. Fick tillbaka skogen på sidorna om.

Precis ur en kurva såg hon något ligga på vägen, orörligt. Ett djur? Analysen artbestämde det till endast en trasa, nåt slags papper eller plast när hon närmade sig, men hon lät ändå bilen passera mitt över för att inte köra på. Passerade över och plötsligt såg hon sig själv som ovanifrån. Tiden slog ner på farten till en sorts reprishastighet och hon fastnade i en rysning. Ryggen stelnade och trots värmen i bilen knottrade sig huden. Hon drog ner tröjärmarna över handlederna och skruvade upp värmen ett snäpp. Det blir ändå lite kallare att bara sitta stilla och det var trots allt rejält kallt ute. Bilrutan närmast henne kändes isande.
Det där på vägen syntes inte i backspegeln.
Ett märkligt obehag lade sig som en tung arm om axlarna. Något fick henne mitt i allt att sucka djupt. Precis som om hon gråtit länge. Hon lättade ett hårt tag om ratten och tvingade ner axlarna en bit, skruvade upp volymen på musiken för att försöka hitta tillbaka till den där sköna körstämningen hon haft nyss. Hon sträckte ut högerhanden och grävde runt i väskan hon ställt på sätet intill. Fortfarande med blicken på vägen. Lyckades hitta läppceratet och strök några varv över de torra läpparna. Gned dem mot varandra för att jämna ut och suckade ut ännu en tung pust som inte på nåt vis lättade något tryck.

Det var som om den ruvade. Väntade. Bidade sin tid och samtidigt återhämtade sig. Hade vittring och kände kontakt igen. Klängde sig fast och kom sakta till liv. Tentakel för tentakel sträcktes ut i ett pulserande men ändå avslappnat läge …

Kära medtrafikant!

Har du tänkt på att det finns ett helt underbart kommunikationssystem för oss i biltrafiken? Det är ett system som går över alla språkgränser dessutom. Bara en sån sak. Alla kommer att förstå dig!
Med hjälp av en liten spak förnämligt och bekvämt placerad vid ratten kan du meddela övriga trafikanter vad du ämnar göra. En liten fingerrörelse är allt som krävs. I motsats till cyklister som är tvungna att använda hela armen. Du petar bara till den åt samma håll som du ämnar svänga, och så vet alla i din närhet vad du har för avsikt. Just ämnar, är elementärt! För alla kan tydligt se att du svänger när du väl svänger. Det är inte precis i det ögonblicket spaken ska användas. Nej. Ta och peta till den en stund innan! Det är nämligen där hemligheten sitter. Att meddela medtrafikanter, både bilburna och andra och även de som gett sig ut i trafiken till fots, vad du har för avsikt framöver underlättar onekligen en hel del för hur man själv ska tänka.

Säg att du har tänkt svänga i en korsning framöver för att du ska komma till din destination. Ingen av oss andra vet vart du är på väg! Precis så är det. Vi skiter också i det, åk vart du vill bara. Men alla runtomkring dig kommer att prisa din körförmåga och intelligens om du hittar spaken i god tid innan du svänger, så att den egna körningen kan planeras på ett smidigt sätt. Att slippa tvärbromsa för någon som bara svängde helt otippat, i synnerhet i halt och moddigt väglag med en tonTung långtradare bakom sig till exempel. Även när du äntrat en rondell är det schysst om du kommunicerar med oss andra när du avser åka ur rondellen. Då behöver vi inte stå där som fån och bilda kö.

Visst är det finurligt! Prova nästa gång du satt dig vid ratten ska du se hur enkelt det är. Och hur mycket smidigare allt flyter.

Smått plock

När inte sinnet räcker för nån djupare utsvävning funkar det bra att ösa ur sig lite av varje.

  • Jag fick meddelande om att mobilen fanns att hämta redan i dag. Det skulle ta tio dagar men dom klarade det på hälften av tiden. Man hade också hittat ett knasigt moderkort och bytt detta så nu ska allt förhoppningsvis jobba som det ska.
  • Snön är verkligen inte klar med oss!
  • Folk i trafiken … kan bli galen på vissa. Var fasen fick dom körkortet ifrån?
  • Jag har jobbat bara ett vanligt dagpass idag. I regel jobbar jag dygn alla onsdagar, utom en som inträffar var sjätte vecka och den förvånar mig lika mycket varje gång. När klockan blir fyra och jag ska gå hem och tillbringa en onsdagskväll i hemmasoffan. Hur gör man det?
  • Moppebilar … vem tänkte ut att det var klokt att ha små bilar som ser ut som vilken bil som helst med oövervakade sextonåringar vid ratten? Och med bilen full av kompisar i samma ålder. Och eftersom bilen ser ut som vilken bil som helst finns inget annat än nummerplåten som visar oss andra trafikanter att vid ratten sitter en förare med enbart moppekort. Och det är inte alltid man hinner notera nummerplåten. Den föraren behöver hantera trafiken på samma sätt som oss med ett riktigt körkort. Och där haltar det rejält. Tack vare min reaktionsförmåga och körvana är en av dessa bilar ännu intakt … unga män lär ska vara farligast i trafiken, och nu har vi en massa ungdomar i moppebilar mitt bland oss. Är det klokt det? Jag har sett flertalet exempel på att det är mindre klokt senaste tiden. Dom behöver mer utbildning!
  • Katterna driver oss till milt vansinne just nu. Dom tjatar om att gå ut, bara för att en kort stund senare tjata om att gå in och så ska dom strax ut igen. Typ om och om igen. Värst är det i gryningen. När man väcks av ett mjau som inte tänker ge sig vid tidsangivelser som innefattar noll fyra. Jag vill ha våååår. Så dom kan hållas ute som de behagar.
  • Det retar mig när radio och teve-folk kommer med pekpinnar som om vi vanliga är totalt utan fungerande hjärnceller. Det snöar idag, sa radiomänniskan i morse. Nähä! Så tänk på det fortsatte hon. Okej Nu tänker jag på snö eller vad vill hon. Jo, så du klär dig varmt och tänker på att det kan vara halt på vägen! Shit, jag som tänkte gå ut i shorts, högklackat och köra hundratio knyck hela vägen till jobbet. Tuuur att du sa!
  • Nu återgår jag till stickningen!

Idag

Idag postade jag den stickade islandströjan till Brorsan. Klurigt det där med att posta nåt. ”Hur vill du skicka det?” Tja … ”Som brev eller paket?” förtydligade kassörskan då. Tydligen är det billigt och osäkert att skicka brev. Inte säkert att dom kommer fram. Fram vill jag verkligen att tröjan jag stickat ska komma! Så jag valde då det dyrare paketalternativet. Nu när hon ändå stod där och jinxade. Då ska det väl förhoppningsvis komma säkert fram då.

Idag hämtade jag också ut nytt garn till nästa tröja. Nu är det BrorsDotterns tur. Beställde garnet i hennes eget färgval i går på eftermiddagen! Och kunde redan nu hämta. Alltså påbörjar jag islandströjanummer sex strax.

Idag lyste vårsolen in genom fönstren med full kraft. Jag tycker som sagt inte så mycket om att ha den inne i huset. Drar ner rullgardinerna. Men trots solen var det riktigt kallt ute, inget som alls lockade till utevistelse.

Idag borde jag ha kört omkring med dammsugaren lite. Det är så själva den vad mycket damm den där solen hittar. Ytterligare en anledning till rullgardinen. Då slapp jag se vad jag borde ha gjort.

Idag har jag varit helt ledig. Då brukar jag börja dan vid teven med kaffe och en stunds stickning. Liksom hasa runt i morgonrocken ett tag. Himla skön start på en dag. Resten av veckan, inklusive helgen, är jobbdagar/nätter så jag kunde få unna mig en slö start.

Idag börjar äntligen mitt favoritfavoritprogram på svt. Trädgårdstider. Det är så otroligt trevligt. Långsamt och skönt tempo. Massor av trädgårdsinspiration och tips och råd därtill. Jag kunde inte hålla mig! Tittade på avsnittet redan i morse eftersom det är möjligt via svtplay. Men det kan mycket väl hända att jag tittar en gång till när det sänds också.

Ett rum (i ett rum)

Jag ser ett rum, en liten del av ett rum. Fönstret med små blyinfattade rutor står helt uppställt och genom rutorna skymtar en jordglob som ställts i hörnet. På den enfärgade stenväggen intill, en tavla i bred och sirlig guldram. Naturmotiv som målats i olja. Rummet i sig är pampigt och dunkelt, även dagtid.
Det går faktiskt att urskilja ljudet av fågelkvitter utanför, och känna en svag sommarbris dra in. Varför skulle man annars öppna fönstret så vitt? Kanske för att släppa in mer ljus?
Precis där vid det öppna fönstret står ett bord täckt av en tjock, vävd duk med vackert mönster. Nästan som att man kastat en rejäl matta över bordet, skrynklad i veck över bordsytan. Som om någon skjutit den framför sig när den hasat för långt ner mot golvet men inte haft tid att släta ut den. Fransarna viker sig mot det rutiga golvet, skrivdonen på bordet, bläckhornet där pennan just doppats. Pennan i ena handen och den andra vilar mot pappret som för att hindra det från att fladdra till.
Ett koncentrerat ansiktsuttryck omgivet av ett mjukt lockigt hår. Personen som just vankat av och an i rummet letades den rätta formuleringen. Och så hastigt slagit sig ner på stolen, halvt vriden mot bordet och med benen korsade vid vristerna. Ivrig att få ner på papper, det som just kom till sinnet. Jag kan känna igen den känslan. Av hastigt påkomna ord och formuleringar.
Puffiga vita skjortärmar omger de smala handlederna och vida, rejält uppvikta rockärmar strax ovanför. Rockskörten som hastigt kastats undan innan man slog sig ner på stolen. Håret, det halvlånga och lockiga som fösts in bakom örat för att inte vara i vägen, men som ändå faller tillbaka ner över kinderna. Kråset innanför rockkragen. Skorna, rakt avskuren tå, svart sidenrosett vid vristen. Korta puffiga byxor över en slags benkläder som vi skulle kalla leggings. Hatten med plym som hängts över stolens ryggstöd. Kläderna är en mans, men ansiktet och händerna känns kvinnliga. Kanske är det ändå en väldigt ung man. Eller så är det en kvinna, som i en tid när kvinnor skulle hållas tysta och insnörda i hårda korsetter tagit sig friheten att få skriva. Valt att klä sig som en man för att få vara fri.
Det enda viktiga är ändå orden på pappret. Jag kan avundas personen orden, koncentrationen, lugnet som omger hela bilden. Kanske tickar en klocka någonstans i rummet. Eller så tycker jag bara det, för att just min klocka tickar så starkt.
Precis där intill tavlan.
Med bilden.
Av ett rum.
Med en skrivande person.
Och nog är det ändå lite märkligt, hur en solreflex en dag belyste just precis de där skrivande händerna! På tavlan som jag hängt i mitt bibliotek. Omgiven av flera andra tavlor på samma vägg. Tavlan som lockade mig just med sin stämning av skrivande lugn. Den kom med mig hem från en loppisrunda och hela tavelväggen fick byggas om för att göra plats för denna skrivande person. Där sitter den nu, och inspirerar.