Måndag

I morse när jag kom hem från jobbet gjorde jag något ovanligt. Jag lade mig på soffan med min skogsgröna ullfilt som jag fick i julklapp och slappade ett par timmar. Bara så där! När jag kommer hem från ett dygnslångt arbetspass brukar jag alltid koka kaffe och sätta mig i soffan med stickningen. Inte bara vicka omkull med en filt över mig så där helt sysslolöst. Och kaffelöst!
Visserligen ingår en kopp kaffe mina morgonrutiner på jobbet innan jag slutar, men jag brukar ändå ta en kopp till hemma. Och stickningen därtill då såklart. Med något trivsamt på teve som sällskap och om de behagar även nån av katterna. Ibland får man ju den äran med en pälsklädd spinnare intill sig. Men ibland ser de bara aningen föraktfulla ut och väljer nån egen vrå helt utom synhåll.
Troligen behövde jag vila eftersom jobbnatten gav lite kass sömn men framförallt för att jag vaknade supertidigt och inte kunde somna om. Soffan och filten var inbjudande trivsamma när jag kom hem alltså. Stickningen hinner jag med senare.

När jag vilat klart hade jag ett givande telefonsamtal med Dottern. Sen tog jag itu med det där sopsorteringseländet. Allt var så mycket enklare förr i tiden när allt kunde förpassas till samma påse i soptunnan utanför. Nu ska det läggas i separata påsar och köras till kontainestället i närheten och fösas ner i rätt kontainer genom ett minimalt hål. Jag bekänner direkt. Jag är kass på att göra det där ofta. Samlar soporna på altanen i påsar och låtsas att dom inte finns. Sorterar först när jag suckat mig till ett beslut att det måste iväg.
Väl framme vid raden av gröna kontainers upphör det aldrig att förvåna mig vad folk anser vara återvinningsbara förpackningar. Det faktum att grejen inte går genom det smala inkastet borde vara en hint, om den tydliga skylten inte är till hjälp.
Jag har seriöst sett en grill stående på metallkontainern, en pulka på plastkontainern och en trälåda på papperskonteinern. Och en hel del annat som inte med bästa fantasi kan klassas som föpackningar. Man borde ha bilddokumenterat allt vansinne. För folk är i det fallet slöare än mig. Jag sparar på skräpet hemma ett tag, men jag sorterar åtminstone rätt och stoppar ner det i rätt inkast. Det där är värre än slött, det är ignorant. Att inte orka köra sina grovsopor till återvinningscentralen utan lämpar av dem för någon annan ta ta reda på. När du väl fått in grejerna i bilen vore det väl inte jobbigare att köra dem till rätt ställe?

Jaja, det är måndag.

Digitalt?

Årets kalender är precis som de senaste årens kalendrar egenhändigt fixad i en helt tom och vacker bok. Jag ängnade halva hösten åt att rita in månad för månad, vecka för vecka i denna bok och har nu en sprillans kalender för detta år. Varje veckouppslag helt olikt det förra och med gott om klotterutrymme.
Jag är fortfarande ingen älskare av dgitala kalenderformat. Varken i mobilen eller datorn eller iPad. Oavsett hur smidigt det kan synkroniseras mellan grejerna.
Det slår inte känslan av att bläddra i en riktig kalender i pappersformat och skriva själv med penna.
Det är lika med böcker, jag läser visserligen ibland e-böcker i paddan men allra bäst trivs jag med en riktig bok i handen. Om jag nu ska läsa alltså. Ljudböcker är heller inget för mig. Jag kan läsa själv. Gillar inte att ha folk pratande i huvudet på mig genom hörlurarna. Känner mig instängd och utestängd samtidigt. Helst lyssnar jag bara på mina egna tankar eller fåglarna om jag tar en promenad och vill inte ha sällskap av en malande röst i huvudet. Poddar lyssnar jag inte heller på. Jisses vilket pladder. Folk pratar i munnen på varandra och försöker höras mest. Har problem med radio av samma anledning ibland och det är väldigt sällan jag slår på den hemma. Enbart i bilen, och jag stänger genast av eller byter kanal om det pladdras för mycket. Därför blir det inte heller av att jag ger mig i kast med sommarpratare och vinterpratatare på radion. Dom säger säkert en massa bra men jag orkar inte lyssna på dem.
Däremot är jag väldigt digital med allt skrivande, som jag helst gör via nåt dokumentliknande. Skriver visserligen lite dagbok för hand i kalendern men om jag ska tänka ut nån särskild text gör jag det bäst över tangenterna.
I en del av mitt jobb måste jag försöka bli kalenderdigital å det snaraste. Ska få hjälp med det i veckan men vet ärligt talat inte om det kommer att funka eller om jag måste ha nån egenskriven variant som komplement. Kan man lära sig sitta i denna ålder? Jag ska ta mig an en helt ny arbetsuppgift och den ska utföras helt digitalt. Med start i en kalender och vidare till digitala möten, en slags utbildning, som jag ska leda. Jag får hoppas på tålamod av den som ska försöka få mig att sitta fint i veckan. Och att jag hunnit samla ihop trådarna tills det är dags för det första utbildningstillfället. Tänk om jag rentav blir så digital att jag hittar min fina kalender oskriven vid rsslutet? ….. Näe! Det kommer inte att hända.
Men på jobbet måste det faktiskt bli så. Suck.

Lite av allt

Så här såg min torsdagskväll ut. Ett glas vin och en ny stickning i lugn och ro med teven i nåt lättsamt läge. Alltså med något som varken avhandlade den härjande pandemin eller den härjande avgående presidenten over there. De där två nyheterna är rätt överväldigande i alla kategorier just nu och inget jag orkar med i trivsam tröjstickning. Helst ville man sippa både pandemin och presidenten. Båda är hänsynslösa egoister helt enkelt. Nåt som historien kommer att se tillbaka på med fasa.

Vi blev med snö i veckan. Mycket snö och många minusgrader dessutom. Vinter liksom. Precis vad vi förväntar oss av januari egentligen. Jag har skottat en hel del redan och funderat över varför vi inte har nån snöslunga. Grannen matar på med sin så snön står som en kaskad runtomkring honom. Medan jag sliter med snösläden. Orättvist. Det är bra träning brukar en del träningsfolk påstå att snöskottning är. Nej, den är mest bara jobbig, skapar irritation och riskerar att skada ryggen.

I dagarna nådde vi vägs ände med den där blivande boken. Jippiii. Det innebär allt allt är skrivet, att de få som läst lämnat sina synpunkter och att vi diskuterat dessa. Och synpunkterna är nu också ändrade till något bättre, kanske inte alla, men de jag ansåg var berättigade.
Därmed är det dags att fundera över vilka förlag som kan ha intresse av denna berättelse. Som är allt annat än lättsam. Det blir nästa steg.

Min helg är en jobbhelg. Egentligen skulle jag ha jobbat redan i natt men har valt att ta bort den och är därmed ledig till söndag när jag ska jobba dygn. På det viset blir det faktiskt både ledig helg och jobbhelg. Inte så tokigt faktiskt. I mitt sinne är det just fredagen och lördagen som är det bästa av helgen. En trivsam fredagskväll med nåt gott att äta och en långsam lördagsmorgon med hela dagen framför sig är härligt. Visst är söndagen också en bra dag som jag gärna har ledig men det gör mig inte så mycket att jobba då. Hellre det än de andra två. Dessutom är det helgstämning även på jobbet, så det kan vara lite mysigt ändå.

Katterna släpar med svansarna här inne i detta snörika kallväder. Hela varelsen skriker av uttråkning när de hoppar upp i ännu ett fönster. Bara för att uptäcka att allt är kvar. Båda tvärvänder i dörren bara för att tjata om att vi ska öppna den igen en kvart senare. Ibland tar de som ett djupt andetag och springer ut ändå. Skakar tassarna och burrar upp pälsen. Gör vad de ska i nån skottad del av garageuppfarten och skyndar tillbaka mot trappan. Eller lyckas pulsa genom snön till altanen. Så nära husgrunden som det är möjligt. På altanen finns det varma sittplatser så att det går att vara ute en stund i alla fall. Men det är ingen av dem som har nån lust att vara ute på natten just nu. Ingen tjatar om uteliv vid fyrasnåret på morgonen heller. Skönt ändå. Det gör mig inget om det hålls kallt ett tag nu.

Januari har redan tagit sig hallvägs. Inget i den delen innebär någon ljusning av det så kallade rådande läget. Jo, vaccin pågår men innan det är stabilt är det fortfarande typ utförsbacke med allt dystrare siffror. Ju längre tiden går desto större mirakel att man klarat sig tycks det vara. Hoppas vi slipper snubbla över nåt målsnöre utan kan få ta oss an detta med vaccin i lugn och ro och därmed nya förhoppningar om någon slags lättnad i läget. Det riskerar att bli ett i allra högsta grad ett märkligt år igen. Utan allt det där vanliga. Kanske fram mot hösten kanske … säger dom. Folk har egentligen ledsnat för länge sen och det kan bli svårt att motivera till avsaknad av allt vanligt ännu en sommar. Nåja. Nu ska dysterkvist ta sig an en ledig fredag.

Nytt år igen

20210101
När tolvslaget ringdes in på tv i nyårsnatten gick vi ut med vårt bubbel och tittade på grannarnas fyrverkerier som glittrade över vårt hustak. Vi hade inga egna, har inte haft det på åratal. Grannarna har tillräckligt och jag tycker egentligen väldigt synd om alla djur när himlen sprakar och smäller. Kattgrabbarna höll vi inomhus för säkerhets skull. De är lite rädda för allt smällande och hade nog inget emot att få gömma sig inne medan vi gick ut. Konstig omväxling kanske de tyckte, när de släppte ut sina människor i natten.
En del grannar var också ute med sina champagneglas och vi skålade på avstånd och hade alla förhoppningar om ett bättre år där det kanske kan bli nån ordning på allt.

20210102

Årets andra dag satt vi i bilen för en tur och retur till Falun. Dottern skulle tillbaka till studentlägenheten efter sitt jullov och Maken och jag valde att skjutsa henne för att hon skulle slippa ta tåget. Jag roade mig i vanlig ordning med stickning hela vägen. Ett par varma ullsockor som jag påbörjade i väntan på det garn jag nyss beställt till ytterligare en tröja. Jag köpte ett sånt fantastiskt mönster alldeles i slutet av året och det ska bli det här nya årets första tröja. Bara garnet kommer nån gång. När vi släppt av Dottern och hennes packning utanför huset vände vi och åkte raka vägen hem igen. Inga stopp någonstans, bara direkt hem.

20210103

Årets tredje dag vaknade jag och insåg att julen var slut. Vi drack kaffe i skenet av granen och alla stjärnor men sen fick det vara nog. Allt åkte ner och julen städades ut ur huset som det brukar heta.
Jag är oftast inte riktigt så snabb med detta, väntar gärna till efter trettonhelgen. Men det var så lockande att få hänga upp nya gardiner i det nyrustade vardagsrummet. Som hittills bara varit juligt. Nu var det trevligt att få se det utan pynt och utan allt rött som hör min jul till.
Det blir alltid så mörkt när julbeslysningen åker ut men efter ett tag har man vant sig med den vanliga belysningen av smålampor. Vi har inte hunnit, eller ens brytt oss om att skaffa nya lampor ännu. Men nu kan vi börja fundera över vad vi ska ha för taklampa eller annat belysningsgrejs i detta rum.

20210104

Den fjärde dagen detta år vaknade vi med snö äntligen! Inga mängder, men tillräckligt för att det ska vara övervägande vitt. Jag tog en eftermiddagspromenad för att se allt detta nya vita. Det var lite smått som behövde handlas så jag gick till den lilla butiken som finns på närmast håll. Vi håller oss mest till den nu. Där är det aldrig nån trängsel och de har vad vi behöver. Jag gick vägen förbi sjön tillbaka hem. Där är det fint alla årstider.

20210105

Idag är det så typ helg igen. Trettondagsafton. Maken har jobbat halvdag och själv var jag ledig. Jobbar dock i morgon istället. Nu hänger vi i soffan med Katterna i trivsamt mys. I väntan på en leverans av hamburgare som vi nyss beställde. Kändes alldeles lagom idag.
Min julamaryllis hade ingen lust att blomma till jul. Kanske tyckte den att det redan fanns så mycket rött pynt. Desto trevligare att ha den nu.

Gott nytt år, törs man säga det?

Året går mot slutet och man får lust att brista ut i nåt slags unisont äntligen. Som om allt vore över i och med det. Och med allt menar jag det där eländet som dominerat året och som gör att de flesta kategoriserar detta tjugotjugo-år till ett skitår. Med all rätt.
Vi har omgivits av ord som ingen av oss kunde tro skulle komma till användning den där mörka decembernatten för ett år sedan. Där vi stod i champagneyran och såg fyrverkerierna braka lös.
Medan året fortfarande var alldeles nytt fick vi bittert ta oss an en ny virusvariant som drog vidare till en epedemi och sedan gick på i nån slags respektlöshet och byggde ut sig till pandemi. Det var ett ord vi inte använt i något verkligt sammanhang på väldigt länge.
Nu inför ännu ett nyår ville vi alla se nån ljusning och vändning och hoppas på tider där en kram inte längre är nåt att akta sig för.
Hm.
I går tillkom ett nytt ord för denna virussörja. WHO varnar för att det kan bli en Endemi av alltihop. Alltså att vi aldrig blir av med nitton-viruset utan måste lära oss leva med det för all framtid med alla finurliga mutationer och allt som det hittar på.
Ja, det är så man önskar att det var första april istället. Att nån skulle brista ut i ett glatt. ”ja bara skoja!” Men näe. Det är alldeles verkligt även om en del försöker påstå motsatsen medan de anmäler sig på ännu en konspirationsgrupp på nätet.

Nå. Nu krävs rejäla påslag av positivitetstänket. Hur summerar man bäst ett skitår?
Faktum är att vi ännu är friska i min familj. Har vi klarat oss så här långt måste vi väl trots allt ha gjort nåt rätt och fortsätter vi på det viset så kanske vi slipper undan med blotta förskräckelsen.
För egen del har året ändå rullat på i inte allt för otrevliga spår. Ingen i min närhet har drabbats hårt av detta. Vi har hunnit må rätt bra också. Hittat en trivsam lunk som på sätt och vis varit väldigt vilsam. Vistast väldigt mycket i hemmets vrå och dessutom snyggat upp en del av hemmet med hjälp av färg och tapeter och en del nya hyllor.
Semestern birdog med skön vila även den och enbart hemma. Det var inget som var ovant för vår del. Så brukar vi för det mesta välja att ha våra semestrar. Njuta av trädgården och hemmalivet under långsamma dagar utan speciell planering.
Jag har stickat en massa olika plagg och Maken har byggt en massa olika legobyggen.
Och det roligaste är att jag har skrivit en bok också. Håller på med den allra sista slutredigeringen och sen ska den ut och prövas av hårt granskande förlagsögon.
Dottern kom in på sin utvalda utbildning och själv fick jag lite nya jobbuppdrag. Så näe, de har inte varit ett skitår! Rent egoistiskt sätt.

Men, visst! Det var länge sen vi fick träffa en del familjemedlemmar eller vänner och allt sånt. Tjejträffar funkar online, men det är självklart inte samma sak. Att se den där gulliga lilla Brorsons sonen på små filmsnuttar och bilder funkar också, men det är verkligen inte samma sak som att verkligen få lära känna honom. Allt det där mänskliga. Att vi som är sådana flockdjur fick ett sånt avståndstagande ok att bära på. Håll avstånd, håll undan och träffas inte. Ja, ja. Deppigare årskrönika har väl sällan slådats och jag gissar att den är långtifrån ensam i sin genre.
Men!
Vaccinet är trots allt här. Och det kommer mer via hemliga transporter hela tiden och snart har allt fler fått det.
Julen har varit trivsam omän annorlunda och alla var nöjda med sina julklappar!
Jag tror det blir god mat i morgon och hoppet är det sista som lämnar oss trots allt. Har vi hackat oss igenom all denna förvanskning från virus till pandemi ska vi väl mäkta med att hantera en endemi också. Det finns mycket klokskap i världen som bidrar till att det på nåt sätt blir det bra. Med tiden. Om vi hjälps åt.
Gott nytt år!

Idag firar vi

Maken fyller nämligen år idag. Hela femtionio sådana. Vart tog tiden vägen hur gick det till liksom?
Nåja. Det är ett stillsamt firande utan gäster i år.
Jag var först uppe och fixade kaffe och värmde lussebullar. Därtill tände jag en massa ljus i bibblan och sen fikade vi i godan ro.
Till lunch blev det väldigt enkelt, varsin äggsmörgås bara, medan vi roade oss med den trivsamma julfilmen Love Actually. Med stickningen, ett par dåsiga katter och mysläge. Sett den otaliga gånger, typ varje jul bara för att den är så bra.
Efter det åkte vi och klarade av ett par snabba ärenden och sen hem igen. Maken satte upp en hylla bara så där och jag påbörjade middag. Ett gäng stora potatisar in i ugnen för bakning och ett samtal med Dottern under tiden.
Hon anländer först i morgon och därmed får våra presenter till Maken vänta tills dess.
Middagen bestod sedan av loaded potatoskins och fläskfilé-medaljonger i sweetchilisås. Vi tog varsin snaps till detta, och ett gott rött vin för min del.
Nu är middagen undanstökad och kvällen lugn. Bra musik och ryggläge i soffan. En och annan skumtomte och allmänt bara nöjd och glad.

Show

Vi hörde på morgonteve att det skulle bli onlineshow till kvällen. Med Måns Z och Per Andersson och det lät så kul, att få möjlighet att se en alldeles ny show, live hemma i soffan. Jag kollade upp eventet och för en hundring per person kunde vi få ta del av detta. Fantastiskt. Vi köpte biljett. Fick genast ett mail med länk att använda sig av när det var dags.
Kvällen kom, vi förberedde med lite tilltugg och jag klickade på länken. Kom till en sida med nedräkning inför starten. Frid och fröjd … i ungefär ett par minuter. Sidan försvann, ersattes av error och felkod och hur jag än klickade möttes jag bara av samma snurrande resultat. Vi nutidsmänniskor hanterar inte många sekunders tugg på en sida innan vi frustrerat stänger den.
Istället sökte jag information på eventsidan och artisternas fb-sidor och kunde ganska raskt konstatera att vi inte var ensamma i problemet. Ingen tycktes komma in. Frustrationen och besvikelsen var stor hos de flesta kommenterare. Man hade laddat med god mat och dryck, andra hade köpt showen i överraskning till någon, somliga skulle ha helkväll vid teven mitt i veckan, mitt i karantänen mitt i allt, bara för lite roligt en stund. Somliga, som vi, hade bara fått ett morgoninfall vid teven.

Tillslut kom info om att man jobbade med problemet och att showen sköts fram en timme. Okej. Vi väntade. Kom plötsligt in till sidan för nedräkning igen och när den sista muinuten rullat ut blinkade en knapp att klicka på för att starta sändningen. Yes! Klickade, en och två och tre och … jaha. Möttes av ytterligare ett error. Blankt och tomt och inte en tillstymmelse till nån show. Men suck alltså. Samma för alla andra biljettköpare läste jag. Och frustrationen och besvikelsen började bli ilska och arga utrop.
Tillslut kom ett mail från eventföretaget om att man ställde in hela grejen. Antiklimax liksom. Jahapp.
Idag kommer info om att hela grejen attackerats, att en abnorm mängd inloggningar skett samtidigt, inte vi biljettköpare alltså utan nåt annat elände, och detta ledde till en rejäl krasch. Under dagen utlovas mer information och att alla som köpt biljett ska få se denna schow på nåt sätt eller få tillbaka sin peng.
Trist såklart. När man sett fram emot nåt trivsamt och inte får se mer än en nedräkning för ingenting. Nåja, vi väntar och ser vad förslaget blir innan vi kräver tillbaka hundralapparna.
Vi valde istället att se en dokumentär om vaccinmotståndare. Hej och hå vilket kast i underhållningsvärde. Och hej och hå vart tog folks intelligens vägen? Det var en otroligt skrämmande dokumentär som i dessa tider är oerhört aktuell. Antivaccinfolket är starka och påverkar slugt och känslomässigt massor av människor att vägra vaccinering av sina barn och sig själva. Framförallt vaccineringen mot mässling, röda hund och påssjuka. Men även detta nya virus. Och världen som har ett alldeles nytt vaccin på ingång …
Dokumentären skulle egentligen behöva ett helt eget inlägg men jag finner inte tillräckligt mer ord för eländet. Den finns på svt-play (oklart om den kan ses utanför detta landet) i tre delar, och heter Vaccinkrigarna. Som Nalle Pu sa … ibland har jag lite otur när jag tänker … och i den dokumentären har många haft en väldig otur när de tänkt.

Julstress?

Varje år så här innan brukar jag nattdrömma att jag missat att göra allt som skulle göras och står där typ dagen innan i nån slags panik över missade dagar. Allt julrelaterat är liksom ogjort och försent att ordna.
Varje år brukar flödet fyllas av folk som utropar sig klara med julen redan i början av november eller tidigare. Alltså att de redan har en hög med inslagna julklappar redo att levereras till tomten. Och att renskurade skafferier och frysar är fyllda av det som ska ätas under tre dagar i december. Jag tillhör ingen sån skara av förberedelse. Det blir jul ändå så att säga. Men jag brukar inte missa nåt heller.
När jag var barn skulle julen ställas iordning precis dagarna innan. Säkerligen hade mamma och pappa handlat den rimliga mängd julklappar som skulle utdelas i familjen i god tid (och hittat bra gömställen för dessa.) Mamma hade nog också slavat i köket i veckor innan men det minns jag inte så mycket av. Det jag minns mest är städningen.
Hur hon skurade och slet till sena kvällen den tjugoandra december. Allt skulle stå i skinande prakt den tjugotredje när min födelsedag inledde julfirandet. Det var städat in i minsta vrå. Alla taklampor var tända så huset badade i ljus och mattorna utslängda i snön utanför. Ja, det var alltid snö och kallt också! Och pappa var iväg och skaffade en gran.
Vi barn hjälpte säkert till med det mamma ordinerade åt oss. Typ att jag och Brorsan tjafsade om vem som skulle städa i vårt gemensamma rum. Han hade en taktik i att fösa över grejer till min halva av rummet. Det var en intensiv dag i vårt lilla hem.
Men stunden, när iskalla nyskakade och piskade mattor bars in och breddes ut över de skurade golven. Allt luktade nyskurat och juligt. Nåt tjockt glitter hängde i bågar över dörröppningarna. Med nån glittrig liten krans eller boll därtill. Julbonader och vepor uppnålade på väggen. Granen tändes och taklamporna släcktes och julen var insläppt! Jag kan till och med ha käkat en pepparkaka på den tiden. Och senare under natten bar nog tomtarna in paketen och föste in dem under granen. Det allra finaste var den lilla granen i Brorsans och mitt mödosamt städade rum. Med den färgglada slingan där varje liten lampa var täckt av en taggig plastgrej som skulle likna en bullig stjärna. Pappa eller mamma smög in i tidiga morgontimmar under hela julen och tände vår lilla gran så att vi alltid vaknade till den. Och sängarna var givetvis renbäddade när vi gick och lade oss den där kvällen när julen började.
Morgonen som anlände innehöll spänd förväntan eftersom det var min dag då. Släkten kom på kalas och för de flesta var julen iordningställd tack vare detta och alla kunde avslappnat njuta av kalasfikat och att det nu var jul.
Barndomsminnen alltså. De utelämnar säkerligen en hel del fakta.
Jag brukar inte hålla på så där själv. Jag fixar med julpynt redan innan första advent och det smyger in sig mer under månaden som pågår. Klapparna anländer via postens olika leveransalternativ och maten, ja det mesta kan köpas färdigt numera om man så vill. Jag har inte så många matmåsten till julbordet mer än sillen och laxen och kålrotslådan. Skinkan kommer först på nån slags sista placering egentligen.
Mina mardrömmar om att missa allt har hittills aldrig stämt in och även om det antagligen är någon slags stress som orsakar dessa känner jag inte av någon sån egentligen. Som sagt, jul blir det oavsett. Även i år 😀

Granen står så grön och grann i stugan

Och luktar … mest konstgjort! Ja, jag föll till föga och vi inhandlade en sådan gran som kommer i delar i kartong. Jag medger att det bär mig emot och att jag sneglade, med en blick likt katten inför de nyskalade räkorna, på de fina, täta, doftande, riktiga granarna utanför mataffären. Men nu är vi med konstgjort vi också.
Jag hade verkligen för avsikt att få hem en riktig gran av naturlig art med doft och allt. Men så satt jag där igår i soffan och Maken började prata om att åka och handla nåt i en affär som ligger intill den affären vi hade köpt våra vardagsrumstapeter i. Vad har allt detta med granen att göra kanske du undrar. Jo, för innan tanken hunnit varvet runt hade jag hävt ur mig att vi skulle ta med oss de där tapetrullarna vi inte behövt i rusten och byta in dem … till en sån konstgjord gran! När det var sagt stod Maken redan i hallen för han är ingen granmänniska. Allra minst att åka och välja ut en i råkallt väder med kräsna frun som ska peta på alla. Sedan få den nätinslagen, instoppad i bilen, ur nätet i julgransfoten och in i huset. För att inte tala om alla barren sen och så ska elenädet ut efter jul och barren blir kvar inne på golvet och typ överallt i hela den proceduren.
Vi kom alltså iväg med våra överblivna tapetrullar. Det sammanlagda priset av dessa oöppnade och onödiga rullar motsvarade både granen vi valt ut och lite annat. Sån tur, att butiken har som policy att man får lämna tillbaka det man köpt för mycket! Dessutom fanns bara en enda grankartong till just den varianten gran jag ville ha kvar i butiken. Liksom meningen på alla sätt!
Jag skyndade mig packa upp den när vi kom hem, bygga ihop en gran känns knasigt men vad sjutton. Himla praktiskt också.
Fort ner i källaren för att få med sig kartongen med pynt upp. Hala fram slingan med julgransljus … in med den i ett uttag … helt svart!
Mängden fula ord som anländer i den fridfulla stunden mitt i någon skrålande julsång i stereon. Det är väl typiskt!
Jag konstaterade att det antagligen var mer än en lampa som var trasig i den och ljusen var inte heller speciellt fina. Välanvänd, faktiskt färdig för tippen. Jahapp. Envis som jag är så blev det en ny vända till affären för att inhandla nya julgransljus. Lika så bra, billigare än att köpa ett gäng nya lampor till den gamla, som kanske var trasig på fler sätt, vem vet? Och de nya består av led-ljus. Mycket bättre. Köpte en timer också så sköter ljuset sig själv hela julhelgen. När det äntligen var belyst i grenarna kunde jag hänga i kulor och sånt där tunt trådglitter.
Så ja, nu står den där julgranen i stugan. Grön och grann men inte så doftande. Men, jag kommer att gilla det extra mycket när den ska ut så småningom.

Klart alltså

Den där arga snickaren skulle inte ha nåt att skälla över hos oss. Eller jo, han skulle säkert hitta nåt att peka på med ”varför-ser-det-ut-så-här-rösten” Men inte i vardagsrummet i alla fall. Vi hann verkligen med vår egen tidsplan och därmed klar med hela vardagsrumsprojektet innan advent stod för dörren! På torsdagskvällen levererades allt som skulle bli tevebänk och jag bar in och staplade allt i väntan på montering. Fredagen ägnade jag åt julpynt och sånt och så efter lördagens morgonkaffe var Maken ivrigt igång med bygget av skåp.
Vi hade köpt stommar för kök, såna skåp som kan placeras ovanför kyl och frys egentligen. I mitten ett skåp med dubbeldörrar och på var sida om det två mindre skåp med bara varsin dörr. När alla stommar var ihopsatta och hade fått sina ben för att inte ligga platt på golvet, bar vi undan teven en stund och bar ut den gamla tevebänken till garaget.
Sedan ställde maken skåpen i ordning och skruvade ihop dem till en enda lång bänk. Ovanpå limmade han en bänkskiva och nu kan ingen längre se att tevebänken består av tre ihopsatta skåp. Det blev väldigt bra alltihop! Över förväntan faktiskt Även Musse verkade gilla det även om han tycktes tro att det på nåt vis var till för honom. Katter har bra blick för allt nytt och måste genast provsitta och lägga sig raklång för att testa. Nu står i alla fall teven stadigt och allt krafs som fanns på öppna hyllor i den gamla bänken är gömt bakom skåpluckor nu. Lugnt och trivsamt blev det!

Hela nätet är fullt av så kallade ikeahack. Uppfinningsrikedomen är stor när det gäller att använda möblerna till nåt annat än ursprungsanvändningen och att bygga om och fixa med dem så de blir nåt nytt. Liksom uppgraderade. Samma med denna tevebänk och våra platsbyggda hyllor. Inspirationen kommer från andra som gjort nåt liknande. Det här blev vår version av hacken.
Nu är vi riktigt nöjda och mättade på rustande och ingen av oss vill se nån pensel eller nån roller på ett tag. Även om … nån liten plan gror någonstans i den bakre delen av huvudet. Men inte nu, inte än. Kanske sen.